Recension i DN

Inte för att den borde väga tyngre än andra på min våg. Men det gör den. Voj voj så svårt att inte dras med i elitismen. Fast vaddå. Skit samma! Jag är lärkelycklig!

"Språket är hårt och mjukt; medvetet om våldsamheten i en blomma" ->

Hallandsposten recenserar Pojkarna

http://hallandsposten.se/nojekultur/recensioner/bokrecensioner/1.1333354-magisk-realism-med-viktigt-budskap

Fin analys i Helsingborgs Dagblad

"Det handlar om begäret till det manliga, inte till männen, och om delaktighet i den homoerotiska friheten. [...] Begäret är också ett begär efter den manliga destruktiviteten, krigarmoralen och hänsynslösheten." Wow. Vilken läsning av Björn Gunnarsson i Helsingborgs Dagblad! ->

På tal om svar på tal

Håkan Nesser låter inte recensenter skriva ner hans senaste bok utan att ge svar på tal ->. Se där en författare som inte accepterar konventionen att man tiger still när recensionerna kommer! Tyvärr blir den här mejlväxlingen inget intressant samtal om litteratur, om författarens vision och läsarens tolkning och hur dessa kan samspela eller krocka. Det hade kunnat bli ett sådant samtal, men Nesser väljer att slå an en högdragen, ilsk ton redan i början och då kan man ju inte vänta sig att få annat än detsamma tillbaka. Hade varit bättre om han redan från början bett att få en mer detaljerad analys bakom påståendet som retat honom, en professionell recensent bör kunna redovisa en sådan. Hur som haver, ändå ett intressant fall på hela taget, som Ture Sventon skulle ha sagt.

Balsam

... är denna text-> för min just nu så oroliga själ! Bloggen Apple, dear? är för övrigt fantastiskt vacker, välskriven och intelligent. Läs den!

Bloggrecensioner: författarens nya dilemma

Det ramlar in fler och fler bloggrecensioner av Pojkarna. Jag kollar varje dag antingen jag vill eller inte, kan inte motstå internets olidliga tillgänglighet. Först tänkte jag lägga upp dem på min blogg men snart insåg jag att den som är intresserad själv lätt kan hitta dem, varför spamma folk i onödan, liksom? Guldkornen kommer jag nog dock att länka till, om inte annat för att det är bra för självförtroendet - eller för självinsikten, i vissa fall.
Hur som helst funderar jag: hur bör en författare förhålla sig till denna nya typ av recensioner? Jag har direkttillgång till några av mina läsares åsikter, jag har möjlighet att omedelbart skriva ett svar till dem om jag skulle vilja. Det känns mycket avlägset att göra det, man jag skulle KUNNA. Varför känns det så avlägset? Man GÖR bara inte så, tänker jag. Eller rättare sagt: vad skulle jag skriva? Om jag läser en dålig recension, eller en recension där jag känner att boken inte blir förstådd, reagerar jag med magkänslan och blir lite grinig. Min första impuls är att tänka ut en massa anledningar till varför jag fått en dålig recension: personen har inte begripit boken, personen är för ung, personen är för konservativ, personen har en helt annan litteratursmak än jag, osv osv osv. Det sårade barnet i mig vill skriva "jevla däj du är dumm" som kommentar till sådana recensioner. Det kan man inte göra, så klart. Att vara författare innebär att lämna ifrån sig en berättelse och låta världen säga sitt om den. Jag har ingen bestämmanderätt över folks reaktioner. Om jag läser en bra bloggrecension vill barnet i mig skicka en massa pusstecken, kramtecken, blomtecken och smileytecken till recensenten. Det skulle jag kanske kunna göra med hedern i behåll, men inte heller det gör jag. Är det för att man är van vid ett äldre, mer elitistiskt kritikerklimat? Recensioner fann man förr endast i tidningar, skrivna av någon sorts kritiker. Recensionen kom i tryck, och jag tror att det var mycket ovanligt att författaren därpå skrev ett brev med ris eller ros till tidningen eller till recensenten. Det var inte direktkommunikation, som (det skulle kunna vara) nu.
Det finns ett talesätt: recensenter är egentligen bittra, misslyckade konstnärer. Så tror jag verkligen inte att det är, men det är gott att ha till hands när man som författare behöver lite tröst i recensionstider. Goethes dikt The critic säger oss också en del om hur författare genom tiderna försökt förhålla sig till recensenter.
Ja, man försöker hålla det ifrån sig genom att lägga bördan på kritikern istället för på sina egna axlar. En dålig recension skyller man på kritikerns egna misslyckade författarförsök, på kritikerns morgonhumör, på kritikerns elitism, eller vad som kan stå till hands. När det gäller en dålig bloggrecension blir det svårare. Det är oftast en LÄSARE som skrivit om din bok då, och en LÄSARES axlar kan författaren aldrig lägga bördan på. Det är för läsaren man skriver, läsarens dom har vi inget försvar mot. Jo, ett: googla inte på ditt eget namn, håll dig ovetande. Så gör inte jag. Jag vill veta, både det goda och det onda har sin poäng i den här fasen av författarlivet. Och intressant är det onekligen, vi får se vilka strategier författarkåren hittar på för att tampas med ångesten inför bloggrecensionsskörden...!

bloggrecension 1

... vad jag sett, i alla fall. Läs den på Have you read this one ->

BTJ recenserar Pojkarna

BTJ - Bibliotekstjänst - har nu skrivit sitt omdöme. Så här står det:

Det är inte många författare som vågar låta genusfrågan bli ett ämne för en ungdomsroman och samtidigt lyckas med bedriften att bygga upp och genomföra en originell och fängslande historia. Pojkarna är en ytterst välskriven, magisk realistisk roman om en symbiotisk vänskap tre unga flickor emellan. Kim och hennes vänner på högstadiet, Momo och Bella, får utstå sexuella kränkningar på dagarna medan de på nätterna hämtar styrka i suggestiva rollspel. En natt dricker de från en alldeles särskild blommas nektar. Denna nektar förvandlar flickors kroppar till pojkkroppar nattetid. Med ens öppnas en helt ny värld, mannens värld, som för vissa ter sig skrämmande och för andra beroendeframkallande. Jessica Schiefauer har skrivit en bok som gör sig påmind långt efter den är utläst. Hon lyckas dessutom att hitta jämvikten mellan ett språk rikt på metaforer och en naturlig dialog. Med debutromanen Om du var jag (2009) fångade hon ett stort antal läsare, med Pojkarna borde hon få sitt välförtjänta genombrott. Som en bonus matchar det vackert illustrerade omslaget ovanligt väl bokens innehåll.

- Emelie Ljungberg.

PROUD TO BE ON PRIDE!

På fredag är jag på Pridefestivalen x 2!

Kl 14.00 i Pridehouse, intervju och högläsning ur nya romanen Pojkarna. ca 45 min

Kl 15.00 i Boktältet (Kungsträdgården), samtal kring och högläsning ur boken. Därefter signering. Ca 30 min. Kom och säg hej!

Hej höst -

om några veckor börjar jag jobba. Maken ska vara föräldraledig med ettåringen, jag ska åka till mitt lilla kontor i Gamlestan varje dag och... arbeta? Med vad, liksom? Visst, jag ska hålla ett par roliga kurser i höst och de ska planeras. Det kan jag göra. Och bokföringen ligger jag alltid efter med, det kan få några timmar. Men ARBETA? Som i SKRIVA? Hur ska det går till? Jag står ju längst ut på en trampolin och avsett om jag vill eller inte kommer jag att plumsa i vattnet den 18 augusti. Boksläpp, recensioner, reaktioner, eller kanske - det vore det värsta - tystnad. Att ha skrivit en bok som helt drunkar i den överfulla litteraturbassängen. Där är jag nu och det är SKITLÄSKIGT ska jag be att få tala om. Jag sover dåligt, drömmer konstiga saker om nätterna. Härom natten drömde jag att tryckeriet döpt om boken till "Lydia, Kim och jag" och att det var ett foto av mig i en kaméram på omslaget. Jag tänkte att det var ett fult foto, att jag såg tjock och plufsig och trött ut. Texten i boken var full av fel, kapitlen var flyttade och låg i fel ordning. När jag vaknade var jag tvungen att blädda i mitt eget ex och förvissa mig om att drömmen inte kunde bli verklighet.
Nej, det enda jag kan göra nu är att försöka överleva. Det enda jag VILL är att skriva igen, skapa en ny hemlig värld där jag kan hålla till. Under kontorstid, mind you, det ska bli ordning och reda på arbetstiderna i höst minsann. Men under de första veckorna kommer jag nog mest att gå mig själv och mina närmaste på nerverna.
Lägg an, lägg ut, lägg bakom dig. Skrivna böcker är produkter, de har inte länge med dig att göra, Jessica. Det är det oskrivna, det ännu obefintliga, som spelar roll. Glöm nu inte det!

NU HÄNDER DET! SOM JAG HAR VÄNTAT! HURRA!

Heja Catharina! Heja Titti! Jag tror att ni kommer finna guld där ni står i begrepp att gräva!

Mix - ett nytt bonnierförlag med fokus på crossoverlitteratur

The clockwork of form

Har snart läst ut "The left hand of darkness" av Ursula K Le Guin. Den får mig att tänka på formen, riktningen, urverket i romanen som genre. Le Guins bok vindlar sig fram tillsammans med huvudpersonernas resa över isen. Den kommer antagligen knytas ihop snyggt i slutet, men just nu känns det som att vi har lämnat bokens första del bakom oss (politik, geografi och social kultur i den värld vi befinner oss i) och gått över till en helt annan berättelse. Nu handlar det om två varelser och naturens urkraft. Ett kammarspel. Hade jag lektörsläst denna berättelse hade jag nu satt en anteckning i marginalen om att formen känns aningen svajig. Och i samma ögonblick som jag tänker det, blir jag så TRÖTT på min egen besatthet av form. Är det för att jag arbetat med dramaturgi för film och spel senaste året? Att det ska kännas "färdigt", "helgjutet", "säcken måste knytas ihop". Det finns ju andra sätt att berätta på! Man kan köpa en karta innan man börjar resa, och sedan ta sig från punkt A till punkt B med ett effektivt transportmedel som tillåter en att kliva av och beskåda i förväg bestämda sevärdheter. Men man kan också ställa sig utanför sin dörr, vända näsan mot solen, och bara gå. Skriva sig fram utan mål. Det var så oerhört länge sedan jag skrev på det viset, läste på det viset, levde på det viset! Jag saknar det. Mycket. Nu är det som att varje idé, varje berättelsefrö, frågar efter sin form innan det hunnit födas. Jag får en intressant tanke, och tänker därefter genast på vad den ska leda till, vilken tematik det blir, vilken form, hur ska den dramaturgiska bågen se ut. Kurvan, goddamnit, KURVAN!
Usch.
Så vansinnigt tråkigt.
Jag borde blunda och skriva med ögonen slutna, färdas enbart med vägledning av ljud, dofter, ljusets skiftningar utanför ögonlocken och fingertopparnas trevande över okända ytor. Men jag befinner mig inte där just nu. Det blir min utmaning: städa undan allt jag vet om form, och börja inifrån.

Seminariekort och nördig kasse beställt till mässan!

Det ramlade in ett mail från Författarförbundet, som yours truly nyligen blivit stolt medlem hos. De tipsade om ett - i sanning mycket rimligt! - rabatterat pris på seminariekort för sina medlemmar. Jag slog till. Helkort! Beställde även den underbart kulturtantiga tygkassen med block, penna, vattenflaska och godispåse. Den var inte rabatterad men det gav jag fanken i. Hej kulturtanter, här kommer jag! Åh, bara 27 år kvar tills jag fyller 60 och kan bli en äkta tant.

Herre Gud.
Bara 27 år tills jag är 60.
Hjälp.
Ska genast sluta blogga om mitt eget oväsentliga liv och göra något vettigt av tiden.
Läsa god sci-fi till exempel.

Ah, le Bokmässeprogram!

När jag såg omslaget tänkte jag "Vad tyskt det ser ut". Sen såg jag att det är Tysklandstema i år. Snyggt! Jag vill gå på massa massa massa grejer men jag vet hur det är, jag blir så uppspelt under mässan att jag oftast inte orkar med så många seminarier. Men Herta Muller måste jag se. MÅSTE! Själv är jag on stage på fredagen kl 11.30, med ett miniseminarium om nya romanen Pojkarna. Seminariet heter "Hur vi behandlas utifrån kön". Alltid lika intressant när någon annan sätter rubriker till det man har gjort. Är det vad jag skrivit om? Hur vi behandlas utifrån kön? Ja, så är det nog. Delvis i alla fall. Blir spännande att prata med Sonja om det!


Läs och sök i programmet här ->

En plötslig tanke om makt

Den vuxne säger: Du är vuxen nu, du måste skärpa dig, börja ta ansvar.

Den vuxne menar: Du börjar tro att du vet något om livet, och det hotar mig i min maktställning. Därför ska jag ta det ur dig. Du måste göra som jag säger eftersom jag behöver det för att bekräfta min världsbild. Jag pekar på att du är vuxen och uppmanar dig därefter att lyda mig oavsett vad du tycker, istället för att känna efter vem du själv är och vad du själv vill. När jag säger att ”du måste ta ansvar” innebär det att du ska ta ansvar för mina känslor och behov, inte dina egna.