Under semestern har jag tänkt lite. På sådant som tyngt mig, gäckat mig, retat mig i det undermedvetna. Följande försök till formulering gör jag nu:
En kvinna som skaffar barn förväntas se modersrollen som sitt ultimata självförverkligande. Oavsett vad hon gjort, vem hon varit innan hon får barn, bör hon nu se MODERSKAPET som sin främsta identitet. En kvinna som uttrycker stark längtan till sitt arbete, bort från småbarnsvardagen, får underliga blickar. I dem finns obekväma frågor som sällan ställs rakt ut. Istället vibrerar de under den konstiga tystnaden, lämnar en odefinierbar klåda efter sig.
En man blir sällan ifrågasatt av omgivningen när han absorberas av sitt arbete, även om han har små barn hemma. En kvinna förväntas visserligen också arbeta, men hon bör då ständigt beklaga sig över att hon missar tid med sina barn. Detta är inget vi säger, inget vi svarar om vi blir tillfrågade om könsroller och föräldraskap. Men det finns där, under ytan, hos många av oss. Hos mig med. Men nu lägger jag av mig den manteln. Slutar skämmas över att jag älskar mitt arbete, att jag ibland vill låta det absorbera mig helt och fullt, trots att jag har små barn. Min son ska få ynnesten att växa upp med en mor som är just så passionerad som hon vill vara. Inget och ingen ska lägga band på min kärlek, varken till barn eller litteratur!
Basta.