Shut up and write!

The making av a terrorist, part 1

2011-11-18T04:34:00.000-08:00

Okej.

Nedan återges, exakt och utan omskrivningar, en händelse som skedde alldeles nyss.

Jag går fram till en bankomat. Det är ingen kö. Jag plockar upp mitt kort och sätter in det. Bakom mig hör jag då en röst.

- Jaha. Först ett kontoutdrag. Sedan läsa. Sedan ta ut pengar.

Jag vänder mig om. Där står en gubbe. Han ser rakt på mig. Ingen annan i närheten. Det är alltså till mig hans ord riktar sig. Jag säger:

- Jag ska bara ta ut pengar. Du ska inte behöva vänta länge.

Han säger inget förrän jag vänt mig mot bankomaten igen. Men då:

-För det är så kvinnor gör. Först tar de ett kontoutdrag och sedan ska de stå och läsa innan de stoppar in kortet igen.

Jag vänder mig om igen och ser honom i ögonen när jag säger:

- Om du är snäll och håller tyst så går detta fortare.

Han är tyst så länge jag ser på honom. När jag vänt mig bort säger han:

- Det tvivlar jag på.

Nu är jag rejält irriterad. Bankomaten spottar ut mina pengar. Jag anstränger mig för att inte verka stressad, fastän jag känner mig enormt provocerad av hans beteende. När jag vänder för att gå ser jag honom i ögonen igen och säger, i lugn ton:

- Du har ingen rätt att vara otrevlig mot människor som inte har gjort dig något.

Återigen är han tyst så länge jag ser honom i ögonen, men så snart ögonkontakten är bruten säger han följande:

- En piga är en piga, det är inget mer med det.

Jag har redan börjat gå. Adrenalinet forsar ut i min kropp, benen börjar skaka. Jag vänder mig inte om, går inte tillbaka, jag är hungrig och ska hämta min lunch och gå tillbaka till kontoret och äta. Jag vill inte ge honom en sekund till av min uppmärksamhet. Men hela vägen till kontoret har jag våldsfantasier. Jag vill SLÅ och SPARKA och GÖRA ILLA. Jag har: 1) blivit angripen helt utan anledning av en främmande människa, och 2) blivit förnedrad på grund av att jag är kvinna. Hans ord har ingenting med MIG att göra, han ser en kvinna och av någon anledning föraktar han sådana. Den sortens angrepp gör mig vansinnig, jag ser rött, vill bara slå. Men för det första kan jag inte slåss, och för det andra är jag övertygad om att det inte gör något bättre. Ja, argumenten kommer i den ordningen: om jag hade haft en vettig boxningsteknik hade min övertygelse nog inte vägt särskilt tungt. Det slår mig att det måste vara den här känslan som gör människor till terrorister. Att bli bemött som en avart, att utan anledning bli anklagad och kränkt på grund av att man råkar tillhöra en särskild grupp människor.

För ett ögonblick minns jag den vrede jag kände när jag skrev vissa av scenerna i "Pojkarna", det var just den här känslan som låg i grunden: att inte ha något att sätta emot. Att ha sitt utseende emot sig, att inte ha en chans till respekt eftersom man tillhör fel läger. Den sortens kränkning lockar fram djuret i människan. Vi får inte lov att göra så mot varandra, ingen människa får ta ut sina aggressioner på en oskyldig. Hur många kvinnor vi än möter som är långsamma i bankomatkön, får vi aldrig dra slutsatsen att kvinnor generellt sett är långsamma i bankomatköer. Enkla gränsdragningar är kvicksandshål för humanismen. Människor som gör enkla gränsdragningar och håller dem för sanning är människor som skapar terrorister.

Snälla mänsklighet, gör inte så. Den vrede jag själv kände höll i sig i cirka femton minuter men kraften hade räckt till att driva ett halvt kärnkraftverk. Det skrämmer mig att tänka på all den våldsenergi som skapas varje dag, världen över, på grund av människor som denne lille gubbe.

Google Translate is a poet!

2011-10-31T14:43:00.000-07:00

Hittar en ungersk blogrecension av "Pojkarna". Google Translate ger mig meningar som:

"Bella, en deprimerad pappa som växter upp ensam i ett glashus kommer att belönas med en mormor."

"Lärlingen blir när natten stängt, inhägnade verksamhetsområden tränga in och stjäla."

Och den bästa:

"Men Tony är en flicka, och när Kim ser skogen som kärlek, svartsjuka, överlägg och militära stövlar att sparka honom till döds."

Wow! Tänk om man kunde skriva så!

Recensionen innehåller spoilers men om du vill kan du läsa hela här ->

Slumpen/ödet

2011-10-31T14:31:00.000-07:00

Mellan skrivprojekt går jag runt lite vilset.

Tänker på något jag skulle vilja skriva, tänker att det är ett stort och svårt ämne, att jag kommer gå bort mig i det. Skriver någon rad, blir förvirrad, lägger det ifrån mig. Har det i ögonvrån, som en spektakulär fond bakom vardagen. Kan inte skaka det av mig, våndas återigen över ämnets komplexitet och mina okunskaper. Så börjar det hända små saker. Jag slår på radion och hör slutreplikerna i ett program som handlar om just det jag vill beröra. Hela programmet behöver jag inte, bara de få repliker jag lyckades pricka in. Zappar på tv:n och bläddrar förbi ett program, en lösryckt fras far förbi. Jag zappar vidare men vänder plötsligt tillbaka, inte för att jag har lust att se programmet men för att jag förstår att det är nödvändigt. Programmet visar sig handla om just det jag skulle vilja skriva om.

Antagligen är det min egen konstruktion, antagligen har det inget med ödet att göra. man ser vad man tittar efter. Men det känns som att ödet vill leda mig, och det är allt som spelar roll.

En uppmaning, en skattkarta att följa:

vidare, vidare, det finns något där ute åt dig!

Ibland blir man läst precis som man önskar!

2011-10-05T07:47:00.001-07:00

"Pojkarna kan ses som en fantastisk saga, men också som en elegi över vuxenskapets intrång i barnets kropp och tillvaro."

http://plombisk.blogspot.com/2011/10/jag-har-last-pojkarna.html

En sviken generation senare

2011-09-28T05:45:00.000-07:00

Jag arbetar då och då som gästhandledare inom medieinriktade program på högskolan. Jag träffar klasser som har helt andra intressen än jag, och försöker få upp deras ögon för vikten av skrivande och berättande i deras framtida yrke. De lyssnar, de funderar, de gör snällt de uppgifter jag ger dem. När jag får resultatet skickat till mig ser jag att både en och annan är riktigt bra på själva berättandet. Vissa historier är underbara, de har en förmåga att kasta ut realismen genom fönstret som jag avundas dem. Flera av dem har en originell ton i språket, vissa har träffande humor, andra har förmågan att förmedla sorg så att jag nästan snyftar.

En sak har de gemensamt, nästan allihop. 99% av dessa personer BEHÄRSKAR INTE DET RENT SKRIVTEKNISKA. Deras texter är så nedlusade av språkfel, stavfel och grammatikfel att de ofta knappt är läsbara. De har dessutom ingen känsla för skiljetecken, uselt ordförråd, ingen kunskap om språkets rytm.

Herregud, säger jag. HERRE GUD.

Man behöver inte vara en författarbegåvning för att skriva korrekt och läsbart, det är något som alla utan dyslektiska funktionshinder kan lära sig. Så min fråga är: varför kan inte våra högskolestudenter skriva? Hur fick de behörighet till högskolan? I den grundläggande behörigheten ingår både svenska A och svenska B. Var i hela fridens namn ligger gränsen för godkänt i dessa ämnen nu för tiden? Det enda jag vet är att det knappast är lärarnas fel. Merparten av alla lärare är intresserade av att lära ut. Det gör ont i hjärtat varje gång man misslyckas med att nå fram, när tiden och resurserna inte räcker till för att kunna möta eleven där den befinner sig och hjälpa den vidare, steg för steg, till en acceptabel nivå. Stackars alla de lärare som tvingats släppa ut dagens studenter från gymnasiet med så skrala kunskaper! SNÄLLA RARA SKOLPOLITIKER, SNÄLLA RARA EKONOMER OCH REKTORER OCH GUD VET VEM SOM HAR MAKT I ÄMNET: VI ÄR PÅ VÄG MOT ETT SAMHÄLLE DÄR HELA DEN YNGRE GENERATIONEN ÄR OFÖRMÖGEN ATT UTTRYCKA SIG I SKRIFT! SKRIFTSPRÅKET ÄR EN AV VÅR CIVILISATIONS GRUNDPELARE! GÖR NÅGOT FÖR HÖGE FARAO!

Hupp. Så fick jag det ur mig. Nu känns det lite bättre. Klart slut.

Coming up next: mässdag 2

2011-09-22T12:31:00.000-07:00

Detta händer:

* 10.00 samtal med högstadieklass i Bonnier Carlsens monter B04:02, om Pojkarna

* 11.30 miniseminarium i F4 med Sonja Schwartzenberger om hur vi behandlas utifrån kön

* 14.30 lyssna på Elin Boardys seminarium om Kärlek och frihetslängtan i sal J2

* 15-17 delta på pressmingel i Xpublishings monter A01:70, de presenterar sin kollektivroman som jag ska delta i

... plus fniss, mingel och celeberity spottning med Elin. Blir nog en fin dag.

Mässdag 1: check

2011-09-22T12:11:00.000-07:00

Nu är jag hemma efter en strålande dag på bokmässan. Följande har avklarats:

* 5-minuters framträdande för Akademibokhandelns personal

* Välbesökt monterprat om litteratur för unga vuxa hos Folkuniversitetet

* Besökte Marie Hermansons seminarium kring nya boken Himmlesdalen - måste läsas!

* Engagerat och välbesökt monterprat om Pojkarna i BonnierCarlsens monter

* Lyssnade på Sigrid Combûchens klocka seminarium om att skriva om svunna tider, vilket fick mig att fundera än på på att skriva om kommande tider...

* Införskaffande av den lesbiska Westernserien Cowgirls, Liv Strömquists nya album, en Pettson&Finduskalender samt en magnet från Hallongrottans bokhandel

* Allmänt fniss, mingel och celeberity spotting tillsammans med Elin Boardy

Strax: kamomillthé och sömn!

Science fiction och friheten

2011-09-05T03:27:00.000-07:00

Läser Charles Stross "Glasshouse" och förundras över den skrivglädje och frihet som finns utanför realismen. Boken innehåller visserligen väl mycket techo babble för min smak, och jag undrar om det verkligen är nödvändigt för att etablera miljö i den här genren. Eller kanske förväntar sig den inbitne scifi-läsaren att det ska finnas med? Jag har läst ca 50 sidor och ännu bara skymtat det scenario som kommer ligga till grund för själva undersökningen i boken, nämligen ett samhälle där "people [...] couldn't act as aoutonomous agents because of social constraints imposed on them without consent." (s 30). Det är detta tema som lockat mig till boken, och jag hade inte riktigt väntat mig den här typen av - i mitt tycke ganska barnsliga - orgier i framtidens tekniska lösningar. Men hur som helst, det är välskrivet och tillräckligt underhållande för att jag ska orka fortsätta. Vi får väl se vart det leder!

SvD 30 aug 2011

2011-09-01T01:28:00.000-07:00

Redan från början utmanar Jessica Schiefauer sina läsare. Ungdomsromanen ”Pojkarna” är inte nen bok för vem som helst, konstaterar hon, utan för de få som kan se tillvaron med nya ögon och har blick för det förunderliga.

Schiefauer nöjer sig inte med att variera genusperspektivet i en realistisk bok byggd på det välbekanta temat att pojkar och flickor lever i samma värld men med olika förutsättningar. För att kunna löpa linan ut har hon skrivit en magisk roman om en förtrollad blomma, som ingriper i människors öden.

Styrkta av den exotiska blommans nektar uppträder de trakasserade flickorna som pojkar på nätterna – kanske för att lära sig förstå ett annat psyke, kanske för att hämnas. Men de klär inte bara ut sig. De blir verkligen pojkar och riskerar därmed sitt systerskap.

Två av dem återtar sin rätta gestalt. Men Kim, bokens jag-berättare, förblir bokstavligt talat androgyn. Dock utan det romantiska skimmer som omger den mest kända androgynen i vår litteratur, Almquists oskuldsfulla Tintomara. Tillsammans med brutala pojkgäng byter Kim mentalitet och blir rent av destruktiv.

Med fin känsla för systerskapets villkor knyter Schiefauer i stället romantiken och oskulden till de tre flickornas barnsliga fantasilekar. Lockande beskriver hon deras förklädnader och roller, danser och sånger, och fångar in också läsaren i den trolska stämningen. Det är den gemenskapen pojkarna trasar sönder. Flickorna kränks så att de vid fjorton års ålder börjar hata sina kroppar, som är på väg att få kvinnliga former. Oskuldsfullheten smutsas ner, den förtrollade blomman krossas.

Och som läsare sitter jag kvar, frågande. Vad vill Schiefauer med sin bok? Hon går till ytterligheter för att visa hur skadligt det är att pojkar och flickor lever så olika liv och har så skilda ideal. Menar hon att det endast är under barndomen som vår värld är hel och jämlik? Ett eremitliv i ödemarken ger Kim ett avklarnat lugn, men hur många kan nå dithän?

Läsaren måste själv söka en lösning, leta fram det förunderliga i denna gåtfulla bok, som både tilltalar och stöter bort den som vill tolka den.

YING TOIJER-NILSSON

litteratur@svd.se

Recension på Dagens Bok

2011-09-01T01:13:00.000-07:00

Alltså ni måste inte läsa alla.

Se det som lite offentlig onani från min sida.

Eller gör inte det, förresten, det där lät inte alls bra.

Gör som ni vill.

Dagensbok.com ->

Recension i DN

2011-08-29T06:25:00.000-07:00

Inte för att den borde väga tyngre än andra på min våg. Men det gör den. Voj voj så svårt att inte dras med i elitismen. Fast vaddå. Skit samma! Jag är lärkelycklig!

"Språket är hårt och mjukt; medvetet om våldsamheten i en blomma" ->

Hallandsposten recenserar Pojkarna

2011-08-23T02:55:00.001-07:00

http://hallandsposten.se/nojekultur/recensioner/bokrecensioner/1.1333354-magisk-realism-med-viktigt-budskap

Fin analys i Helsingborgs Dagblad

2011-08-20T02:01:00.000-07:00

"Det handlar om begäret till det manliga, inte till männen, och om delaktighet i den homoerotiska friheten. [...] Begäret är också ett begär efter den manliga destruktiviteten, krigarmoralen och hänsynslösheten." Wow. Vilken läsning av Björn Gunnarsson i Helsingborgs Dagblad! ->

På tal om svar på tal

2011-08-19T09:57:00.000-07:00

Håkan Nesser låter inte recensenter skriva ner hans senaste bok utan att ge svar på tal ->. Se där en författare som inte accepterar konventionen att man tiger still när recensionerna kommer! Tyvärr blir den här mejlväxlingen inget intressant samtal om litteratur, om författarens vision och läsarens tolkning och hur dessa kan samspela eller krocka. Det hade kunnat bli ett sådant samtal, men Nesser väljer att slå an en högdragen, ilsk ton redan i början och då kan man ju inte vänta sig att få annat än detsamma tillbaka. Hade varit bättre om han redan från början bett att få en mer detaljerad analys bakom påståendet som retat honom, en professionell recensent bör kunna redovisa en sådan. Hur som haver, ändå ett intressant fall på hela taget, som Ture Sventon skulle ha sagt.

Balsam

2011-08-17T10:25:00.000-07:00

... är denna text-> för min just nu så oroliga själ! Bloggen Apple, dear? är för övrigt fantastiskt vacker, välskriven och intelligent. Läs den!

Bloggrecensioner: författarens nya dilemma

2011-08-10T13:21:00.001-07:00

Det ramlar in fler och fler bloggrecensioner av Pojkarna. Jag kollar varje dag antingen jag vill eller inte, kan inte motstå internets olidliga tillgänglighet. Först tänkte jag lägga upp dem på min blogg men snart insåg jag att den som är intresserad själv lätt kan hitta dem, varför spamma folk i onödan, liksom? Guldkornen kommer jag nog dock att länka till, om inte annat för att det är bra för självförtroendet - eller för självinsikten, i vissa fall.
Hur som helst funderar jag: hur bör en författare förhålla sig till denna nya typ av recensioner? Jag har direkttillgång till några av mina läsares åsikter, jag har möjlighet att omedelbart skriva ett svar till dem om jag skulle vilja. Det känns mycket avlägset att göra det, man jag skulle KUNNA. Varför känns det så avlägset? Man GÖR bara inte så, tänker jag. Eller rättare sagt: vad skulle jag skriva? Om jag läser en dålig recension, eller en recension där jag känner att boken inte blir förstådd, reagerar jag med magkänslan och blir lite grinig. Min första impuls är att tänka ut en massa anledningar till varför jag fått en dålig recension: personen har inte begripit boken, personen är för ung, personen är för konservativ, personen har en helt annan litteratursmak än jag, osv osv osv. Det sårade barnet i mig vill skriva "jevla däj du är dumm" som kommentar till sådana recensioner. Det kan man inte göra, så klart. Att vara författare innebär att lämna ifrån sig en berättelse och låta världen säga sitt om den. Jag har ingen bestämmanderätt över folks reaktioner. Om jag läser en bra bloggrecension vill barnet i mig skicka en massa pusstecken, kramtecken, blomtecken och smileytecken till recensenten. Det skulle jag kanske kunna göra med hedern i behåll, men inte heller det gör jag. Är det för att man är van vid ett äldre, mer elitistiskt kritikerklimat? Recensioner fann man förr endast i tidningar, skrivna av någon sorts kritiker. Recensionen kom i tryck, och jag tror att det var mycket ovanligt att författaren därpå skrev ett brev med ris eller ros till tidningen eller till recensenten. Det var inte direktkommunikation, som (det skulle kunna vara) nu.
Det finns ett talesätt: recensenter är egentligen bittra, misslyckade konstnärer. Så tror jag verkligen inte att det är, men det är gott att ha till hands när man som författare behöver lite tröst i recensionstider. Goethes dikt The critic säger oss också en del om hur författare genom tiderna försökt förhålla sig till recensenter.
Ja, man försöker hålla det ifrån sig genom att lägga bördan på kritikern istället för på sina egna axlar. En dålig recension skyller man på kritikerns egna misslyckade författarförsök, på kritikerns morgonhumör, på kritikerns elitism, eller vad som kan stå till hands. När det gäller en dålig bloggrecension blir det svårare. Det är oftast en LÄSARE som skrivit om din bok då, och en LÄSARES axlar kan författaren aldrig lägga bördan på. Det är för läsaren man skriver, läsarens dom har vi inget försvar mot. Jo, ett: googla inte på ditt eget namn, håll dig ovetande. Så gör inte jag. Jag vill veta, både det goda och det onda har sin poäng i den här fasen av författarlivet. Och intressant är det onekligen, vi får se vilka strategier författarkåren hittar på för att tampas med ångesten inför bloggrecensionsskörden...!

bloggrecension 1

2011-08-08T13:17:00.000-07:00

... vad jag sett, i alla fall. Läs den på Have you read this one ->

BTJ recenserar Pojkarna

2011-08-03T05:03:00.000-07:00

BTJ - Bibliotekstjänst - har nu skrivit sitt omdöme. Så här står det:

Det är inte många författare som vågar låta genusfrågan bli ett ämne för en ungdomsroman och samtidigt lyckas med bedriften att bygga upp och genomföra en originell och fängslande historia. Pojkarna är en ytterst välskriven, magisk realistisk roman om en symbiotisk vänskap tre unga flickor emellan. Kim och hennes vänner på högstadiet, Momo och Bella, får utstå sexuella kränkningar på dagarna medan de på nätterna hämtar styrka i suggestiva rollspel. En natt dricker de från en alldeles särskild blommas nektar. Denna nektar förvandlar flickors kroppar till pojkkroppar nattetid. Med ens öppnas en helt ny värld, mannens värld, som för vissa ter sig skrämmande och för andra beroendeframkallande. Jessica Schiefauer har skrivit en bok som gör sig påmind långt efter den är utläst. Hon lyckas dessutom att hitta jämvikten mellan ett språk rikt på metaforer och en naturlig dialog. Med debutromanen Om du var jag (2009) fångade hon ett stort antal läsare, med Pojkarna borde hon få sitt välförtjänta genombrott. Som en bonus matchar det vackert illustrerade omslaget ovanligt väl bokens innehåll.

- Emelie Ljungberg.

PROUD TO BE ON PRIDE!

2011-08-03T04:41:00.000-07:00

På fredag är jag på Pridefestivalen x 2!

Kl 14.00 i Pridehouse, intervju och högläsning ur nya romanen Pojkarna. ca 45 min

Kl 15.00 i Boktältet (Kungsträdgården), samtal kring och högläsning ur boken. Därefter signering. Ca 30 min. Kom och säg hej!

Hej höst -

2011-07-25T16:14:00.000-07:00

om några veckor börjar jag jobba. Maken ska vara föräldraledig med ettåringen, jag ska åka till mitt lilla kontor i Gamlestan varje dag och... arbeta? Med vad, liksom? Visst, jag ska hålla ett par roliga kurser i höst och de ska planeras. Det kan jag göra. Och bokföringen ligger jag alltid efter med, det kan få några timmar. Men ARBETA? Som i SKRIVA? Hur ska det går till? Jag står ju längst ut på en trampolin och avsett om jag vill eller inte kommer jag att plumsa i vattnet den 18 augusti. Boksläpp, recensioner, reaktioner, eller kanske - det vore det värsta - tystnad. Att ha skrivit en bok som helt drunkar i den överfulla litteraturbassängen. Där är jag nu och det är SKITLÄSKIGT ska jag be att få tala om. Jag sover dåligt, drömmer konstiga saker om nätterna. Härom natten drömde jag att tryckeriet döpt om boken till "Lydia, Kim och jag" och att det var ett foto av mig i en kaméram på omslaget. Jag tänkte att det var ett fult foto, att jag såg tjock och plufsig och trött ut. Texten i boken var full av fel, kapitlen var flyttade och låg i fel ordning. När jag vaknade var jag tvungen att blädda i mitt eget ex och förvissa mig om att drömmen inte kunde bli verklighet.
Nej, det enda jag kan göra nu är att försöka överleva. Det enda jag VILL är att skriva igen, skapa en ny hemlig värld där jag kan hålla till. Under kontorstid, mind you, det ska bli ordning och reda på arbetstiderna i höst minsann. Men under de första veckorna kommer jag nog mest att gå mig själv och mina närmaste på nerverna.
Lägg an, lägg ut, lägg bakom dig. Skrivna böcker är produkter, de har inte länge med dig att göra, Jessica. Det är det oskrivna, det ännu obefintliga, som spelar roll. Glöm nu inte det!

NU HÄNDER DET! SOM JAG HAR VÄNTAT! HURRA!

2011-07-15T14:03:00.000-07:00

Heja Catharina! Heja Titti! Jag tror att ni kommer finna guld där ni står i begrepp att gräva!

Mix - ett nytt bonnierförlag med fokus på crossoverlitteratur

The clockwork of form

2011-06-28T01:42:00.000-07:00

Har snart läst ut "The left hand of darkness" av Ursula K Le Guin. Den får mig att tänka på formen, riktningen, urverket i romanen som genre. Le Guins bok vindlar sig fram tillsammans med huvudpersonernas resa över isen. Den kommer antagligen knytas ihop snyggt i slutet, men just nu känns det som att vi har lämnat bokens första del bakom oss (politik, geografi och social kultur i den värld vi befinner oss i) och gått över till en helt annan berättelse. Nu handlar det om två varelser och naturens urkraft. Ett kammarspel. Hade jag lektörsläst denna berättelse hade jag nu satt en anteckning i marginalen om att formen känns aningen svajig. Och i samma ögonblick som jag tänker det, blir jag så TRÖTT på min egen besatthet av form. Är det för att jag arbetat med dramaturgi för film och spel senaste året? Att det ska kännas "färdigt", "helgjutet", "säcken måste knytas ihop". Det finns ju andra sätt att berätta på! Man kan köpa en karta innan man börjar resa, och sedan ta sig från punkt A till punkt B med ett effektivt transportmedel som tillåter en att kliva av och beskåda i förväg bestämda sevärdheter. Men man kan också ställa sig utanför sin dörr, vända näsan mot solen, och bara gå. Skriva sig fram utan mål. Det var så oerhört länge sedan jag skrev på det viset, läste på det viset, levde på det viset! Jag saknar det. Mycket. Nu är det som att varje idé, varje berättelsefrö, frågar efter sin form innan det hunnit födas. Jag får en intressant tanke, och tänker därefter genast på vad den ska leda till, vilken tematik det blir, vilken form, hur ska den dramaturgiska bågen se ut. Kurvan, goddamnit, KURVAN!
Usch.
Så vansinnigt tråkigt.
Jag borde blunda och skriva med ögonen slutna, färdas enbart med vägledning av ljud, dofter, ljusets skiftningar utanför ögonlocken och fingertopparnas trevande över okända ytor. Men jag befinner mig inte där just nu. Det blir min utmaning: städa undan allt jag vet om form, och börja inifrån.

Seminariekort och nördig kasse beställt till mässan!

2011-06-22T13:48:00.001-07:00

Det ramlade in ett mail från Författarförbundet, som yours truly nyligen blivit stolt medlem hos. De tipsade om ett - i sanning mycket rimligt! - rabatterat pris på seminariekort för sina medlemmar. Jag slog till. Helkort! Beställde även den underbart kulturtantiga tygkassen med block, penna, vattenflaska och godispåse. Den var inte rabatterad men det gav jag fanken i. Hej kulturtanter, här kommer jag! Åh, bara 27 år kvar tills jag fyller 60 och kan bli en äkta tant.

Herre Gud.
Bara 27 år tills jag är 60.
Hjälp.
Ska genast sluta blogga om mitt eget oväsentliga liv och göra något vettigt av tiden.
Läsa god sci-fi till exempel.

Ah, le Bokmässeprogram!

2011-05-27T13:10:00.000-07:00

När jag såg omslaget tänkte jag "Vad tyskt det ser ut". Sen såg jag att det är Tysklandstema i år. Snyggt! Jag vill gå på massa massa massa grejer men jag vet hur det är, jag blir så uppspelt under mässan att jag oftast inte orkar med så många seminarier. Men Herta Muller måste jag se. MÅSTE! Själv är jag on stage på fredagen kl 11.30, med ett miniseminarium om nya romanen Pojkarna. Seminariet heter "Hur vi behandlas utifrån kön". Alltid lika intressant när någon annan sätter rubriker till det man har gjort. Är det vad jag skrivit om? Hur vi behandlas utifrån kön? Ja, så är det nog. Delvis i alla fall. Blir spännande att prata med Sonja om det!

Läs och sök i programmet här ->

En plötslig tanke om makt

2011-05-12T03:07:00.000-07:00

Den vuxne säger: Du är vuxen nu, du måste skärpa dig, börja ta ansvar.

Den vuxne menar: Du börjar tro att du vet något om livet, och det hotar mig i min maktställning. Därför ska jag ta det ur dig. Du måste göra som jag säger eftersom jag behöver det för att bekräfta min världsbild. Jag pekar på att du är vuxen och uppmanar dig därefter att lyda mig oavsett vad du tycker, istället för att känna efter vem du själv är och vad du själv vill. När jag säger att ”du måste ta ansvar” innebär det att du ska ta ansvar för mina känslor och behov, inte dina egna.

INTE okej!

2011-04-29T12:24:00.000-07:00

Från hemsidan ALL OUT - equality everywhere:

Dear friend,

Tell Malaysia's Prime Minister to shut down the anti-gay boot camps immediately

Last week, Malaysia rounded up 66 male students with “feminine qualities” and sent them off to get “fixed” at a government re-education camp1. These kids were taken out of school to be brainwashed out of a fear that they “could end up gay or transsexual”.

Even worse, the Malaysian Prime Minister is refusing to act and shut down these “sissy camps”.

Next week we have a major opportunity to let Malaysian Prime Minister Najib Razak know that the world is watching and he must shut down these camps immediately. On May 6th, he will be in the media spotlight as he heads to the Association of Southeast Asian Nations (ASEAN) Summit hoping to build international credibility - and he needs to hear from us.

Will you join the growing chorus of Malaysians and people around the world demanding that the Prime Minister shut down these anti-gay boot camps? If we can quickly get to 10,000 signatures, activists will deliver our letters directly to the Prime Minister at the summit next weekend:

www.allout.org/malaysia

Läs mer om "Pojkarna" i förlagets höstkatalog

2011-04-27T12:56:00.000-07:00

Klicka på den smickrande meningen nedan:

En originell och magisk tonårsskildring

TA-DA! Marknadsföringskarusellen har börjat!

2011-04-21T04:14:00.000-07:00

... "ute nu" är tyvärr inte riktigt sant. 18 augusti kommer den!

Sysslolös sommar?

2011-03-17T14:21:00.000-07:00

Gå en sommarkurs i Blekinge! Utveckla ditt skrivande, utforska din berättartalang, diskutera med schysst folk, häng med mig. Skicka in en anmälan, det blir nice!

Läs mer här ->

Vårens litterära godbit har anlänt!

2011-03-10T07:49:00.001-08:00

Den har kommit till min brevlåda!

Elin Boardys nya roman Mot ljuset.

Tillsammans med ett vackert litet kort där det står "med hälsning från författaren" samt WW:s stiliga logga. Man tackar!

Denna bok rekommenderar jag att du läser sittandes i en vacker fåtölj, i ljuset från en vacker lampa. Ha valfri dryck (vin, te, kaffe, likör...) och tilltugg (snittar, choklad, nötter...) inom räckhåll. Sätt på en platta med valfri jazz från mitten av 1900-talet (Ella, Billie, Luie...) och njut av resandet, djungeln, tillblivandet.

Så tänker i alla fall jag avnjuta denna godbit.

Feministen med stort F

2011-03-08T01:20:00.000-08:00

Internationella kvinnodagen idag. Lokaltidningen Sydöstran ringde och frågade om jag var feminist. Jag svarade ja. Det blev en hel artikel av samtalet.

http://www.sydostran.se/index.92908---1.html

Dagens (och reans enda, jag är pank nu) kap!

2011-02-23T12:20:00.000-08:00

För att jag hörde ett avsnitt

uppläst i radio och tyckte om det

För att Ellen äger!

För att omslaget var snyggt...

För att den fick Augustpriset och för

att jag aldrig förut läst en "damroman".

För att hennes språk är bättre än sex

Taini said it!

2011-02-23T11:52:00.000-08:00

http://lifeoftaini.se/2011/02/23/sale-on-books/

Kärleken till rum

2011-02-21T06:02:00.001-08:00

I hela världen finns det två platser där jag alltid finner mig själv på en gång. Den ena är min arbetslokal i Gamlestan i Göteborg, den andra är mitt rum i familjens sommartorp i Göinge. När jag stiger in i dessa rum är det som att jag stiger in till mig själv, som att jag redan finns där och hälsar mig välkommen när jag kommer. Men där är du ju, säger jag, var har du hålit hus? Jag vet inte riktigt, svarar jag, för all övrig verklighet har med ens bleknat bort. Sedan sätter vi oss, jag & jag, och när vi slår våra huvuden ihop blir skrivandet enkelt och självklart. I sommartorpet uppstod 'Pojkarna'. I Gamlestan uppstod 'Om du var jag' och 'Hotel Mademoiselle' (som förhoppningsvis blir ännu en bok, så småningom). Det är lite som att jag har skött och fostrat barn i de där rummen, och kärleken sitter kvar i väggarna. Måtte hyreshuset i gamlestan aldrig rivas, måtte sommartorpet aldrig brinna ner. Då är det kört för mitt skrivande jag!

Förlaget får svar!

2011-02-15T13:32:00.000-08:00

Svaren ska vara till Svensk Bokhandels tidning (eller sida, minns inte vilket). Det var nog bannemig svårare att skriva svaren än att skriva hela boken. Hur som helst, så här blev det, synpunkter mottages tacksamt (fast det är försent att ändra, texten är skickad...!)

Pojkarna är ett udda manus. Hur kom du på idén?

Det började som ett sammanträffande: under samma månad läste jag Joyce Carol Oates Foxfire och Anja Snellmans Rädslans geografi. Båda böckerna handlar om kvinnor som vägrar att låta sig begränsas. Jag blev inspirerad att själv skriva om unga tjejer som går emot konventionen och spränger gränser, och när jag strax därpå hittade en gammal bok om växtmagi och örtmedicin slog idén ner som en bomb!

I Pojkarna ställs ju genusfrågan på sin spets (tjejer som blir pojkar ett par timmar genom att dricka en nektar). Vilken tycker du är den viktigaste genusfrågan idag?

Att vi fortfarande i så hög grad begränsar människor utifrån deras kön. Hur du får uppföra dig, hur du bör klä dig, hur du blir bemött i olika situationer, det handlar alldeles för ofta om vad du råkar ha mellan benen!

Vilka känslor/tankar hoppas du ska väckas hos dina läsare efter att de läst ut Pojkarna?

För mig handlar berättelsen främst om unga kvinnor som vill ha makt över sig själva. Kanske kan boken ge ett nytt perspektiv, kanske kan den inspirera läsaren att ifrågasätta de invanda mönster vi lever efter. Men det finns lika många reaktioner som det finns läsare, det enda jag önskar är att den här historien ska dröja kvar i minnet ett tag, att den inte bleknar alltför fort

1 up

2011-02-12T12:48:00.001-08:00

Inte för att jag är någon schlagerexpert, men om man jämför förra veckans bidrag med dagens så var det faktiskt en positiv överraskning idag. Och dagens låt med titeln 'Oh my God' var (till skillnad från förra veckans dito) faktiskt en rätt schysst sockerchock.

ANDROID

2011-02-10T13:34:00.001-08:00

Kolla, nu kan jag posta från telefonen! Kanske betyder det att jag kan bli en sån där aktiv bloggare? Eller inte. Det får man se. Och tack Urban, fint att känna sig välkommen. Frågorna kommer att få svar å det bestämdaste.

Förlaget frågar...

2011-02-10T02:31:00.000-08:00

...inför annonstexter:

1) Hur kom du på idén till detta udda manus?

2) Vilken är den viktigaste genusfrågan idag?

... jag ska svara med max en eller ett par meningar!! HA! Frågar man en Schiefauer får man av en Schiefauer svar, och det brukar mycket sällan räcka med en eller ett par meningar. Kom an, teckenbegränsning, så ska vi slåss!

Nä. Jag gillar inte Wordpress. Här vill jag vara!

2011-02-10T02:19:00.000-08:00

Jag försökte skapa en ny blogg på wordpress. Tänkte att det skulle vara himla smidigt att ha allt på ett ställe. I HATED IT! Så sjukt tråkigt att skriva inlägg där! Följden blev att det inte blev några inlägg alls. Nu känner jag att det är svårt att hålla käft och skriva, marknadsföringen av Pojkarna har så smått börjat, och jag går ständigt och jämt med en oro i kroppen. Alltså: Shut up and write fyller återigen sin funktion! Och hemsidan, med info och sånt, ligger kvar på www.schiefauer.se

Så får det bli.

Nya hemsidan har öppnat!

2010-10-03T02:29:00.000-07:00

Den är inte klar än, men den finns! Gå in på www.schiefauer.se och kolla!

Ursäkta röran, jag bygger om!

2010-09-20T12:37:00.001-07:00

"Bibliotekarien" har kommenterat på tidigare inlägg på min blogg. Tack, både för smygställande av bra ungdomsböcker på vuxenhyllan och för att du uppmärksammat att hemsidan, museumet, för tillfället är stängt. Jag bygger nämligen om! Inom kort kommer hemsidan och bloggen att slås ihop till en enda, förhoppningsvis jättetjusig sida. Både här på bloggen och på hemsidan har det stått stilla länge, jag har blivit mamma och legat rätt lågt ett tag. Men framöver blir det mer livat, tidig höst 2011 kommer min andra roman Pojkarna ut, och därförinnan kommer jag ha både ett och annat roligt för mig. Så håll ut, kamrater, vi hörs snart igen!

En kort fråga till mig själv, och ett långt svar

2010-05-25T04:56:00.000-07:00

Det har varit en spännande och lärorik vår. De sista månaderna har varit väntans tider, jag har väntat på förlagens åsikter om mitt nya manus och på tidskrifters åsikter om artiklar jag skrivit. Inte minst har jag väntat på att mina egna åsikter ska ge sig tillkänna, när hela världen tycker omkring en är det inte helt lätt att lyssna till sin egen röst. Men nu börjar saker och ting att klarna.
Jag har skrivit ett nytt manus, Pojkarna heter det, och det är en berättelse som jag är mycket stolt över. Länge var jag orolig att den skulle "hamna fel" om den publicerades för den där snåriga, krumbuktande målgruppen som branschen kallar unga vuxna, och därför har jag ägnat mycket tid under våren åt att försöka få grepp om vad den genren egentligen innebär. Jag kom fram till att dess gränser är mycket otydliga, och framför allt är de olika beroende på vem man frågar. Än så länge har jag frågat förlag, recensenter, bibliotekarier och läsare, men inte förrän nyligen kom jag på att jag kanske mest av allt borde fråga mig själv.
Så nu frågar jag:
Vad tycker du, Jessica Schiefauer, att litteratur för unga vuxna innebär?
Jessica Schiefauer svarar:
Länge tänkte jag att genreavgränsningen var en boja, ett stängsel som jag var tvungen att ta hänsyn till. Mitt skrivande delades upp i "idéer till ungdomsböcker" och "idéer till böcker". För visst, om man frågar andra kan man ofta få till svar en svävande åsikt om att litteratur för vuxna har ett högre värde. Den prestigetanken är lätt att smittas av, under dåliga dagar kan det mycket väl hända att jag suckar och tänker att jag inte är någon riktig författare, inte än, först måste jag bryta igenom den där barriären.
Men nu var det ju inte någon annan som fick frågan, det var jag. Och jag svarar att jag har insett att det enda stängsel som finns sitter i mitt eget huvud. Om jag tänker att jag måste skriva på ett särskilt sätt för att litteraturen ska passa en viss målgrupp, då skriver jag bara skit. Oavsett vad och hur jag skriver, kommer mina berättelser att hitta sina läsare så småningom. De unga vuxna kan vara tolv år gamla eller trettioåtta, det är inte en fråga om födelsedatum utan ett state of mind. Jag intresserar mig för uppväxten som tema, många av mina bokidéer är tonårsskildringar och det ligger nära till hands för förlagen att tänka: tonårsskildring = tonårsbok. Länge försökte jag brottas med det där, jag skrev till saker och strök saker för att jag hela tiden hade för ögonen att det inte fick bli fel, för att förläggarna inte skulle säga "men det här är alldeles för svårt!" eller "men det här är alldeles för barnsligt!"
Elin Boardy sa en sak för ett tag sen, det har seglat upp i mitt minne de senaste veckorna:
"Vi skriver, det är vårt jobb. Hur det sedan publiceras är inte vårt problem. Det är branschens problem."
Det är sant. Jag skriver, jag måste vägra anpassa mina berättelser till något annat än sig själva. Om branschen sedan har åsikter, är det deras problem. När den tanken väl får ordentligt fäste inser jag att genren unga vuxna på intet vis är en boja, utan precis tvärtom. Den är ett privilegium, en frihet. Läsaren kan vara vem som helst, jag kan vända mig till barnet, till tonåringen, till den mogne, till den livströtte - alla dessa människor finns inom oss, avsett hur gamla vi är. Jag kan skriva en underfundig flickbok eller en existensiell roman om pubertetens smärtsamhet, flickboken kommer finna sin väg in i hjärtat på pensionerade damer och pubertetsromanen kommer hitta läsare hos svartklädda existensiella fjortonåringar. Från och med nu vill jag inte fundera en sekund på "för vilken ålder" jag skriver. Jag vill skriva för barnet i varje människa, för tonåringen i varje människa och för den visa gamla kvinnan i varje människa. Jag gillar den målgruppsindelningen, att man skriver för de olika människorna inom människan istället för vissa åldrar. Större frihet har jag svårt att föreställa mig.

Den andra sortens skrivande

2010-05-12T01:25:00.000-07:00

Jag ska skriva uppsatser och artiklar just nu. Tre stycken ligger på rad på mitt skrivbord, några har fått sig några anteckningar och lösa stycken, men mer är det inte. Men det kommer. Det gör det alltid förr eller senare. Det fungerar precis som jag lärt mig att det fungerar: när det ligger en massa måsten på skrivbordet börjar Den andra sortens skrivande kvittra inne i huvudet. Jag är inträngd i akademiska ramar, omfångsbegränsningar, uppgiftsformuleringar - och genast är jag full av text som inte låter sig begränsas. Jag vill skriva FRITT, om nästan vad som helst, det spelar ingen roll vad det blir, bara det blir ett textflöde som existerar enbart för sin egen skull. Men jag gör det inte. Jag öppnar inget tomt uppslag i anteckningsboken, jag gör inget nytt dokument i datorn. Varför? Jag vet inte riktigt. Jag är bara en o-skrivande.
Och nu när jag har sagt det högt, när jag har skrivit det här, förstår jag att det är så. Just nu är jag o-skrivande. Jag har alla möjligheter men jag skriver inte. Inte på något som redan finns, inte på något helt nytt.
Är det förlagsväntan som gör det? Än är det inte klart var det nya manuset, Pojkarna, ska publiceras. Ska det bli en bok för unga eller en bok för vuxna? Jag tycker att det är en bok för både unga och vuxna, men den är inte för de alltför unga och inte heller för de alltför vuxna. Jag önskar att det fanns ett förlag som har det som sin slogan: Vi ger ut böcker för inte allför unga eller alltför vuxna människor.
Pojkarna är en berättelse för den som kan öppna sina ögon lite mer än vad de flesta människor kan. Den vill att du ska våga tro på sagor, den vill att du ska våga se det svarta och svåra genom ett leksaksförstoringsglas. Om du har stelnat i din form och blivit alltför vuxen har du slutat tro på sagor. Om du är alltför ung kan det hända att berättelsen om Pojkarna verkar avlägsen, eller så kilar den sig fast under ditt skinn och stannar där hela ditt liv, en liten skräckdroppe som aldrig släpper taget om sin gren.
Är det min sak att ta ansvar för hur berättelsen landar hos läsaren? Min förläggare säger att så länge jag kan stå för det jag skrivit, har jag tagit mitt ansvar. Jag står för det jag skrivit, med kropp och själ och risk för karriärmord står jag för det. Men jag blir inte kvitt känslan att jag vill att läsaren ska ha tillräckligt med livserfarenhet för att kunna bekräfta eller avfärda det jag berättar. Jag är helt enkelt rädd för att göra skada, och för att inte bli förstådd. Fast jag är inte säker på vad det är som gör att jag tror att vuxna skulle vara mer tjockhudade och lyhörda än unga. Kanske är det precis tvärt om?

"Booksellers find it hard placing my books because they don't necessarily want the tits and arse next to the Three Little Pigs"

2010-04-27T08:36:00.001-07:00

... säger den brittiske författaren Melvin Burgess, i en artikel om cross over-litteratur i The Telegraph. Jag blir alldeles upprymd av att läsa om detta, är det månne förändring på gång i bokbranschen, kan detta nå även mossiga gamla Suecia??

läs hela artikeln här!

Sov gott, hemsida! God morgon, blogg!

2010-03-19T04:56:00.001-07:00

Jag har en hemsida, www.schiefauer.se. Det är jättefin, jag fick den av min älskling i present för några år sedan. Där finns en massa roliga bilder och en liten odyssé (liten? Kan en odyssé verkligen var liten? Jo, det kan den nog) över min uppväxt och mitt liv. Fram tills nu har jag använt den som skyltfönster också, jag har annonserat ut tjänster och lagt upp info om min verksamhet. Nu inser jag att det är mycket enklare att använda bloggen till sådant. I högermarginalen hittar ni numera all information om coaching, lektörsläsning, föreläsningar, workshops och annat jag arbetar med. Där finns också information om min debutroman Om du var jag och recensioner av den.
Hemsidan kommer såklart att finnas kvar även i framtiden, men mer som ett "museum" (som min sambo uttryckte det). När det händer nya grejer kommer det först och främst att synas här på bloggen.
Det blir ganska bra, eller hur?

Strålande om nya numret av Fantasin!

2010-03-18T03:17:00.000-07:00

Läs Ystads Allehanda och maila sedan redaktionen@fantasin.se om du vill beställa ett lösnummer eller en prenumeration!

http://www.ystadsallehanda.se/article/20100317/NOJE/703179891/1730/&/Underbar--ar-’Fantasin’

EN STORSTAD...

2010-02-18T03:24:00.000-08:00

"... är den bästa tänkbara plats för en författare att bo i också om han skriver om rena bondlandet. Det är naturligtvis förutsatt att han i förväg gott känner till den miljö han beskriver, och det bör han göra. [...]

I en storstad finns bibliotek, där han kan få svar på specialfrågor. Inför svårare frågor står småstads- biblioteken oftast stumma. I en storstad samlas inom en liten räjong en elit av olika slags människor, som man lätt kan träffa och tala vid. I en storstad finns arbetsro. Där finns variationsmöjligheterna, glömskan, likgiltigheten inför individen på ett sätt, som inte finns på en liten plats, där alla nyfiket betrakta varandras dörrar och där man lätt får känslan av att sitta i en ålderdomsliknande avkrok, medan livet passerar på stort avstånd."

Detta hittar jag i lustig liten bok: Att skriva en roman av Ivar Lo-Johansson (Svalans bokklubb 1957).

För mig är det som att få en diagnos, eller ett frikort. PRECIS så har jag känt. Jag har skällt på mig själv, jag har bannat mig, föraktat mig, skämts FLODER av skam för att jag inte kunnat trivas i en småstad i Blekinge. Den är pittoresk, ligger vackert vid havet, lägenheterna är billiga, maten är billig, min sambo har fått ett bra jobb där. Vi flyttade dit hösten 2008 och det dröjde inte länge förrän jag började må dåligt. Jag kan inte beskriva hur det kändes. Som att jag liksom slutade att finnas till som mig själv, jag blev ett skal, kände mig aldrig trygg eller accepterad. Jag började känna mig paranoid, ogillade att gå ut på de korta små gatorna, ogillade att handla något i en affär. Jag kände mig så fruktansvärt SYNLIG, och därigenom UDDA, och därigenom UTANFÖR och därigenom HOPPLÖST ENSAM OCH MENLÖS. Ibland när jag mötte bekanta frågade de hur jag hade det, hur vi trivdes i deras stad. Min första impuls var att kasta mig fram och gripa dem i rockkragen, dra dem intill mitt ansikte och skrika att Jag står inte ut, jag håller på att dö här, fattar du, jag HATAR den här platsen!

Nu gav jag som tur var aldrig efter för den impulsen. Jag tackade och sade väl något om att Jo, det är ju så fint här, och lägenheterna är ju billiga. Ähum. Sedan gick jag min väg och tänkte att Jag är sjuk i huvudet, jag håller på att bli galen, nu kommer det, NU går jag in i den där psykosen som jag väntat på.

Men det var ju ingen psykos. Det var vanlig djävla vantrivsel. Det är vidrigt att må dåligt utan att ha en konkret anledning. När jag funderade igenom mitt liv såg jag bara positiva saker: min man tjänar tillräckligt med pengar för att jag ska kunna satsa på skrivandet, vi har en stor fin lägenhet, jag har fått min första roman publicerad, jag har all tid i världen att skriva... och så vidare. Men för varje dag kom jag närmare och närmare depressionen.

Nu spenderar jag större delen av min tid i Göteborg, i min skrivarlya. Den är på knappt 20 kvm, här finns en kokplatta, en toalett och ett handfat. Den ligger utanför centrum men innanför förorterna, på gården nedanför ropas det på många olika språk, spårvagnarna skramlar förbi var femte minut så att hela huset darrar. Tjugo minuter bort finns mina vänner och kollegor, "eliten" som Ivar Lo kallar dem. Elit vet jag inte, men jag vet att det är tillsammans med dem, i storstaden, som jag UPPSTÅR och FINNS.

Tack, Ivar. Det känns så djävla mycket bättre nu! Det är så här jag ska leva, jag får aldrig aldrig glömma det, aldrig mer låta mig kuvas av alla de där praktiska, snusförnuftiga argumenten. Sådana argument är inte värda ett SKIT.

Jag gillar inte slut.

2010-02-17T05:11:00.000-08:00

Boken, boken, boken. Slutet, slutet, slutet. Fan, fan, FAN.

När man skriver - eller, vadå skriver? När man genomför, lägger till rätta, skapar slutet på en berättelse, då skriver man egentligen hela boken. Det spelar ingen roll hur insugande början är, hur drivande handlingen är, hur svindlande gestaltningen är. Om slutet inte håller, håller ingenting.
Det finns vissa berättelser som tar ett så starkt tag om mig att jag inte riktigt vet vad jag gör medan jag skriver. Pojkarna (ja, så heter den, och den var tänkt att bli min andra roman, men just nu tvivlar jag på allt från skrivandet till att det någonsin blir vår, via möjligheten att få en lägenhet i Göteborg) började så. Jag skrev som besatt. Intressant då när man kommer till den sista fasen: det slutliga genomförandet, att ta ett steg tillbaka, se på det man skapat, försöka få syn på det man gjort. För om man inte får syn på det kan man inte genomföra det hela vägen, och kan man inte genomföra det hela vägen är de 200 sidor man skrivit inget annat än KOMPOST.
AAAARGH! Borde åka bort, ta en paus, glömma skiten för en stund. Istället sitter jag och tittar på skärmen och tänker att det inte går, att jag inte kan, att jag lika gärna kan ge upp. Jag SER inte min egen berättelse, jag har grus i ögonen. Jag kan inte krysta fram det, det måste komma till mig, och det enda som hjälper är tid. Men för den otålige (läs:jag) finns inget värre än att vänta.
AAARGH!

It's been AGES, darling!

2010-01-17T10:27:00.000-08:00

Tre månader, närmare bestämt. Att använda bloggen för att lufta tankarna har inte känts aktuellt. För det är ju det jag vill ha den till, först och främt: att kunna tänka i text och vara tvungen att tänka på hur jag formulerar mig. Nu har formulerandet skett på andra platser, i skrivandet och under läsandet, i många långa samtal med Elin. Vi har haft en skrivande höst, hon och jag. Det börjar dra ihop sig, en berättelse som slingrat och vindlat sig fram börjar snart likna något som inte är alls många hundra mil från att kallas färdig.
Det är vid sådan tillfällen, när jag plötsligt yrvaket tittar upp ur skrivandet och inser att det finns en annan värld, ett annat liv än de fiktiva, som jag kommer att tänka på att jag har en blogg. Våren kommer att - helt mot bättre ekonomiskt vetande - ägnas åt en magister i litteraturvetenskap. Jag börjar på tisdag och jag längtar så jag blir blank i ögonen! Det var så länge sedan jag fick närma mig litteraturen från det hållet. Jag har haft ett underbart 2009, med föreläsningar och skrivarkurser och workshops och mässor och lärarvikariat, men det har funnits ganska lite tid för egna studier. Skrivandet är ett undersökande, ett forskande, men det är inte samma sak som när man får en färdigformulerad uppgift, börjar bläddra i böckerna och känner hur hjärnans analysmotor kommer igång. Det slog mig för någon månad sedan: jag vill bli litteraturforskare när jag blir stor! Dammig vill jag bli, dammig och inåtvänd och glosögd av allt läsande och tänkande. That's my new black!
Så vi får väl se, kanske blir det lite mer frekventa inlägg här ett tag framöver. Det kommer bli en vår med mycket att tänka på!

En författare, någon?

2009-10-14T03:16:00.000-07:00

Ja, jo. Det var ju inte meningen att jag skulle använda den här bloggen som reklamplats för mig själv - den skulle ju handla om skrivandet och livet! Men just nu väntar jag på respons på nya manuset från Elin och allt står stilla - jag kan inte skriva medan jag väntar och i ärlighetens namn verkar hela livet vara on hold just nu. Någon har tryckt på pausknappen, jag står frusen i min rörelse och kommer varken framåt eller bakåt. Vad kan då passa bättre än att kasta ut en länk till yttervärlden? Alltså:

HEJ VÄRLDEN! NU KAN DU BOKA EN JESSICA!

Läs mer och boka här!

Gå en skrivarkurs på distans i höst!

2009-09-30T07:34:00.000-07:00

Vill du leka med ord, släppa loss kreativiteten och vara helvild? Då ska du anmäla dig till kursen Släpp loss och skriv 1 i höst! Allt du behöver är en dator, och lust att skriva. Resten tar jag och dina kurskamrater hand om! Genom lekfulla, kravfria skrivövningar får du lära dig grunderna i skrivandets hantverk, samtidigt som du har väldigt roligt! Du väljer själv om du vill dela det du skriver med andra på kursen.
Så skynda skynda, det är många som är sugna och det är först till kvarn som gäller.
Anmäl dig HÄR före 26/10!

Fantastiskt bra recension!

2009-09-23T07:47:00.000-07:00

"Jag är faktiskt lite beredd att tycka hjärtligt illa om den här boken. Men det gör jag inte."

läs hela recensionen

Redan de gamla gubbarna - förlåt, grekerna...

2009-09-22T05:15:00.000-07:00

... ansåg att läsare var alltför otåliga. 1925 öppnar P.G. Wodehouse sin roman A Damsel in Distress så här:

"Inasmuch as the scene of this story is that historic pile, Belpher Castle, in the county of Hampshire, it would be an agreeable task to open it with a leisurely description of the place, followed by some notes on the history of the Earls of Marshmoreton, who have owned it since the fifteenth century. Unfortunately, in these days of rush and hurry, a novelist works at a disadvantage. He must leap into the middle of his tale with as little delay as he would employ in boarding a moving tramcar. He must get off the mark with the smooth swiftness of a jack-rabbit surprised while lunching. Otherwise, people throw him aside and go out to picture palaces."

Åh, Wodehouse! Om du vetat att författare på 2000-talet FORTFARANDE brottas med samma problem! Men jag ska lägga din kommentar i min ask med Ord till Tröst, och behålla kärleken för den Stillsamma litteraturen levande! Inte för att jag skriver den själv, just nu. Oh nej, tvärtom, jag har tillfälligt hängivit mig fullkomligt till cliff-hangers, dramaturgi och dra-efter-andan-ögonblick. Och Wodehouse själv var kanske inte den Främste Gestaltaren, om man så säger. Hur som helst:vi fortsätter oförtrutet vår botanisering i Litteratur som Berättar hur det Går, och Litteratur som Visar hur det Ser Ut när det Sker. Greppa ditt förstoringsglas!

Mäss-ps

2009-09-21T13:51:00.000-07:00

Jo, just det. Om man vill träffa mig på mässan händer det grejer vid följande tillfällen:

Torsdag 14.30-14.50
Miniseminarum: Författarrollen i förändring. Med Hedvig Andersson, vån 2, rum F3

Torsdag 15.30-15.45

Montersamtal om min bok "Om du var jag", Bonnier Carlsens monter B04:02

Fredag 15.30-16.00

"Jourhavande debutant" - kom och fråga mig saker! Bonnier Carlsens monter B04:02

Fredag 16.30-17.30

... sitter jag i "Bokburen" i X-publishings regi. Kom och titta på mig! Monter F01:27

Lördag 12.45-13.15

"Jourhavande debutant" - kom och fråga mig saker! Bonnier Carlsens monter B04:02

Mässa, mässa, massa mässa

2009-09-21T13:21:00.000-07:00

Mmm.
Skrivandet, ja. Den Nya Boken. Länge var det bara jag och den, långa dagar, längre nätter. Men nu står mässan för dörren och koncentrationen ger sig allt oftare iväg ut genom fönstret. Jag minns att det var just därför jag startade den här bloggen: för att kunna balansera mellan Skrivandet å ena sidan, och Branschen å andra sidan. Den här veckan är det Branschen som drar i mig, och jag har inget emot det. Det ska bli roligt med mässa, jag ska träffas, minglas, pratas, äta (s?), mötas och läsas. Finfint, jag kommer vara härligt utmattad på söndag. Men det slutar inte att förvåna mig, detta med den absoluta motsatsen mellan att SynasHöras, och att Hålla Käft och Skriva. Så fort jag känner mig sedd, betraktad, hörd - då stannar skrivandet av. Att producera texten, umgås med den, få den att leva, det kräver att jag får vara osedd, ohörd. Jag har lufsat runt i min ateljé i Gamlestan i Göteborg i ett par veckors tid, det har bara varit jag och texten (och en eller annan vän eller pojkvän en dag eller två emellanåt). Jag var totalt insugen i berättelsen, skrev till, drog ifrån, flyttade, ändrade. Såg den växa fram utan att vara helt säker på att det var under min hand det skedde.
Men nu? Jag öppnar dokumentet, ögnar i texten. Tänker: Jaha? Vad har vi här, nu då? Så fort jag försöker bryta in i texten och skriva, så fort jag försöker få något ur mig - då flyger tankarna i väg till mässor och möten, pengabrist, oro. Hur ska jag ha råd att flytta hem till Göteborg igen? Hur ska jag få fler uppdrag som föreläsare, hur ska jag leva mitt liv, hur ska jag hur ska jag hur ska jag...? Hur ska jag någonsin kunna skriva färdigt detta, det glider mig ur händerna, jag vet inte vad det är, vad det blir, det...
Men jag vet det ju, egentligen. Den här uppförsbacken känner jag igen, det är en puckel, en kritisk punkt att ta sig över för att komma till nerförbacken igen, få en rutschande färd utför där orden rinner om varanda ur en. Måste stånka och pusta uppåt först bara, i motvinden. Och att göra det två dagar innan det är Branschdags - å nej. To Shut Up and Write kräver andra omständigheter.
På lördag har jag ett möte med ett nyfiket förlag. Tills dess: ligg i träda, text! Jag går och provar ut lite outfits och leenden så länge.

Läget

2009-08-17T13:22:00.000-07:00

Nu har jag varit tyst ett tag. För er som läser min blogg, känner jag att jag blir skyldig en förklaring. Jag kommer att blogga mycket sporadiskt ett tag framöver, för nu har skrivandet tagit tag i mig. Jag har överlevt debuten med god marginal, och jag har landat efter semestern. Efter en fantastisk helg tillsammans med Elin Boardy, text, vin, kantareller och trasiga kopplingspedaler, har jag med full kraft dykt ner i något som kanske kan bli en ny bok en dag. Där tänker jag hållas ett tag.
Au revoir!
Vi ses på bokmässan!

No longer forced to play...

2009-07-27T12:57:00.000-07:00

...but doing it out of free will!
Just det: jag leker. Har hittat ett tillfälligt vattenhål dit prestationsångesten inte når, där språk inte är på allvar, där resultatet blir en underbar, härlig smörja. Så här roligt har jag inte haft sedan jag vet inte när. Tjoho!

Wodehouse, wittyness och det enkla dramat

2009-07-18T04:52:00.000-07:00

Lustigt hur saker och ting sammanfaller. Jag har varit datorfri några dagar, haft semester med pojkvännen och rensat skallen. Råkade komma över ett par antikvariatexemplar av P.G Wodehouse böcker, som jag slukade med ett leende på läpparna. Dessa lättsmälta, finurliga, receptproducerade små böcker fick mig att fundera. För det första stod det glasklart var min barndoms hjälte Ture Sventon fått sin färg ifrån - författaren Åke Holmberg har mer eller mindre rippat Wodehouse recept rakt av! Utan att direkt anklaga honom för plagiat kan man med rak rygg säga att han lånat språk, karaktärer, miljöer och plot från P.G. Jag frågar mig om jag blir besviken eller imponerad? Imponerad, tror jag. Även om det är snott så är det skickligt!
Vidare tänkte jag på företaget att ta sig an litteratur på Wodehouse vis. Strunta i psykologi, gestaltning och igenkänning, använd vartena billigt knep som står att finna i skrivarhandböckerna, väj inte för det banala, putslustiga eller klyschiga - vips, där har vi en berättelse i sann Wodehouse-stil. Och nu tänker ni: vad enkelt hon får det att låta. Jag tänker samma sak. Det verkar väldigt enkelt, så enkelt att jag får för mig att jag skulle kunna skriva något sådant på ett par veckor. Det är med största säkerhet skitsnack - resultatet skulle bli smörja. Men ändå, att ta sig friheten att FÖRHÅLLA sig till litteratur på det sättet! Att se det som en klar och tydlig väv utan underliggande trådar, att väva för nöjes skull. Jag önskar att jag vågade prova.
Men just det, det var ju hur saker sammanfaller jag skulle säga något om. Jo, när jag vänder åter till datorn hittar jag två nya recensioner av min debut. Den ena i DN:
Lätt men inte viktlös prosa i lyckad debut

och den andra i Hallands nyheter:
Vardagen lockar mer än dramat

Båda recensionerna tar fasta på det som tidigare sagts: välskrivet, inkännande skildring av en ung kvinna, vackert språk, osv. Men båda verka också uppleva att det är något i dramat som skaver lite. Liksom i Aftonbladets recension för en tid sedan tycker jag mig se att recensenterna önskar att boken skulle få vara ifred från damatiska planteringar och dra-efter-andan-ögonblick, att den skulle klarat sig utmärkt om den fått fortsätta att "bara" handla om hur det är att vara 19 år med dålig självkänsla och förvirrade idéer om vad livet ska vara. Och det var ju just det som var meningen från början med boken - men innan jag stoppat in lite planteringar och dra-efter-andan-ögonblick var det ingen som ville publicera den. Hur som helst, här har vi ännu ett par åsikter som pekar mot att det finns ett glapp mellan litteratur som skildrar hur det är, och litteratur som berättar vad som händer. Det finns också ett glapp mellan hur läsarna reagerar på dessa båda stilar. I ryggmärgen är jag en författare som vill skildra hur det är, men min nya idol Wodehouse ägnar sig uteslutande åt att berätta vad som händer. Hmm...

Quote of the day 2

2009-07-02T08:14:00.000-07:00

"Jag var alltför oerfaren för att inse att cynism alltid döljer en brist på uthållighet - en sorts impotens, kort och gott; och att förakta all kraftansträngning är den största av kraftansträngningar."

John Fowles: Illusionisten, s. 10

Quote of the day 1

2009-07-02T08:09:00.000-07:00

"Nothing is more boring than being forced to play."

Angela Carter: Nights at the cirkus, s. 109

A place where I can shut up and write

2009-06-23T07:16:00.000-07:00

Det var ett tag sedan jag skrev något här. Livet består just nu av att hålla skrivarkurs på heltid (en fantastisk liten grupp, krävande dagar, helt slut när jag går hem klockan tre). För övrigt försöker jag hitta mitt skrivande. Det har stillnat kring mig, sommarens lugn börjar nå in i både hjärtat och hjärnan. Jag längtar efter skrivandet. Under en lång tid har jag påstått att jag har längtat efter det, men det har varit lögn. Det har varit så oerhört skönt att slippa skiten, rent ut sagt. Det enda som har känts har varit en tagg av dåligt samvete: nu har du ju både tid och credability, skriv då för helvete din bortskämda medelklassunge! Nu är det annorlunda. Jag är rastlös, grinig, vill bort, vill isolera mig. Känner hur något vill fram, upp, ut. ORDEN! Fast det sitter något i vägen, jag vet inte vad det är. En kulmen av något slag som jag måste ta mig över, ett motstånd. I flera dagar har jag försökt komma över det. Jag har möblerat om, bytt gardiner, flyttat skrivbordet från ett rum till ett annat. Gått promenader, letat efter rätt sorts musik, läst igenom gamla skisser, pratat med vänner om skrivandet. Ingenting verkar hjälpa. Ändå vet jag att det är dags nu, det är ingen idé att gå och vänta på inspirationen längre. Jag måste ta TAG i skiten, helt enkelt. Och livet är ju nu så underfundigt konstruerat att det ofta dyker upp en lösning när man som bäst behöver en. Igår fick jag veta av mina vänner Simon och Liselott att de har ett trapphus på sin bakgård som ingen använder. Egen ingång, högt i tak, bra ljusinsläpp. Nyckel till deras kök där jag kan koka mitt kaffe, en trappa att ställa en krukväxt i, och ett perfekt litet utrymme för skrivbord, stol, lampa och dator. Jag får en nyckel i nästa vecka. Håll tummarna för att någonting kommer kunna börja där!

Om jag kunde teckna...

2009-06-08T05:41:00.000-07:00

...skulle jag teckna mig själv så här just nu:
Kroppen utspänd, steglad på ett hjul, som Da Vincis bild av människan. Hand - och fotleder snörda, håller mig stadigt på plats. Håret sprakande av elektricitet, står som en sky kring mitt huvud. Ögonen uppspärrade, fingrarna utspärrade. Och i mitten av min kropp, nedanför revbenen, ett falnande glödande sken. Att vara utåtriktad, möta människor, dela det jag är med andra. Och att vara inåtriktad, sluta sig, dela vad jag har med ingen. Denna ständiga, ständiga slitning.

KORREKTUR, Goddamnit!

2009-06-04T00:23:00.000-07:00

Jag skrev nyss ett mail till min moster för att berätta att jag gärna står till tjänst om mormor (senil, 90 bast) behöver hjälp. Först skrev jag: "Jag kommer vara i södra Sverige större delen av sommaren så om ni behöver nån extra hjälp hjälper jag så klart till så mycket jag kan!" Sen tyckte jag att det blev knöligt i mitten, hjälp och hjälper intill varandra, språkögat grät! Jag bestämde mig för att ändra till: "Jag kommer vara i södra Sverige större delen av sommaren så om ni behöver nån extra hjälp ställer jag så klart upp så mycket jag kan!"
Tyvärr gick det lite för fort. Min moster fick följande meddelande av mig:
"Jag kommer vara i södra Sverige större delen av sommaren så om ni behöver nån extra hjälp ställer jag så klart till så mycket jag kan!"
Hoppsan.

För tidigt född litteratur

2009-06-03T00:16:00.000-07:00

Jag har varit på turné en vecka, åkt runt med förlagets säljarteam och pratat om boken på bokhandlarnas inköparkonferenser. Det hela slutade med ett besök i Stockholm och BonnierCarlsens vårfest, och i fredags tog jag tåget tillbaka hem till Karlshamn, trött men lycklig.
Ja, nu är jag hemma. Den stillsamma tillvaron återinträder. På skrivbordet ligger högar med saker som inte blivit gjort, och eftersom jag är en Duktig Flicka gör jag dem, en efter en.
Men i huvudet susar tomhet och stress.
Jag har träffat många människor ur bokbranschen de senaste dagarna. Prisbelönta, bästsäljande författare, bokhandlare, marknadsförare. En påpekar att det är karriärmord för en ungdomsboksförfattare att komma med den andra boken senare än två år efter den första, målgruppen växer ju ifrån en! En annan kan inte FÖRSTÅ varför man kan vilja skriva om ungdomar, fast för VUXNA? Nej, säger hon, håll dig till din genre, nu när det går så bra. En tredje är så framgångsrik att han har 8 böcker på gång parallellt och under varje ledig stund under turnén sitter han och skriver. En fjärde säger att man inte ska hoppas för mycket, det kommer ju ut närmare en bok om dagen nu för tiden (bitter matthet i blicken). Och en femte, som jobbar på marknadsavdelningen, puffar mig i sidan gång på gång och kvittrar "ska du inte skriva något nytt, ska du inte skriva något nytt, när kommer det något nytt?"
Ända fram till nu har jag haft den bestämda inställningen att litteratur tar TID. Att litteratur ska ta tid, att den måste ta tid. En berättelse värker fram, den krumbuktar och åmar sig och man kan inte stressa den. Det var förresten det sista jag hörde innan jag lämnade festen i torsdags: "Du ska inte stressa med andra boken, då blir den inte bra."
Herregud!
Jag har en väninna som liksom jag är 30 år, och både hon och omgivningen börjar fundera på om hon inte ska ha barn snart. Hon berättar om hur kollegor och släktingar förmanar, tipsar, uppmuntrar och varnar om vartannat: man ska inte vänta för länge, efter 30 är det jättesvårt att bli gravid, äsch stressa inte, du har tid kvar i livet, om du blir för stressad KAN du inte bli gravid, några vänner till oss försökte i tio år och det var inte förrän de ADOPTERADE som hon blev gravid, för hon hade varit så stressad..."
Förstår ni vad jag är ute efter? Oavsett om det är ett befruktad ägg som ska fästa i livmodern eller en fruktbar berättelse som ska fästa i hjärtan/hjärtat, så är STRESS en farlig faktor. Och när man blir stressad över att man känner stress, då är det riktigt illa.
Alla vill vara lyckade, alla vill göra succé, alla vill leverera. Det verkar som att både författare, bokhandlare och marknadsförare glömmer en sak under dessa intensiva säljarveckor: det är LITTERATUR vi sysslar med. Litteratur tar ingen hänsyn till att målgruppen åldras, att upplevelser är färskvara. Litteraturen gör som den vill, kommer när den vill. För tidigt född litteratur överlever lika dåligt som för tidigt födda barn. Och utan livskraftig litteratur finns det ingenting av äkta värde i den här branschen.

Gomorron Sverige - recension av Magnus Utvik

2009-05-19T09:16:00.000-07:00

SHIT! WOW!
Nu blev jag så glad att jag blev helt skakig i benen!

Bokrecensioner med Magnus Utvik

Kvinnlig sexualitet

2009-05-17T12:02:00.000-07:00

I Helsingborgs Dagblad har Björn Gunnarsson recenserat min och Marta Söderbergs debut. Fina ord även denna gång, och liksom i Aftonbladet finns det ett stycke som är extra intressant. Gunnarsson skriver: "Jessica Schiefauer har ett utomordentligt trovärdigt sätt att skildra kvinnlig sexualitet, både dess mörkare och ljusare sidor. Hon hittar precis rätt tonfall, mitt emellan blygseln och pornografin, mellan längtan och utsatthet, och inlevelsen i hennes karaktärer är stark." Glad för dessa lovord blir jag naturligtvis, och samtidigt hajar jag till på att - och nu får ni rätta mig om jag har fel - detta är den första MANLIGA recensent som skrivit något om min bok. Han är också den förste att särskilt ta fasta på temat kring kvinnlig sexualitet i berättelsen, medan tidigare recensenter oftast valt att prata om vänskapstemat. När jag skrev om Agnes och Louise var just sexualiteten (hur den tar sig uttryck, hur den formar en personlighet, hur den kan höja eller sänka en människas självrespekt) något jag jobbade mycket med, och det har faktiskt förvånat mig lite att man inte tagit upp det temat mer när man har läst boken. Kan det finnas ett samband (och jag ställer frågan förutsättningslöst, kom ihåg det!) i att den förste manlige recensenten också är den förste att ta fasta på detta? Och om det kan finnas ett samband, vad kan det bero på?

Mer-för-pengarna

2009-05-09T02:57:00.000-07:00

Alice Eggers har recenserat min debut i Aftonbladet. Hela recensionen kan man läsa på:
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article5076340.ab

Det som intresserar mig mest är den lilla portion negativ kritik boken får. Det finns något intressant här nämligen, något mycket intressant. Eggers reagerar dels mot hur Konrad och Hannes pratar och beter sig, men det vill jag låta stå okommenterat från min sida (det finns också en läsarkommentar efter artikeln på ämnet). Mer spännande är detta:
"Detaljerna drar ner berättelsen, gör den daterad och mig distanserad. På samma sätt önskar jag bort de 27 sista sidorna, och den deckarvändning boken tar mot slutet. Det är som om Schiefauer försöker skapa ett slags mer-för-pengarna-produkt, att hon hade en fantastiskt fin berättelse som ”bara” handlade om känslor och kände sig tvungen att lägga till lite generationsroman(tik) och mystik."
Kände sig tvungen. Nej. VAR TVUNGEN! Det fanns nämligen en tid då de sista 27 sidorna inte fanns, när boken "bara" handlade om känslor, om hur det var att kastas omkring i vuxenlivet utan förankring vare sig i sig själv eller i någon annan. Vad hände med den versionen av berättelsen? Den blev refuserad av förlagen. Såväl redaktionerna för skönlitteratur som för ungdomslitteratur, alla returnerade berättelsen som "bara" handlade om känslor. Gång på gång returnerades den, med kommentarer som "för lite drama, för lite story, för lite, för lite!"
Jag hittade en medelväg att gå. Berättelsen fick ett slut som förlagen kunde acceptera och som jag kan stå för, även om det från början inte helt var mitt eget. Eggers kommentar ger mig faktiskt hopp. Vi lever i en litterär epok som lägger alldeles för stor vikt vid bladvändarkvalitet, cliffhangers och snabbläsbarhet. Mellan författarens ambition och läsarna finns förlagens nålsöga, så litet att det kan få den starkaste att börja gråta. Själv älskar jag berättelser som inte skyndar sig, som inte driver på om det inte är alldeles nödvändigt. Kanske finns det utrymme för sådan litteratur nu, även för de unga vuxna läsarna? Kanske kan jag vila i Eggers kommentar, och lita till att min lust för att skriva om det som känns, hur det känns, var det känns - att det även för förlagen och läsarna kan vara tillräckligt för att skapa den där underbara, ringande rysningen nedför ryggraden.

Birgitta Trotzig

2009-05-03T00:53:00.000-07:00

"Bakom gården var en stig. På den stigen låg en död hasselmus med sina stora mjuka fina liksom ännu lyssnande öron och tassarna uppdragna under den vita buken. Sådan var döden. Men en död hasselmus har ingen lukt. Den är bara någonting som dunstar och är borta: den klara doftande höstluften upptar den i sig som ett andetag - en skälvning och det rörliga, späda, varma är inte längre till. Päls och kött bara liksom drar ihop sig lätt, en torka löper genom dem som en rysning; så är det slut. Den stilla rena gyllene luften bevarar den i sig, både värmen som förgick i en flämtning och den lilla skälvningen som är allt döden är i det ödmjuka jorderiket lågt ner intill gräs och stenar. En död hasselmus är ett ting så till den grad oskyldigt att själva döden i dess närvaro lägger ner sina vapen där mellan gräsets rötter och daggmaskarnas fredliga mörka gångar: vad kan den göra en vars liv bara var denna lilla, så tyst förflyktigande värme? Hasselmusen försvinner i jorden lättare än ett frö. Döden är så helt och hållet enkel här nära gräsets rötter. Det lilla djuret blir åter vad det var, det är alltsammans."

En berättelse från kusten, Bonnierbiblioteket, 1961.

SvD

2009-04-26T13:32:00.000-07:00

...har recenserat:

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/unglitteratur/artikel_2801801.svd

Bokhora...

2009-04-23T02:17:00.000-07:00

...är en recensionsblogg där man gärna vill få vara med. Nu fick jag var med! Läs på:

http://www.bokhora.se/blog/salong/lasning/2009/04/outvecklad-oerfaren-o-allting/

Lyssna på Jessica i radio!

2009-04-23T01:56:00.001-07:00

Igår pratade jag om min bok i P4 Kristianstad. Lyssna i efterhand på:
http://www.sr.se/cgi-bin/kristianstad/program/amnessida.asp?programid=3352&grupp=6134&artikel=2783690

...bläddra ner en liten bit på sidan så hittar ni länkarna!

Så här mysigt var det...

2009-04-17T14:04:00.000-07:00

... när jag för första gången i mitt liv satt vid ett bord och signerade min egen bok till människor som ville köpa den och läsa den. En större lyckokänsla i magtrakten kan jag inte föreställa mig, varken i detta livet eller i eventuella kommande! Med mig på bilden min goda vän och kollega Maj. Det är inte utan att jag är lite nervös för vad hon kommer tycka om den...!

Tack, Rebecca Liedman

2009-04-17T13:47:00.001-07:00

Det finns recensenter, och det finns recensenter. Här en som jag böjer mitt huvud för, djupt.
Hon funderar verkligen riktigt noga, väger för- och nackdelar mot varandra i boken jag skrivit. Hon ser precis de svagheter jag själv sett, men bedömer (som jag) att de måste få vara där. Hon ser rakt igenom materialet, och hon ger mig godkänt. Det är inte översvallande, men det är rättvist.
Tack, Rebecca Liedman!
http://www.alba.nu/artikel/artikel.php?id=906

UPP TILL KAMP!

2009-04-13T10:19:00.000-07:00

Jag skriver, just nu, i ett anfall av STRYKA, TILLTRO och SJÄLVKÄNSLA. Jag sitter i min skrivarlya i Göteborg, tittar ut över takåsarna. Har just haft en lång diskussion med en vän, han är en grym formgivare och illustratör. Vi diskuterade hur det känns när man VET vad man vill göra, och man TROR på det också, egentligen, men det kommer att innebära att man måste ta ett kliv ut i något okänt. Man kommer att behöva stå för sina val inför omgivningen, och det enda man behöver från dem är att de också TROR på en. Men om de inte gör det, om de skulle titta på en med den där blicken ni vet: ena ögonbrynet lätt lyftat, och i ögonen står det: Jasså det tror du, lille vän, och hur skulle det gå till har du tänkt dig? Då kan det där modet, den där styrkan, blåsas bort på en sekund.
Nu vill jag säga, till alla er som är på väg att ta det där steget, till alla er som är på vippen att VÅGA PÅBÖRJA RESAN MOT ATT VARA DEN DU VERKLIGEN ÄR: Jag önskar dig STYRKA! TILLTRO! SJÄLVKÄNSLA!
Och till alla er som lyfter det där förödande ögonbrynet, till alla er som sänker styrkan, tilltron och självkänslan hos den som repar mod att våga:
SKÄMS PÅ ER.

Kom till Mariaplans bokhandel på torsdag!

2009-04-12T04:31:00.001-07:00

bokprat, signering och musik!

VÄLKOMMEN till FÖRFATTARKVÄLL
på MARIAPLANS BOKHANDEL

Slottsskogsgatan 46 B, Göteborg
torsdag 16 april kl 19.00

med:

Om du var jag
av Jessica Schiefauer

och:

Gränsglaset
av Anna Mattson

Två svåra ord på K

2009-04-12T04:12:00.000-07:00

Kärlek och Kreativitet. Två företeelser som jag inte kan, inte vill leva utan. Men ibland, under de där perioderna när man är på väg in eller ut ur kreativiteten, när det surrar av berättelser i huvudet, eller när det är helt tomt och tyst och övergivet - då blir allt så förtvivlat komplicerat.
Så här: skrivandet är en lång räcka av kriser. Kris 1: inget att skriva om. Kris 2: något att skriva om, men vet inte hur. Kris 3: ett hum om hur jag vill skriva, men vet inte längre vad det var tänkt att handla om. Kris 4: det är inte jag som bestämmer längre, berättelsen gör som den vill. Hjälp! Kris 5: brottas med texten, slå på den med tillhyggen, locka fram de blygaste passagerna... utmattad för jämnan. Kris 6: bli färdig. Plåstra om skrapsåren, sy igen de värsta blessyrerna, sminka kindbenen på de blyga stackarna, pusta och fixa. Kris 7: vara färdig. Enormt tomt. Och sen börjar det om från början.
När man krisar, när det kryper i kroppen, när frustrationen inte lämnar en ifred - då vill man ha tröst. Och tröst finns i mitt liv, min älskade man finns där, alltid, bara några steg bort. Men om jag går till honom då, om jag låter mig smekas, tröstas - då tröstar jag bort min katarsis, och då kommer jag aldrig igenom. Det är som att ta ångestdämpande tabletter: istället för att brottas färdigt med roten till frustrationen lägger man lock på den, kväver den. Men den finns ju kvar, och man står där och stampar inom sig själv, på ruta 1.
Under en kort stund idag, när jag satt på mitt heta plåttak med mitt morgonkaffe, insåg jag att det är så här det fungerar i mitt liv. Vi går båda runt med oförlöst kreativitet, och när den pockar på, när den börjar göra ont - då söker vi tröst hos varandra. Om vi fortsätter så här kommer vi att sluta som två bleka spöken, vi kommer att sitta där och hålla varandra i handen med beniga skelettfingrar, men ingen av oss kommer egentligen att vara levande, och då finns där heller ingenting att älska.
Tröst är en sak. Kärlek är något helt annat.
Det är hög tid att vi börjar ägna oss åt det sistnämnda igen.

På ett fåtal timmar hinner nuet bli till ett minne

2009-04-09T15:13:00.000-07:00

... och detta minns jag:

kranarna i den polska hamnstaden, skimrande i morgonljuset

... och detta minns jag:

några vindstilla timmar med havet framför ögonen, smaken av kaffe och en dröm som gått i uppfyllelse.

Fritt förfall

2009-04-07T09:17:00.000-07:00

Jag och Patrik var på kryssning i helgen, fredag - lördag kväll. Det kändes som om det var första gången på en evighet som vi verkligen kunde ta oss tid för varandra, se varandra i ögonen ordentligt, sitta tillsammans och bara njuta av varandras sällskap utan att fundera på vad som måste göras härnäst. Det var stiltje och strålande sol, vi satt på terassen och läste medan solen sakta vandrade längs himlen. Jag hade med mig Fritt Förfall (Normal förlag), Birgitta Stenbergs första, refuserade (!) romanmanus från 1951. Efter de första 50 sidorna lyfte jag på huvudet, såg ut över det glittrande vattnet och tänkte: Det är DETTA det handlar om! Stenberg ägnar sig inte åt att jaga dramatik, hon har inga cliffhangers, hon håller inte en benhård storyline som inte tillåter några avstickare. Istället är det karaktärerna, miljöerna och relationerna som är berättelsens kropp: mustiga, mystiska människor, nattliga, dekadent glamorösa miljöer, mer eller mindre lösa förbindelser som inte är direkt livsomvälvande, ibland skänker de inte mer än en säng för natten. Så vad handlar det om, då? Om hur det är att trevande söka efter sig själv i allt det där, att vara en människa som inte accepterar några bojor. Fritt Förfall är ett stycke förflugen verklighet, en skiva av en tid där människorna skulle vara stramt kontrollerade medan litteraturen fick lov att ta sina snåriga omvägar. Det förstnämnda vill vi nog inte tillbaka till, men kanske finns det en chans att litteraturen kan få lov att leva sitt eget liv igen, långt ifrån dramaturgernas vassa knivseggar? Läs Stenbergs debut och fundera på saken!

Avslut

2009-04-06T10:32:00.000-07:00

5 veckors vick som svenskalärare är nu över. Kanske kommer jag att jobba på Jämshögs folkhögskola igen, kanske inte. Det har varit fantastiskt: människorna, mötena, skratten, insikterna, frustrationen... allt det där som gör människor till människor. Det finns så många sammanhang där människor betraktas som maskiner, och jag mår lika dåligt varje gång jag hamnar i ett sådant. Ibland får jag för mig att det är sådan man ska vara: duktig, presterande, snabb, tillgänglig... ja, jag vet inte allt. Men nu råkar det vara så att jag inte ÄR sådan, i alla fall inga längre perioder. Jag gillar inte högt tempo, jag bryter ihop under stress, jag förfäktar de långsamma, sakta mognande processerna och resonemangen. Jag njuter av samtal som får ta tid, av verksamheter som inte har ett bestämt mål. Vägen är målet! Det finns ett fåtal platser på jorden där jag känt att jag kunnat vara som jag är, inklusive alla mina later, nycker och infall, och en sådan plats är nog bannemej Jämshögs folkhögskola. Tack, hörni, för att jag har fått vara med i era liv en kort stund!

Gränsländerna

2009-04-01T11:03:00.000-07:00

Om jag kunde råda över mina egna känslor skulle jag vara vuxen vid det här laget.
Om jag hade en spärr, en fungerande mekanism som slår till när mina gränser löses upp.
Om det fanns något i mig som kunde säga: "Detta ska du inte vilja".
Men jag är hopplöst, för alltid gränslös.
Jag vet inte var jag slutar, var andra människor börjar.
Jag sugs upp av er, sugs in i er, vill vara där. Vill inte att det ska finnas några gränser mellan dig och mig, mina tankar, dina tankar, min kropp, din kropp.
Detta eviga, smärtsamma sökande efter sammansmältning.
Som att min egen hud aldrig kan bli tjock nog att hålla mig samman.

Jahapp.

2009-03-31T12:01:00.000-07:00

Det var det, det.
That was it, it.
Das war das, das.

Et maintenant?

Einfach: SHUT UP AND WRITE!

Morgondagen

2009-03-30T10:05:00.000-07:00

Alltså.
Vad hetsar jag upp mig över?
Morgondagen kommer att komma, boken kommer att "släppas". Kanske att det droppar in nån recension. Men i övrigt: det kommer vara en dag som alla andra. Frukost, möten, lunch, människor, skratt, irritation, middag, dator, godnattpuss. En vanligt dag. Vad skönt det ska bli!

Den vidunderliga trötthetens historia

2009-03-27T12:22:00.001-07:00

Varför är jag så förtvivlat trött idag?
Är den en vecka av hårt arbete och mycket stress, eller är det snöfallet och kylan som inträdde för några dagar sedan. Är det längtan till västkusten, eller kanske bristen på stunder på tu man hand med min man?
Nej, det är skräcken inför det som börjar hända omkring mig. Recensioner, kommentarer, respons på en berättelse som jag älskat, kämpat och arbetat med under så oändligt lång tid. Det var länge sedan jag kände mig så här sårbar, livrädd för att bli bortstött. Det tar sig underliga, obehagligt närgångna uttryck hos mig, och jag har inte lust att umgås med den typen av känslor just nu. Idag är jag så trött i själen att jag knappt orkar röra mig.
Jag hade en dröm inatt, vaknade klockan fyra när himlen var gråskum utanför. I drömmen hade jag gråtit, och när jag vaknade kom tårarna. Jag drömde om min mamma, att hon några veckor innan hon dog övergav oss. Hon packade sina väskor och begav sig till en gammal kärlek, vi fick inte lov att kontakta henne. Hon ville dö hos honom, utan oss. Hon stötte bort mig, förbjöd mig att vara hos henne under hennes sista dagar i livet.
När jag vaknade gjorde det så ont i bröstet att strupen krampade.
Kanske är det inte förrän nu jag inser vad det är att ge ut en bok. Det är att blotta strupen, att ge okända människor chansen att värdera mig. Att klä av sig naken inför publik och säga: "här är jag, gör vad du vill med mig."
Det finns ingen återvändo, bollen rullar. Jag kan inte backa, bara försöka stå rak medan det händer.
Okej då. Kom an, världen! Jag kan ta dig.

Älskade barn

2009-03-23T03:32:00.001-07:00

Älskade barn,
som jag en gång kommer bära.
Om jag dör ifrån dig, om min kropp slutar att fungera, förtvinar, slutar vara ett kärl för min själ.
Då kommer jag inte att vara rädd. Jag är inte rädd för sjukdomen längre, är inte rädd för döden.
Men jag är rädd för, att jag även i döden ska kunna känna din sorg efter mig.
Att höra dina snyftningar långt bortifrån en annan värld, utan att kunna ge dig någon tröst.
Att känna hur din kropp behöver min, utan att kunna vagga dig i min famn.

Rapport om smärtan

2009-03-21T04:25:00.000-07:00

För den som är nyfiken, gjorde jag en ögonoperation som heter LASEK, på en klinikkedja som heter Memira.
Okej. Det gjorde fruktansvärt ont. Brände långt in i ögonen under ett helt dygn, som om en ond gnom satt med en liten svetslåga framför min pupill, elakt skrattande. Men det gick över, fortare än jag hade tänkt mig. Efter 2 dygn var jag smärtfri, och nu ser jag så pass att jag kan sitta framför datorn igen. Naturligtvis gör jag inget vettigare än att trakassera er alla med hur ont jag har haft. Jag har högar med texter att gå igenom, lektioner att planera och fix att fixa, men det vill sig inte. Ställtid, kallas det visst.
Alltnog. Det är fortfarande suddigt, lite grusigt i ögonen, torrt som om jag suttit en lång stund i stark vind. När jag hamnar i direkt solljus skriker jag som en gris och känner hur huden börjar smälta och ryka. Vampyren i Blackeberg kan slänga sig i väggen, Jessica Schiefauer är det nya svart när det gäller ljusskygghet. Mystiskt nog infaller vårens hittills soligaste dagar just de datum då jag inte tål skarpt ljus. Konspirationsteori, någon?
Om någon vecka bör synen ha stabiliserat sig, jag kommer förhoppningsvis att se som en falk. Flera gånger har jag redan tyckt mig känna glasögonbågen klia över näsroten, jag har petat dit ett finger för att fösa upp skalmen - och kört fingret rätt in i ögat för där finns ju ingen skalm längre. Lustigt vilka nya typer av dumheter man gör när livet förändras.
Nej, nu får det vara nog, dags att blunda en stund. Ett litet ps bara: den besvärliga Amanda O har blivit mer medgörlig på sistone, det kilar kliar kliar i skrivnerven. Förlaget viskar om nytt släppdatum 2011, jag lovar inget men just nu känns det inte helt främmande. Det är klart, ett litet förskott kan ju bättra på kreativiteten hos vem som helst. Vad säger du, Rod? Lite förhandsroyalty för framtida publikationer? Brukas det? Nähä. Jag anade det. Suck.

Kniven!

2009-03-15T14:21:00.000-07:00

På tisdag gäller det. Då lägger jag mina ögon under kniven.
Pratade med en väninna förut idag, hon har genomgått ögonlaser för något halvår sedan. När jag frågade henne exakt hur djävla ont det kommer att göra, vägrade hon att svara på frågan. Istället upprepade hon att det var värt det efteråt; varenda sekund av smärta och varenda krona betald.
Min slutsats: det kommer att göra nåt så in i innersta helvete ont.
Trots det är jag inte orolig. Kanske låter det storvulet, men jag föreställer mig att det jag ska göra är att resa mig ur askan, låta en ny Fenix slå med vingarna. Utan glasrutor mellan mig och världen.
Eller så kan man ser det så här:
jag ska låta en läkare pumpa mig full med lugnande, sätta en järnring kring mina ögon, skrapa bort min hornhinna med en lie och bränna en laserstråle in i min syncentrum. Hur smart låter det på en skala?
I en dröm inatt var jag på vippen att bli våldtagen i ett nattlåst parkeringshus. Kan det finnas ett samband, månne?

Missbruk

2009-03-14T04:28:00.000-07:00

Något kryper i kroppen. En ilska är det, ett behov av att spränga en gräns.
Jag känner mig trängd. Livets praktiska:
städdisktvättjobb
återvinningmailboxtankabilen
skoluppsatsredovisningbokamöte
tvättasigrensakattlådanringapappa
Det hopar sig, finns inga himlar, inga öppningar.
Om jag känner mig ofri ruttnar jag.
Patetiskt? Jovars. Men människan är patetisk.
Jag måste åka härifrån, tvätta blicken, se något nytt med nya ögon.
Jag måste hitta en ny gata att gå på, en ny stol att sitta på, en ny fasad att betrakta.
Då, kanske då kan orden få rum i mitt huvud.
Skrivandet är ett missbruk. Om jag har inte tillgång till det, om jag inte vet en plats där jag kan hitta det, om jag inte pumpar i mig en underhållsdos tillräckligt ofta, då känner jag plötsligt inte igen mig själv. Jag får lust att morra, bita tanter i benen. Jag vill skrika åt kassörskor, vill preja barnvagnar på övergångsställen.
Jag tycker inte om mig själv när jag är sån här.
I need my fix, and I need it now.

Hoppsan, på självaste kvinnodagen hittar jag...

2009-03-08T11:52:00.000-07:00

... den här länken, som (kanske?) betyder att man tänker försöka lansera min bok utomlands? Här går det undan! Men jag antar att det är en bra sak? Eller? Rätt roligt att se sin egen baksidestext översatt till engelska hur som helst!

http://www.bonniergroupagency.se/200/201.asp?id=3163

Dagens dikt: "Berget"

2009-03-07T08:59:00.000-08:00

Hur såg berget ut?
Berget.
Toppen klyver
himlavalvet
rakbladsvasst.
Skärvan snittar
tunt tyg rämnar
stjärnor faller
klirrande.

Hur såg berget ut?
Berget,
bergets brant
en elefantrygg.
Grå granit grus
skrovlor, skrevor.

Hur såg berget ut?
Bergets bas: en
matmor matrona.
Dimslöjor svepta
vit virkad
bomullssjal.

Berget.
Hur såg det ut?
I skrevor ödlor i
ödlans skinn:
kopparblixtar
rostrött mättat
glänser mot
ärgens gröna

Bergets öga.
Urtid, urtidsbest
men i ögat:
åldrig instinkt
visdom hudlock
klipper döljer
djurögat.
Berget
ögat
elefanten
berget
ögat.

Berget, bergets
öga!
Små figurer klänger.
Hänger i eneruskor
greppar förtvivlat
rasar utför
branterna.

Jag är inte den som klänger.
Jag är BERGET.

JAG.

Berget basen branten skärvan
urtidsblick är min.

Katastrof!

2009-02-26T00:52:00.000-08:00

Jo, jag satt och skrev på min snåriga Amandaberättelse. Jag hade min lilla dator, min eeePC. Den är väldigt behändig, inte större än en rejäl roman och väger mindre än en liter mjölk! Lite för små tangenter bara, det tar ett tag innan fingrarna vänjer sig. Men i alla fall, jag satt och skrev, i Open Office. Plötsligt craschade hela skiten! Jag kände kallsvetten krypa upp i nacken, jag försökte reparera, kopiera, klippa ut och klistra in... inget hjälpte, filen gick inte att öppna. Nåväl, jag försökte hålla mig lugn. Tog in dokumentet i min stora dator och försökte öppa i word. Det gick inte. Nånstans här började det flimra framför ögonen. Amanda har preciiis börjat få eget liv, hennes konturer skärps så sakteliga, och de fyrtio sidor text jag så mödosamt knattrat fram är stommen i hennes existens. I ett sista desperat försök öppnade jag dokumentet som en txt-fil. Det gick! Texten fanns där! Jag kopierade över den till ett nytt word-dokument, och skrev lättad in filnamnet Amanda O RÄDDAD.doc. Jag tittade på texten. Vartenda ord fanns med, men det såg lite konstigt ut. Jag provade att ändra styckeformat, jag ändrade storlek, typsnitt och marginaler. Det såg fortfarande jättekonstigt ut, och när jag försökte skriva in lite ny text var den helt annorlunda än den gamla. Då insåg jag vad som hade hänt. På något djävla vänster hade datorn lagt in ett mellanslag mellan varje bokstav, och tre mellanslag mellan varje ord. Vad jag vet finns inget kommando för att ta bort något sådant. Det vara bara att sätta igång och radera dem, ett och ett. Kramp i enter-fingret redan efter ett par rader. Suck.

Strax före sänggåendet: Tranströmer

2009-02-20T14:38:00.000-08:00

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av alla dem som är "jag". Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.

ur Minnena ser mig (2006)

Woooh my God and sweet Lord in Heaven - första recensionen har landat!

2009-02-20T02:15:00.000-08:00

... men pay no attention till omdömet om omslaget - där har de fel! ;)

http://www.bokfreak.se/imported-data-old/2009/2/19/om-riktigt-nara-vanner.html

SÖK och ERSÄTT, goddamnit!!

2009-02-15T09:33:00.000-08:00

Jag skrev nästan hundra sidor för ett par år sedan, på ett projekt som fick namnet Pojkarna. Det var något febrigt över skrivandet då, jag satt dagar och nätter, texten rann fram som en smältvattensflod. Sedan dog den. Den torkade ut, sinade, vissnade, stelnade - länge har den bara varit oåtkomliga textblock, obrytbara rader. Jag har inte kunnat skriva vidare och jag har inte kunnat skriva om, de hundra sidorna är som ett cementblock av dåligt samvete och prestationsångest. Så pratade jag med min vän Elin för någon tid sedan, om berättarperspektiv. Jagformens begränsning, problemen som uppstår när jag som författare kommer till analysen, medan min huvudperson samtidigt stiger in i det emotionella kaoset. Och nu slog det mig:
Jag har alltför mycket kontrollbehov för att jagformen ska räcka till.
Jag öppnade Pojkarna och sökte upp ordet jag. Detta ord ersatte jag sedan med huvupersonens namn. Något mycket underligt hände med texten. Den bytte perspektiv och blev skriven i tredje person, men det hände något annat också. Huvudpersonens namn upprepades ideligen, det blev till ett mantra, som om hon författaren (eller kanske hon själv) hela tiden var tvungen att påminna sig om den där benämningen, den där etiketten, den där kroppen som fått ett namn att bära på. Så här till exempel:

Kim simmade länge i tjärnen, öppnade ögonen i det svarta vattnet och såg bara mörker och väta. Det är som att vattnet rinner in i kroppen då, som att vattnet dämpar och skyler och lugnar. Nu brusar det tyst i öronen, huvudet är tomt och dovt som Kim är van att ha det.
När Kim lägger handen på handtaget skär signalen genom fönstrens tunna rutor. Köksklockan skymtar där inne, urtavlan blänker i mörkret och visar kvart över två. Dörren glider upp under Kims hand, i mörkret märker Kim knappt att det sker. I mörkret rör Kim sig över trägolvet, dörren förblir öppen och skogens nattdoft följer henne in. I mörkret sluter Kim sina fuktiga fingrar kring den tunga bakeliten. För den som söker Kim i mörkret, den som väntar till natten och försöker igen, det är någon som vet vem Kim är.

Jag vet inte om det blev varken bra eller användbart. Men en sak vet jag: detta är en ny text, ett nytt levande väsen, inte något dött cementblock som skaver inuti mitt huvud.

Tesen och temat, forskaren och författaren

2009-02-07T09:31:00.000-08:00

Helgfrukostar verkar vara ett bra tillfälle för samtal i min familj. I morse satt Patrik och jag återigen länge vid frukostbordet, drack finkaffe och åt smörgåsar (Patrik såg som vanligt till att bre sin macka så noga att leverpastejen verkligen täckte varenda millimeter av brödytan) och pratade. Patrik har chans på en forskartjänst framöver. Han funderar på vad han vill forska om, något inom ljud så klart (det är vad han arbetar med), men exakt vad vet han inte ännu. Och jag tänker mellan tuggorna att detdär är precis som när man vill skriva en ny bok. Jag börjar alltid med en tes, och den tesen vill jag bevisa. Så föddes nog berättelsen om Agnes för länge sedan tror jag, jag hade en tes om att Agnes var ett offer för omständigheterna, och det ville jag beskriva, skildra, gestalta. Men min tes stämde inte, när materialet hade blivit någorlunda omfattande insåg jag att jag aldrig skulle kunna bevisa att Agnes var ett offer, inte om det skulle bli en trovärdig historia. Jag värjde mig länge mot sanningen, jag ville inte att min tes skulle falla, jag ville inte se vad mitt material egentligen innehöll. När jag till slut gav upp, när jag lade alla mina gamla ambitioner åt sidan och tog materialet för vad det egentligen var, DÅ kunde jag se vad min slutsats skulle bli. Det var inte en berättelse om att vara ett offer, det var en berättelse om att ha dålig självkänsla. Agnes känner sig som ett offer, så långt stämmer min tes. Men ju längre berättelsen lider, desto mer står det klart att den känslan kommer inifrån henne själv. Min tes föll, jag kom fram till en helt annan slutsats än jag hade förutsatt.
Forskaren kan börja sitt arbete förutsättningslöst. Man kan börja med att samla data, för att sedan sammanställa den och se vad som framkommer ur materialet. Men man kan lika gärna börja i andra änden: man har en känsla av att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt, och arbetet går sedan ut på att ta reda på om den känslan stämmer eller inte. Jag tror att författarskapet fungerar likadant, man måste börja i antingen den ena eller den andra änden. Själv börjar jag med att sätta upp en tes. Det knepiga är att inse att den första tesen ofta är fel, att fiktiva karaktärer får ett eget liv, egna ambitioner. Om man inte accepterar dem för vad de är, kan man aldrig skriva en trovärdig berättelse.

My definition of skönhetsoperationer

2009-02-05T02:50:00.001-08:00

Just nu håller jag verkligen inte käft och skriver. Har inte skrivit på många dagar. Fick ett mail från en bekant som också debuterar i vår, hon frågade hur jag mådde och berättade att hon just nu sitter och skriver på sin andra bok. Jag DOG nästan! Har inte kunnat skriva tillbaka, känns alldeles för jobbigt att behöva erkänna att det står bom still i huvudet just nu. Fast det finns ju en idé, en bra idé faktiskt, kanske till och med en grymt bra idé. Men den vill inte komma ut just nu. Så är det med det. Så vad ägnar jag mig åt istället? Jo (håll i er nu): jag tänker göra en skönhetsoperation. Brösten, tänker ni. Nix. Näsan då? Nej för fan, jag älskar min näsa. Fettsugning? I WISH!
Nej, jag ska på undersökning idag för att se om jag kan operera mitt synfel och slippa ha glasögon mer. När folk frågar om det brukar jag säga att det är:
a) En ekonomisk fråga. Det är billigare att göra en engångsoperation än att köpa nya glasögon vart femte år livet ut.
b) En säkerhetsfråga. Jag är fruktansvärt närsynt, tänk om mina glasögon skulle gå sönder när jag tex. kör bil! Då skulle jag vara en stor trafikfara.
c) En praktisk fråga. Det är så jobbigt att behöva byta till linser när man ska ut och springa eller gå till badhuset osv.
Inget av ovanstående är det riktiga skälet. Det är en skönhetsfråga, ingenting annat. Jag har haft glasögon sen jag var nio, på vartenda skolfoto pryds mitt ansikte av ett par mer eller mindre missklädsamma bågar. Jag ser inte tjusigt intellektuell ut i glasögon, jag ser ut som en djävla mullvad i ett akvarium. Bakom akvarieglaset finns ett par mörka rådjursögon, och det är DEM jag vill åt. Jag vill bli vackrare, helt enkelt, och jag tänker betala 25000:- för det. So there you have it: jag ska göra en skönhetsoperation.
HAAAAAALELUJA!

Se där ja!

2009-02-02T13:50:00.000-08:00

Jo alltså nu SKULLE jag ju inte använda den här bloggen för självbeundran och sådant trams, men vem skulle kunna motstå att känna sig stolt över en så här fin artikel? Jag känner mig som en nobelpristagare. Minst!

I vår blir berättelsen bok - Jessica Schiefauers debutroman "Om du var jag"

Nu kan man kommentera om man vill!

2009-01-29T12:41:00.000-08:00

Mina kära vänner och läsare har upplyst mig om att det inte går att skriva kommentarer till mig. Så kan vi ju inte ha det! Nu har jag ordnat så att det går bra att kommentera, så: HIT ME!

Hyllning till Hartnett!

2009-01-27T05:41:00.000-08:00

På trädgårdsskjulets tak slåss två insekter på liv och död. Den ena, en geting, kommer att vinna; den andra, en bönsyrsa, vet att den kommer att förlora. En dammig liguster skyddar skjulet från eftermiddagssolen. Det är mars och vädret är fint. Kitten Latch ligger i skuggan och skrapar förstrött i rosten på den korrugerade plåten. Inuti hans huvud vänder och vrider demonerna på allt de vet.

Ovanstående är första stycket i Soyna Hartnetts roman Jag är djävulen; berättelsen om 18-årige Kitten och de demoner han bär inom sig. Kitten har blåa troskyldiga ögon, det är något oemotståndligt över honom, grannflickan Aimee lämnar allt för hans skull. Men Kittens farfar, en totalförlamad och sängbunden gammal man, gurglar av hat och fasa varje gång Kitten kommer i hans närhet. Vad är det Kitten gör mot honom? Vad är det han bär inom sig som kan påverka människor så starkt, om än på helt olika sätt?
Man kan läsa Hartnetts roman på två plan. Det kan vara en berättelse som spränger ramen för realismen: Kitten är djävulens hantlangare, ett väsen som skipar rättvisa på jorden utan att sky några medel. Men det kan också vara en berättelse om hur en liten pojke oåterkalleligt skadats av kärlekslöshet och penalism, för att skydda sig bygger han upp en galenskap som håller honom utom de onda människornas räckvidd. Hartnetts språk och berättarteknik skapar rysningar nedför ryggraden, vilken tolkning man än väljer.
Det som intresserar mig är ett annat glapp, nämligen det mellan ungdoms-och vuxenlitteratur. Hartnett publiceras som ungdomsförfattare, vad jag vet riktas i Sverige ingen eller mycket lite marknadsföring av hennes böcker till vuxna läsare. Jag kan inte låta bli att förvånas över denna - ibland mycket underliga - uppdelning av böcker som handlar om människor som befinner sig mellan tonårs- och vuxenvärlden, årton-nitton-tjugoåringarna, alla de enormt komplexa vägskäl som den åldern för med sig. Vissa av dessa berättelser hamnar på ungdomssidan, andra hamnar på vuxensidan. Ibland verkar det enda argumentet vara att författaren tidigare publicerat böcker i den ena eller den andra kategorin, var den nya berättelsen kan tänkas höra hemma verkar vara av mindre betydelse. Jag är djävulen är definitivt en bok för unga. Men inte desto mindre är den en bok för vuxna, både innehållsligt och språkligt.

Den plötsliga känslan av ren lycka

2009-01-23T03:05:00.000-08:00

Sitter på kontoret vid datorn, stora fönstret ut mot havet, vattnet upprört därute, vinden ruskar om i träden, fåglarna flyger i lovar över vågorna.
Då kommer det. Som en explosion i bröstet, insikten:
Jag har skrivit en bok, och nu ska den komma ut.
Jag hade en historia att berätta, och snart kommer människor att läsa den.
Jag hade ett mål, jag antog utmaningen. Jag stupade, jag föll, jag reste mig igen. Jag gav aldrig upp för jag visste att det jag hade att berätta var viktigt, jag slutade aldrig att leta efter ord som kunde beskriva det jag ville säga. Under många år levde jag med en liten, glödande boll i bröstet, jag trodde på mig själv, jag trodde på det jag gjorde, jag kämpade mig fram i motvind.
Jag hade ett mål, och nu har jag nått det.
Utanför fönstret glider måsarna på uppvindarna, och jag känner lyckotårarna rinna ner för kinderna.

Låt mig presentera: Lars!

2009-01-19T11:55:00.000-08:00

För 10 år sedan flyttade jag hemifrån, in till ett kollektiv i centrala Göteborg. Det var jag, Patrik, Cissi, Johan, Tor, Jenny - och Lars.

Lars föddes en sen kväll när vi hade tråkigt. Johan hade en gammal klädställning, Patrik hade hönsnät och Cissi hade papier maché. Vi byggde Lars under mycket fniss i vårt kök. Några månader senare hade Karin (som bodde ett kvarter från oss) fest, och hon fick Lars i present. Tyvärr såg han inte så snygg ut då, så Karin fixade till honom. Det är hon som givit honom flygarbrillorna, tuppkam, mustasch och ögonbryn. Lars bodde i hennes vardagsrum i flera år, men när hon skulle flytta därifrån hamnade han i mitt vindsförråd. Där har han stått i nästan 8 år, ensam och nerkyld. Men för några dagar sedan fyllde Patrik 30, och vad är en bättre 30-årspresent än en förlorad son som man satt till världen för nästan 10 år sedan? Jag dammade av Lars, sprutade lite herrparfym på honom och klädde upp honom i kavaj och leopardkrage. Sedan fick han åka spårvagn till andra sidan stan, och när Patrik öppnade dörren stod Lars där med en flaska champagne i fickan! Så nu bor han hos Patrik och Helena, sist jag såg honom såg han lite småfull ut (kolla den röda näsan!)

Varför skriver jag om detta, då? Jo, det var just där, i kollektivet i Göteborg, under långa nätter och slöa morgnar, under kaffedrickande och tequilarace, under alldeles för många cigaretter, under gråt, skratt och hångel (med felfelfel person) - det var där jag föddes. Mitt vuxenjag, grunden till den jag är idag, allt tog sin början i det där kollektivet. Allt jag skriver om, alla berättelser som tar form, frodas, försökter ta sig ut, allt detta började där. Så snubben på bilden är min tvillingbror, kan man säga. En av dem som Känner Mig Som Jag Är.