Gå en sommarkurs i Blekinge! Utveckla ditt skrivande, utforska din berättartalang, diskutera med schysst folk, häng med mig. Skicka in en anmälan, det blir nice!
Läs mer här ->
torsdag 17 mars 2011
torsdag 10 mars 2011
Vårens litterära godbit har anlänt!
Den har kommit till min brevlåda!
Elin Boardys nya roman Mot ljuset.
Tillsammans med ett vackert litet kort där det står "med hälsning från författaren" samt WW:s stiliga logga. Man tackar!
Denna bok rekommenderar jag att du läser sittandes i en vacker fåtölj, i ljuset från en vacker lampa. Ha valfri dryck (vin, te, kaffe, likör...) och tilltugg (snittar, choklad, nötter...) inom räckhåll. Sätt på en platta med valfri jazz från mitten av 1900-talet (Ella, Billie, Luie...) och njut av resandet, djungeln, tillblivandet.
Så tänker i alla fall jag avnjuta denna godbit.
tisdag 8 mars 2011
Feministen med stort F
Internationella kvinnodagen idag. Lokaltidningen Sydöstran ringde och frågade om jag var feminist. Jag svarade ja. Det blev en hel artikel av samtalet.
http://www.sydostran.se/index.92908---1.html
http://www.sydostran.se/index.92908---1.html
onsdag 23 februari 2011
Dagens (och reans enda, jag är pank nu) kap!
För att jag hörde ett avsnitt uppläst i radio och tyckte om det
För att Ellen äger!
För att omslaget var snyggt... 
För att den fick Augustpriset och för att jag aldrig förut läst en "damroman".
För att hennes språk är bättre än sex
För att hennes språk är bättre än sex måndag 21 februari 2011
Kärleken till rum
I hela världen finns det två platser där jag alltid finner mig själv på en gång. Den ena är min arbetslokal i Gamlestan i Göteborg, den andra är mitt rum i familjens sommartorp i Göinge. När jag stiger in i dessa rum är det som att jag stiger in till mig själv, som att jag redan finns där och hälsar mig välkommen när jag kommer. Men där är du ju, säger jag, var har du hålit hus? Jag vet inte riktigt, svarar jag, för all övrig verklighet har med ens bleknat bort. Sedan sätter vi oss, jag & jag, och när vi slår våra huvuden ihop blir skrivandet enkelt och självklart. I sommartorpet uppstod 'Pojkarna'. I Gamlestan uppstod 'Om du var jag' och 'Hotel Mademoiselle' (som förhoppningsvis blir ännu en bok, så småningom). Det är lite som att jag har skött och fostrat barn i de där rummen, och kärleken sitter kvar i väggarna. Måtte hyreshuset i gamlestan aldrig rivas, måtte sommartorpet aldrig brinna ner. Då är det kört för mitt skrivande jag!
tisdag 15 februari 2011
Förlaget får svar!
Svaren ska vara till Svensk Bokhandels tidning (eller sida, minns inte vilket). Det var nog bannemig svårare att skriva svaren än att skriva hela boken. Hur som helst, så här blev det, synpunkter mottages tacksamt (fast det är försent att ändra, texten är skickad...!)
Pojkarna är ett udda manus. Hur kom du på idén?
Det började som ett sammanträffande: under samma månad läste jag Joyce Carol Oates Foxfire och Anja Snellmans Rädslans geografi. Båda böckerna handlar om kvinnor som vägrar att låta sig begränsas. Jag blev inspirerad att själv skriva om unga tjejer som går emot konventionen och spränger gränser, och när jag strax därpå hittade en gammal bok om växtmagi och örtmedicin slog idén ner som en bomb!
I Pojkarna ställs ju genusfrågan på sin spets (tjejer som blir pojkar ett par timmar genom att dricka en nektar). Vilken tycker du är den viktigaste genusfrågan idag?
Att vi fortfarande i så hög grad begränsar människor utifrån deras kön. Hur du får uppföra dig, hur du bör klä dig, hur du blir bemött i olika situationer, det handlar alldeles för ofta om vad du råkar ha mellan benen!
Vilka känslor/tankar hoppas du ska väckas hos dina läsare efter att de läst ut Pojkarna?
För mig handlar berättelsen främst om unga kvinnor som vill ha makt över sig själva. Kanske kan boken ge ett nytt perspektiv, kanske kan den inspirera läsaren att ifrågasätta de invanda mönster vi lever efter. Men det finns lika många reaktioner som det finns läsare, det enda jag önskar är att den här historien ska dröja kvar i minnet ett tag, att den inte bleknar alltför fort
Pojkarna är ett udda manus. Hur kom du på idén?
Det började som ett sammanträffande: under samma månad läste jag Joyce Carol Oates Foxfire och Anja Snellmans Rädslans geografi. Båda böckerna handlar om kvinnor som vägrar att låta sig begränsas. Jag blev inspirerad att själv skriva om unga tjejer som går emot konventionen och spränger gränser, och när jag strax därpå hittade en gammal bok om växtmagi och örtmedicin slog idén ner som en bomb!
I Pojkarna ställs ju genusfrågan på sin spets (tjejer som blir pojkar ett par timmar genom att dricka en nektar). Vilken tycker du är den viktigaste genusfrågan idag?
Att vi fortfarande i så hög grad begränsar människor utifrån deras kön. Hur du får uppföra dig, hur du bör klä dig, hur du blir bemött i olika situationer, det handlar alldeles för ofta om vad du råkar ha mellan benen!
Vilka känslor/tankar hoppas du ska väckas hos dina läsare efter att de läst ut Pojkarna?
För mig handlar berättelsen främst om unga kvinnor som vill ha makt över sig själva. Kanske kan boken ge ett nytt perspektiv, kanske kan den inspirera läsaren att ifrågasätta de invanda mönster vi lever efter. Men det finns lika många reaktioner som det finns läsare, det enda jag önskar är att den här historien ska dröja kvar i minnet ett tag, att den inte bleknar alltför fort
lördag 12 februari 2011
1 up
Inte för att jag är någon schlagerexpert, men om man jämför förra veckans bidrag med dagens så var det faktiskt en positiv överraskning idag. Och dagens låt med titeln 'Oh my God' var (till skillnad från förra veckans dito) faktiskt en rätt schysst sockerchock.
torsdag 10 februari 2011
ANDROID
Kolla, nu kan jag posta från telefonen! Kanske betyder det att jag kan bli en sån där aktiv bloggare? Eller inte. Det får man se. Och tack Urban, fint att känna sig välkommen. Frågorna kommer att få svar å det bestämdaste.
Förlaget frågar...
...inför annonstexter:
1) Hur kom du på idén till detta udda manus?
2) Vilken är den viktigaste genusfrågan idag?
... jag ska svara med max en eller ett par meningar!! HA! Frågar man en Schiefauer får man av en Schiefauer svar, och det brukar mycket sällan räcka med en eller ett par meningar. Kom an, teckenbegränsning, så ska vi slåss!
1) Hur kom du på idén till detta udda manus?
2) Vilken är den viktigaste genusfrågan idag?
... jag ska svara med max en eller ett par meningar!! HA! Frågar man en Schiefauer får man av en Schiefauer svar, och det brukar mycket sällan räcka med en eller ett par meningar. Kom an, teckenbegränsning, så ska vi slåss!
Nä. Jag gillar inte Wordpress. Här vill jag vara!
Jag försökte skapa en ny blogg på wordpress. Tänkte att det skulle vara himla smidigt att ha allt på ett ställe. I HATED IT! Så sjukt tråkigt att skriva inlägg där! Följden blev att det inte blev några inlägg alls. Nu känner jag att det är svårt att hålla käft och skriva, marknadsföringen av Pojkarna har så smått börjat, och jag går ständigt och jämt med en oro i kroppen. Alltså: Shut up and write fyller återigen sin funktion! Och hemsidan, med info och sånt, ligger kvar på www.schiefauer.se
Så får det bli.
Så får det bli.
söndag 3 oktober 2010
måndag 20 september 2010
Ursäkta röran, jag bygger om!
"Bibliotekarien" har kommenterat på tidigare inlägg på min blogg. Tack, både för smygställande av bra ungdomsböcker på vuxenhyllan och för att du uppmärksammat att hemsidan, museumet, för tillfället är stängt. Jag bygger nämligen om! Inom kort kommer hemsidan och bloggen att slås ihop till en enda, förhoppningsvis jättetjusig sida. Både här på bloggen och på hemsidan har det stått stilla länge, jag har blivit mamma och legat rätt lågt ett tag. Men framöver blir det mer livat, tidig höst 2011 kommer min andra roman Pojkarna ut, och därförinnan kommer jag ha både ett och annat roligt för mig. Så håll ut, kamrater, vi hörs snart igen!
tisdag 25 maj 2010
En kort fråga till mig själv, och ett långt svar
Det har varit en spännande och lärorik vår. De sista månaderna har varit väntans tider, jag har väntat på förlagens åsikter om mitt nya manus och på tidskrifters åsikter om artiklar jag skrivit. Inte minst har jag väntat på att mina egna åsikter ska ge sig tillkänna, när hela världen tycker omkring en är det inte helt lätt att lyssna till sin egen röst. Men nu börjar saker och ting att klarna.
Jag har skrivit ett nytt manus, Pojkarna heter det, och det är en berättelse som jag är mycket stolt över. Länge var jag orolig att den skulle "hamna fel" om den publicerades för den där snåriga, krumbuktande målgruppen som branschen kallar unga vuxna, och därför har jag ägnat mycket tid under våren åt att försöka få grepp om vad den genren egentligen innebär. Jag kom fram till att dess gränser är mycket otydliga, och framför allt är de olika beroende på vem man frågar. Än så länge har jag frågat förlag, recensenter, bibliotekarier och läsare, men inte förrän nyligen kom jag på att jag kanske mest av allt borde fråga mig själv.
Så nu frågar jag:
Vad tycker du, Jessica Schiefauer, att litteratur för unga vuxna innebär?
Jessica Schiefauer svarar:
Länge tänkte jag att genreavgränsningen var en boja, ett stängsel som jag var tvungen att ta hänsyn till. Mitt skrivande delades upp i "idéer till ungdomsböcker" och "idéer till böcker". För visst, om man frågar andra kan man ofta få till svar en svävande åsikt om att litteratur för vuxna har ett högre värde. Den prestigetanken är lätt att smittas av, under dåliga dagar kan det mycket väl hända att jag suckar och tänker att jag inte är någon riktig författare, inte än, först måste jag bryta igenom den där barriären.
Men nu var det ju inte någon annan som fick frågan, det var jag. Och jag svarar att jag har insett att det enda stängsel som finns sitter i mitt eget huvud. Om jag tänker att jag måste skriva på ett särskilt sätt för att litteraturen ska passa en viss målgrupp, då skriver jag bara skit. Oavsett vad och hur jag skriver, kommer mina berättelser att hitta sina läsare så småningom. De unga vuxna kan vara tolv år gamla eller trettioåtta, det är inte en fråga om födelsedatum utan ett state of mind. Jag intresserar mig för uppväxten som tema, många av mina bokidéer är tonårsskildringar och det ligger nära till hands för förlagen att tänka: tonårsskildring = tonårsbok. Länge försökte jag brottas med det där, jag skrev till saker och strök saker för att jag hela tiden hade för ögonen att det inte fick bli fel, för att förläggarna inte skulle säga "men det här är alldeles för svårt!" eller "men det här är alldeles för barnsligt!"
Elin Boardy sa en sak för ett tag sen, det har seglat upp i mitt minne de senaste veckorna:
"Vi skriver, det är vårt jobb. Hur det sedan publiceras är inte vårt problem. Det är branschens problem."
Det är sant. Jag skriver, jag måste vägra anpassa mina berättelser till något annat än sig själva. Om branschen sedan har åsikter, är det deras problem. När den tanken väl får ordentligt fäste inser jag att genren unga vuxna på intet vis är en boja, utan precis tvärtom. Den är ett privilegium, en frihet. Läsaren kan vara vem som helst, jag kan vända mig till barnet, till tonåringen, till den mogne, till den livströtte - alla dessa människor finns inom oss, avsett hur gamla vi är. Jag kan skriva en underfundig flickbok eller en existensiell roman om pubertetens smärtsamhet, flickboken kommer finna sin väg in i hjärtat på pensionerade damer och pubertetsromanen kommer hitta läsare hos svartklädda existensiella fjortonåringar. Från och med nu vill jag inte fundera en sekund på "för vilken ålder" jag skriver. Jag vill skriva för barnet i varje människa, för tonåringen i varje människa och för den visa gamla kvinnan i varje människa. Jag gillar den målgruppsindelningen, att man skriver för de olika människorna inom människan istället för vissa åldrar. Större frihet har jag svårt att föreställa mig.
Jag har skrivit ett nytt manus, Pojkarna heter det, och det är en berättelse som jag är mycket stolt över. Länge var jag orolig att den skulle "hamna fel" om den publicerades för den där snåriga, krumbuktande målgruppen som branschen kallar unga vuxna, och därför har jag ägnat mycket tid under våren åt att försöka få grepp om vad den genren egentligen innebär. Jag kom fram till att dess gränser är mycket otydliga, och framför allt är de olika beroende på vem man frågar. Än så länge har jag frågat förlag, recensenter, bibliotekarier och läsare, men inte förrän nyligen kom jag på att jag kanske mest av allt borde fråga mig själv.
Så nu frågar jag:
Vad tycker du, Jessica Schiefauer, att litteratur för unga vuxna innebär?
Jessica Schiefauer svarar:
Länge tänkte jag att genreavgränsningen var en boja, ett stängsel som jag var tvungen att ta hänsyn till. Mitt skrivande delades upp i "idéer till ungdomsböcker" och "idéer till böcker". För visst, om man frågar andra kan man ofta få till svar en svävande åsikt om att litteratur för vuxna har ett högre värde. Den prestigetanken är lätt att smittas av, under dåliga dagar kan det mycket väl hända att jag suckar och tänker att jag inte är någon riktig författare, inte än, först måste jag bryta igenom den där barriären.
Men nu var det ju inte någon annan som fick frågan, det var jag. Och jag svarar att jag har insett att det enda stängsel som finns sitter i mitt eget huvud. Om jag tänker att jag måste skriva på ett särskilt sätt för att litteraturen ska passa en viss målgrupp, då skriver jag bara skit. Oavsett vad och hur jag skriver, kommer mina berättelser att hitta sina läsare så småningom. De unga vuxna kan vara tolv år gamla eller trettioåtta, det är inte en fråga om födelsedatum utan ett state of mind. Jag intresserar mig för uppväxten som tema, många av mina bokidéer är tonårsskildringar och det ligger nära till hands för förlagen att tänka: tonårsskildring = tonårsbok. Länge försökte jag brottas med det där, jag skrev till saker och strök saker för att jag hela tiden hade för ögonen att det inte fick bli fel, för att förläggarna inte skulle säga "men det här är alldeles för svårt!" eller "men det här är alldeles för barnsligt!"
Elin Boardy sa en sak för ett tag sen, det har seglat upp i mitt minne de senaste veckorna:
"Vi skriver, det är vårt jobb. Hur det sedan publiceras är inte vårt problem. Det är branschens problem."
Det är sant. Jag skriver, jag måste vägra anpassa mina berättelser till något annat än sig själva. Om branschen sedan har åsikter, är det deras problem. När den tanken väl får ordentligt fäste inser jag att genren unga vuxna på intet vis är en boja, utan precis tvärtom. Den är ett privilegium, en frihet. Läsaren kan vara vem som helst, jag kan vända mig till barnet, till tonåringen, till den mogne, till den livströtte - alla dessa människor finns inom oss, avsett hur gamla vi är. Jag kan skriva en underfundig flickbok eller en existensiell roman om pubertetens smärtsamhet, flickboken kommer finna sin väg in i hjärtat på pensionerade damer och pubertetsromanen kommer hitta läsare hos svartklädda existensiella fjortonåringar. Från och med nu vill jag inte fundera en sekund på "för vilken ålder" jag skriver. Jag vill skriva för barnet i varje människa, för tonåringen i varje människa och för den visa gamla kvinnan i varje människa. Jag gillar den målgruppsindelningen, att man skriver för de olika människorna inom människan istället för vissa åldrar. Större frihet har jag svårt att föreställa mig.
onsdag 12 maj 2010
Den andra sortens skrivande
Jag ska skriva uppsatser och artiklar just nu. Tre stycken ligger på rad på mitt skrivbord, några har fått sig några anteckningar och lösa stycken, men mer är det inte. Men det kommer. Det gör det alltid förr eller senare. Det fungerar precis som jag lärt mig att det fungerar: när det ligger en massa måsten på skrivbordet börjar Den andra sortens skrivande kvittra inne i huvudet. Jag är inträngd i akademiska ramar, omfångsbegränsningar, uppgiftsformuleringar - och genast är jag full av text som inte låter sig begränsas. Jag vill skriva FRITT, om nästan vad som helst, det spelar ingen roll vad det blir, bara det blir ett textflöde som existerar enbart för sin egen skull. Men jag gör det inte. Jag öppnar inget tomt uppslag i anteckningsboken, jag gör inget nytt dokument i datorn. Varför? Jag vet inte riktigt. Jag är bara en o-skrivande.
Och nu när jag har sagt det högt, när jag har skrivit det här, förstår jag att det är så. Just nu är jag o-skrivande. Jag har alla möjligheter men jag skriver inte. Inte på något som redan finns, inte på något helt nytt.
Är det förlagsväntan som gör det? Än är det inte klart var det nya manuset, Pojkarna, ska publiceras. Ska det bli en bok för unga eller en bok för vuxna? Jag tycker att det är en bok för både unga och vuxna, men den är inte för de alltför unga och inte heller för de alltför vuxna. Jag önskar att det fanns ett förlag som har det som sin slogan: Vi ger ut böcker för inte allför unga eller alltför vuxna människor.
Pojkarna är en berättelse för den som kan öppna sina ögon lite mer än vad de flesta människor kan. Den vill att du ska våga tro på sagor, den vill att du ska våga se det svarta och svåra genom ett leksaksförstoringsglas. Om du har stelnat i din form och blivit alltför vuxen har du slutat tro på sagor. Om du är alltför ung kan det hända att berättelsen om Pojkarna verkar avlägsen, eller så kilar den sig fast under ditt skinn och stannar där hela ditt liv, en liten skräckdroppe som aldrig släpper taget om sin gren.
Är det min sak att ta ansvar för hur berättelsen landar hos läsaren? Min förläggare säger att så länge jag kan stå för det jag skrivit, har jag tagit mitt ansvar. Jag står för det jag skrivit, med kropp och själ och risk för karriärmord står jag för det. Men jag blir inte kvitt känslan att jag vill att läsaren ska ha tillräckligt med livserfarenhet för att kunna bekräfta eller avfärda det jag berättar. Jag är helt enkelt rädd för att göra skada, och för att inte bli förstådd. Fast jag är inte säker på vad det är som gör att jag tror att vuxna skulle vara mer tjockhudade och lyhörda än unga. Kanske är det precis tvärt om?
Och nu när jag har sagt det högt, när jag har skrivit det här, förstår jag att det är så. Just nu är jag o-skrivande. Jag har alla möjligheter men jag skriver inte. Inte på något som redan finns, inte på något helt nytt.
Är det förlagsväntan som gör det? Än är det inte klart var det nya manuset, Pojkarna, ska publiceras. Ska det bli en bok för unga eller en bok för vuxna? Jag tycker att det är en bok för både unga och vuxna, men den är inte för de alltför unga och inte heller för de alltför vuxna. Jag önskar att det fanns ett förlag som har det som sin slogan: Vi ger ut böcker för inte allför unga eller alltför vuxna människor.
Pojkarna är en berättelse för den som kan öppna sina ögon lite mer än vad de flesta människor kan. Den vill att du ska våga tro på sagor, den vill att du ska våga se det svarta och svåra genom ett leksaksförstoringsglas. Om du har stelnat i din form och blivit alltför vuxen har du slutat tro på sagor. Om du är alltför ung kan det hända att berättelsen om Pojkarna verkar avlägsen, eller så kilar den sig fast under ditt skinn och stannar där hela ditt liv, en liten skräckdroppe som aldrig släpper taget om sin gren.
Är det min sak att ta ansvar för hur berättelsen landar hos läsaren? Min förläggare säger att så länge jag kan stå för det jag skrivit, har jag tagit mitt ansvar. Jag står för det jag skrivit, med kropp och själ och risk för karriärmord står jag för det. Men jag blir inte kvitt känslan att jag vill att läsaren ska ha tillräckligt med livserfarenhet för att kunna bekräfta eller avfärda det jag berättar. Jag är helt enkelt rädd för att göra skada, och för att inte bli förstådd. Fast jag är inte säker på vad det är som gör att jag tror att vuxna skulle vara mer tjockhudade och lyhörda än unga. Kanske är det precis tvärt om?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)