Arbetet med FILMEN "Pojkarna" har börjat!

Att skriva filmkontrakt på en bok visade sig vara en hel vetenskap. Redan före jul fick jag ett samtal från ett bolag som var intresserade. Därefter följde en lång rad möten, inkopplande av agent, fler bolag som hörde av sig, avtal om rättigheter osv mm etc i en låååååång process. Men för ett par månader sedan skrevs kontrakt med ett av Sveriges största filmbolag, på onsdag ska jag få läsa regissörens treatment till filmen och på torsdag ska vi äta lunch och prata. DET. SKA BLI. SÅ. ROLIGT!

Varför jag inte skriver vad bolaget heter, eller regissörens namn?
För jag vågar inte tro att det är sant att min bok ska bli film! Att människor tycker så mycket om det jag skrivit att de vill satsa miljoner på att sprida berättelsen, det är helt obegripligt fantastiskt. Dessutom vill jag fråga dem på torsdag om katten får hoppa ur säcken helt och hållet nu. Om de säger ja, får ni veta namn på bolag och regissör på torsdag.


När filmen blir klar?

Ingen aning. Om ... några år?

Är det SÄKERT att det blir en film?
Nja. Bolaget har än så länge köpt rätten att starta arbetet med filmen, en s.k. filmoption. När förarbetet är klart, köper de själva filmrättigheten. Fnurror på trådar och ekonomiska problem kan alltid uppstå när man jobbar med film, har jag förstått. Men än så länge är svaret: JA! "Pojkarna" blir film!

Utsnitt ur mitt arbetsliv

Igår: satt vid datorn i 1,5 timme och stirrade på det enda ord jag skrivit. Drack mer kaffe mot bättre vetande. Skrev fram emot lunch vidare på det enda ordet och åstadkom knappt en sida. Kände mig utmattad efteråt. Åt lunch. Ägnade eftermiddagen åt administration av mig själv, på flera nivåer. Tack gode Gud för att det blev helg.

Varför jag följer en nazist på Twitter

Jag kan inte sluta tänka på hat just nu. Varför det uppstår, vart det riktas, hur det kan bli så starkt att man kan döda på grund av sitt hat. Impulsen att börja hata, att rikta hat mot en annan människa, en grupp människor eller ett helt folkslag, tror jag inte är så konstig egentligen. Om man känner sig hotad (med eller utan reella hot) letar man efter en ventil, och vart man riktar sin frustration är mer eller mindre godtyckligt. Men jag tror mer om människan, jag tror att det som gör henne mänsklig är att inte följa hatets impulser. Hon har förmågan att stanna upp, hon har förmågan att vara ödmjuk inför sina egna känslor, hon kan plocka ut dem och se på dem från flera håll. Förutsättningarna för detta är naturligtvis mycket olika beroende på vem du är och vad du har i bagaget, men jag är övertygad om att alla människor har förmågan. Jag skulle inte orka tro på människans inneboende godhet om jag inte utgick från att vi alla egentligen skulle välja kärleken framför hatet, om vi kunde.
Men vilka är förutsättningarna? Hur uppstår en hatare i en människa som egentligen skulle vilja välja att inte hata? Ja, kom ihåg att detta är min personliga, kanske enligt vissa naiva, inställning till människans natur. Jag måste tro att ingen på riktigt vill hatet, annars orkar jag inte leva i den här världen. Om detta kan ni tycka vad ni vill, men det är min utgångspunkt. Och som ett led i min egen, helt privata och icke-vetenskapliga forskning kring hatet, kring människans impuls att utrota, separera, bygga stängsel kring dem som vi av någon anledning valt att hata, börjar jag idag följa en uttalat aktiv nationalsocialist på Twitter. Hennes inlägg kommer från en annan verklighet än den jag själv lever i, det intresserar mig och oroar mig mycket.
Med detta inlägg vill jag egentligen bara tydligt och med hög röst göra klart att jag inte delar hennes åsikter. Jag har inte heller något intresse av att gå in i debatt henne, håna henne eller baktala henne. Jag är bara nyfiken på hur hennes verklighet ser ut.
Så. Nu står det här, svart på vitt, ifall någon börjar bekymra sig över att jag följer en nazist på Twitter.

Sedär, nu fick jag tråkigt...

... och gjorde om min blogg lite. Kanske att den kommer till liv igen, efter den lilla makeovern?

Några rader om en sjö

Vad är sjön?

Sjön är en varelse med två ansikten.

Glittrande försommardagar, ljumma försommarkvällar, en klippa som bara de unga söker sig till. Vägen dit är sank och snårig, tygskor sjunker ner i dy och nya tröjor fastnar i taggbuskarna. Men vid vägens ände hägrar den där klippan som höjer sig över vattnet, ärrad av ett oändligt antal improviserade eldstäder. En undanskymd plats där man kan få bli vuxen i lugn och ro, där man kan treva sig fram till nya erfarenheter i skenet av brinnande torra granruskor och utköpta bag-in-box-kartonger. De slippriga, äventyrliga stenarna strax under ytan, att kliva ner i det svarta vattnet och ta några simtag, känna hur den alkoholvarma huden svalkas, känna tankarna klarna innan man återvänder till vuxenblivandet.  

Historierna om att sjön är bottenlös viskas från örat till öra, blåses ner i ölflaskornas halsar, sväljs av nästa mun som dricker. Man har lodat, ingen botten nåddes. Man har dykt, ingen botten syntes. Man har forskat, ingen botten gick att bevisa. Sjön är en krater efter en enorm meteorit, sjön är en spricka i jordskorpan efter en väldig jordbävning, sjön är utkarvad av ett milstjockt istäcke för tiotusen år sedan.

Sjön är en varelse som en dag vänder upp sitt onda öga, en grym svart vattenblick mellan granar och hällar.

Ett bottenlöst gap som lapar i sig blod och skräck, en ung pojke simmar i panik över avgrunden, på klippan står fyra andra pojkar och ropar att de kommer att slå ihjäl hans kompis om han inte vänder tillbaka, om han inte ställer sig till förfogande för deras hat.

Ett stycke text

När han gått står hon länge och tittar på kolskissen.

En huvudlös pojktorso, en hals som skurits av strax under adamsäpplet.

Nyckelbenen som en fjäderanordning mellan axlarna och bröstkorgen, en snillrik, avancerad anordning som varit färdig redan i det ofödda fostret och sedan vuxit upp genom barnet, vidare in i tonårspojken. Bröstet med de hårda hårlösa bröstvårtorna, de släta muskelplattorna som är varken barnets eller mannens. Midjan som liksom rinner nedåt mot papprets slut, navelns inbuktning, den ljusa behåringen som tätnar till ett fiskbensmönster ner mellan ljumskarna.      

Och hon låter pekfingret glida över de vita ytorna, det som nu är papper men så småningom ska bli hans hud, och hennes fingertopp smälter rakt in i det blivande gyllenbruna sammetslena. 

"En härligt queer bok som skildrar en ung transperson och hens vänner"

En av få läsningar som sett transtemat som centralt! Kim hälsar och tackar.

Edward Summanen recenserar "Pojkarna" på Transbloggen ->

Favorit i repris

Japp, så är det!

"The best book ever":

http://www.youtube.com/watch?v=8Fsa2ePqeJM

Augustpriset, kaoset och den tillfälliga tystnaden

Hej bloggvärld!

Har inte lagt hand vid detta tangentbord sedan 18 november. 21 november delades nämligen Augustpriset ut. Jag fick ett, för boken "Pojkarna". Ett kaos tog vid och det har ännu inte lagt sig. Jo, utanför mig, men inte INUTI. Stor glädje och förvirring samsas i hjärnan. Fingrarna når liksom inte riktigt ner till tangenterna, om ni fattar hur jag menar. Men de kommer växa ut igen, och då jäklar skriver jag både här och där!

Ville bara säga det. Hav tålamod!

The making av a terrorist, part 1

Okej.

Nedan återges, exakt och utan omskrivningar, en händelse som skedde alldeles nyss.

Jag går fram till en bankomat. Det är ingen kö. Jag plockar upp mitt kort och sätter in det. Bakom mig hör jag då en röst.

- Jaha. Först ett kontoutdrag. Sedan läsa. Sedan ta ut pengar.

Jag vänder mig om. Där står en gubbe. Han ser rakt på mig. Ingen annan i närheten. Det är alltså till mig hans ord riktar sig. Jag säger:

- Jag ska bara ta ut pengar. Du ska inte behöva vänta länge.

Han säger inget förrän jag vänt mig mot bankomaten igen. Men då:

-För det är så kvinnor gör. Först tar de ett kontoutdrag och sedan ska de stå och läsa innan de stoppar in kortet igen.

Jag vänder mig om igen och ser honom i ögonen när jag säger:

- Om du är snäll och håller tyst så går detta fortare.

Han är tyst så länge jag ser på honom. När jag vänt mig bort säger han:

- Det tvivlar jag på.

Nu är jag rejält irriterad. Bankomaten spottar ut mina pengar. Jag anstränger mig för att inte verka stressad, fastän jag känner mig enormt provocerad av hans beteende. När jag vänder för att gå ser jag honom i ögonen igen och säger, i lugn ton:

- Du har ingen rätt att vara otrevlig mot människor som inte har gjort dig något.

Återigen är han tyst så länge jag ser honom i ögonen, men så snart ögonkontakten är bruten säger han följande:

- En piga är en piga, det är inget mer med det.

Jag har redan börjat gå. Adrenalinet forsar ut i min kropp, benen börjar skaka. Jag vänder mig inte om, går inte tillbaka, jag är hungrig och ska hämta min lunch och gå tillbaka till kontoret och äta. Jag vill inte ge honom en sekund till av min uppmärksamhet. Men hela vägen till kontoret har jag våldsfantasier. Jag vill SLÅ och SPARKA och GÖRA ILLA. Jag har: 1) blivit angripen helt utan anledning av en främmande människa, och 2) blivit förnedrad på grund av att jag är kvinna. Hans ord har ingenting med MIG att göra, han ser en kvinna och av någon anledning föraktar han sådana. Den sortens angrepp gör mig vansinnig, jag ser rött, vill bara slå. Men för det första kan jag inte slåss, och för det andra är jag övertygad om att det inte gör något bättre. Ja, argumenten kommer i den ordningen: om jag hade haft en vettig boxningsteknik hade min övertygelse nog inte vägt särskilt tungt. Det slår mig att det måste vara den här känslan som gör människor till terrorister. Att bli bemött som en avart, att utan anledning bli anklagad och kränkt på grund av att man råkar tillhöra en särskild grupp människor.

För ett ögonblick minns jag den vrede jag kände när jag skrev vissa av scenerna i "Pojkarna", det var just den här känslan som låg i grunden: att inte ha något att sätta emot. Att ha sitt utseende emot sig, att inte ha en chans till respekt eftersom man tillhör fel läger. Den sortens kränkning lockar fram djuret i människan. Vi får inte lov att göra så mot varandra, ingen människa får ta ut sina aggressioner på en oskyldig. Hur många kvinnor vi än möter som är långsamma i bankomatkön, får vi aldrig dra slutsatsen att kvinnor generellt sett är långsamma i bankomatköer. Enkla gränsdragningar är kvicksandshål för humanismen. Människor som gör enkla gränsdragningar och håller dem för sanning är människor som skapar terrorister.

Snälla mänsklighet, gör inte så. Den vrede jag själv kände höll i sig i cirka femton minuter men kraften hade räckt till att driva ett halvt kärnkraftverk. Det skrämmer mig att tänka på all den våldsenergi som skapas varje dag, världen över, på grund av människor som denne lille gubbe.

Google Translate is a poet!

Hittar en ungersk blogrecension av "Pojkarna". Google Translate ger mig meningar som:

"Bella, en deprimerad pappa som växter upp ensam i ett glashus kommer att belönas med en mormor."

"Lärlingen blir när natten stängt, inhägnade verksamhetsområden tränga in och stjäla."

Och den bästa:

"Men Tony är en flicka, och när Kim ser skogen som kärlek, svartsjuka, överlägg och militära stövlar att sparka honom till döds."

Wow! Tänk om man kunde skriva så!

Recensionen innehåller spoilers men om du vill kan du läsa hela här ->

Slumpen/ödet

Mellan skrivprojekt går jag runt lite vilset.

Tänker på något jag skulle vilja skriva, tänker att det är ett stort och svårt ämne, att jag kommer gå bort mig i det. Skriver någon rad, blir förvirrad, lägger det ifrån mig. Har det i ögonvrån, som en spektakulär fond bakom vardagen. Kan inte skaka det av mig, våndas återigen över ämnets komplexitet och mina okunskaper. Så börjar det hända små saker. Jag slår på radion och hör slutreplikerna i ett program som handlar om just det jag vill beröra. Hela programmet behöver jag inte, bara de få repliker jag lyckades pricka in. Zappar på tv:n och bläddrar förbi ett program, en lösryckt fras far förbi. Jag zappar vidare men vänder plötsligt tillbaka, inte för att jag har lust att se programmet men för att jag förstår att det är nödvändigt. Programmet visar sig handla om just det jag skulle vilja skriva om.

Antagligen är det min egen konstruktion, antagligen har det inget med ödet att göra. man ser vad man tittar efter. Men det känns som att ödet vill leda mig, och det är allt som spelar roll.

En uppmaning, en skattkarta att följa:

vidare, vidare, det finns något där ute åt dig!

Ibland blir man läst precis som man önskar!

"Pojkarna kan ses som en fantastisk saga, men också som en elegi över vuxenskapets intrång i barnets kropp och tillvaro."

http://plombisk.blogspot.com/2011/10/jag-har-last-pojkarna.html

En sviken generation senare

Jag arbetar då och då som gästhandledare inom medieinriktade program på högskolan. Jag träffar klasser som har helt andra intressen än jag, och försöker få upp deras ögon för vikten av skrivande och berättande i deras framtida yrke. De lyssnar, de funderar, de gör snällt de uppgifter jag ger dem. När jag får resultatet skickat till mig ser jag att både en och annan är riktigt bra på själva berättandet. Vissa historier är underbara, de har en förmåga att kasta ut realismen genom fönstret som jag avundas dem. Flera av dem har en originell ton i språket, vissa har träffande humor, andra har förmågan att förmedla sorg så att jag nästan snyftar.

En sak har de gemensamt, nästan allihop. 99% av dessa personer BEHÄRSKAR INTE DET RENT SKRIVTEKNISKA. Deras texter är så nedlusade av språkfel, stavfel och grammatikfel att de ofta knappt är läsbara. De har dessutom ingen känsla för skiljetecken, uselt ordförråd, ingen kunskap om språkets rytm.

Herregud, säger jag. HERRE GUD.

Man behöver inte vara en författarbegåvning för att skriva korrekt och läsbart, det är något som alla utan dyslektiska funktionshinder kan lära sig. Så min fråga är: varför kan inte våra högskolestudenter skriva? Hur fick de behörighet till högskolan? I den grundläggande behörigheten ingår både svenska A och svenska B. Var i hela fridens namn ligger gränsen för godkänt i dessa ämnen nu för tiden? Det enda jag vet är att det knappast är lärarnas fel. Merparten av alla lärare är intresserade av att lära ut. Det gör ont i hjärtat varje gång man misslyckas med att nå fram, när tiden och resurserna inte räcker till för att kunna möta eleven där den befinner sig och hjälpa den vidare, steg för steg, till en acceptabel nivå. Stackars alla de lärare som tvingats släppa ut dagens studenter från gymnasiet med så skrala kunskaper! SNÄLLA RARA SKOLPOLITIKER, SNÄLLA RARA EKONOMER OCH REKTORER OCH GUD VET VEM SOM HAR MAKT I ÄMNET: VI ÄR PÅ VÄG MOT ETT SAMHÄLLE DÄR HELA DEN YNGRE GENERATIONEN ÄR OFÖRMÖGEN ATT UTTRYCKA SIG I SKRIFT! SKRIFTSPRÅKET ÄR EN AV VÅR CIVILISATIONS GRUNDPELARE! GÖR NÅGOT FÖR HÖGE FARAO!

Hupp. Så fick jag det ur mig. Nu känns det lite bättre. Klart slut.

Coming up next: mässdag 2

Detta händer:

* 10.00 samtal med högstadieklass i Bonnier Carlsens monter B04:02, om Pojkarna

* 11.30 miniseminarium i F4 med Sonja Schwartzenberger om hur vi behandlas utifrån kön

* 14.30 lyssna på Elin Boardys seminarium om Kärlek och frihetslängtan i sal J2

* 15-17 delta på pressmingel i Xpublishings monter A01:70, de presenterar sin kollektivroman som jag ska delta i

... plus fniss, mingel och celeberity spottning med Elin. Blir nog en fin dag.