Vävnad, språk, saliv

Nyligen skickade jag in ett råmanus till förlag. Nu väntar jag på deras svar. Att vänta svar från förlag påminner mycket om att vänta på provsvar från sjukhus. Man lämnar in en liten del av sig själv (några droppar blod, vävnad, språk, saliv...), en kunnig person kommer att granska det inlämnade med lupp och pincett, och därefter kommer den kunnige att bestämma hur min närmaste framtid ska se ut. Jag kan bli friskskriven och studsa på lätta ben ut från lasarettet; "Kära Jessica Schiefauer, vi vill gärna ge ut din bok här hos oss!" Jag kan bli sjukskriven och gå med tunga steg hem: "Vi är glada över att vi fick läsa ditt manus, men vi ser ingen plats för det i vår utgivning." Jag kan också bli satt under utredning ("vi har bestämt oss för att låta flera personer läsa ditt manus men återkommer så snart vi bildat oss en uppfattning") eller, näst bäst efter friskskrivning, bli intagen för behandling ("Vi vill gärna ge ut din bok här hos oss men skulle vilja diskutera några punkter med dig ").

Och vilket utlåtande läkarförläggarna än bestämmer sig för att fälla, är det bättre än att vänta. Att vänta på provsvar, att vänta på boksvar, är att leva under en långsamt fallande bila. Må det gå fort och så smärtfritt som möjligt.

Idag: BRILJANS!

Det går ju upp och ner, detta att skriva. Vissa dagar stirrar man på texten, scrollar fram och tillbaka, tänker halva tankar, flyttar kommatecken, känner sig vilsen. Andra dagar, som idag, är texten lättarbetad som modellera. Stycken faller på plats, repliker hittar sin form, plötsligt kan jag formulera vad jag håller på med, skriver en lång anteckning som blir nyckeln till flera dagars kommande gestaltningsarbete. Anteckningen ska bli till scener och samtal och sedan ska den strykas. Och då, när det är gjort, har min (från början vaga) tanke blivit till litteratur. Det är en fullkomligt oslagbar känsla.

Om du sett mystiska typer smyga omkring på stan senaste veckan...

... kan jag berätta att de kallas "författare" och Göteborg har varit invaderat av dem sedan i söndags kväll. Några är till och med kvar, så se upp! Författare är en sorts superhjältar som när som helst kan förvandla dig till en berättelse. Du märker om det händer, det är en känsla av att du liksom blir lite självlysande. Inte helt olikt lycka, faktiskt.
45 författare har härjat omkring i Göteborgs skolor hela den här veckan, från årskurs 0 och upp till och med gymnasiet. "Litteraturveckan" kallas det, och ordnas varje år i Göteborg. Alla skolor kan ansöka om att få författarbesök, och då kommer vi till er, utrustade med skrivövningar, högläsning, berättelserna om våra liv och hela trollerilådor fulla med ord!

För mig, som ofta jobbar ensam, har det varit fantastiskt att få träffa så många andra trollkarlar på en gång. Vanligtvis är det bara bokmässan i september som kan erbjuda ett sådant eminent umgänge, då invaderas nämligen stan av ÄNNU fler magiska ordtrollare, tusentals faktiskt, och då kan vad som helst hända.

Jag blickar längtansfullt framåt till nästa mässa och litteraturvecka. Men tills dess gör jag vad som är min främsta trollkarlsuppdrag: I HAVE TO SHUT UP AND WRITE!

För det andra: "ojojoj!"

... och mer än så vågar jag inte yppa i nuläget. Det jag ska göra ett tag framöver är helt enkelt: SHUT UP AND WRITE!

"För det första: Skepp ohoj!"

För det första:
Min kära kollega, respondent, parhäst och partner in crime ELIN BOARDY har just fått kontrakt på en ny roman. Jag har läst manuset och det är annorlunda från hennes tidigare böcker, Boardy 2.0 så att säga, och väldigt, väldigt intressant. Om jag skulle skapa max fem etiketter för att beskriva det, skulle  jag välja orden "tillhörighetslängtan", "sjörövarliv", "kvinnokamp", "vuxenblivande" och "parroting". I din bokhandel någon gång 2014, stay tuned!

[working title]

Utkast på något, obestämt vad, är idag skickat till några duktiga läsande vänner och kollegor. Jag ska passa på att försöka andas ut lite, och inte jaga upp mig alltför mycket inför vad de ska tycka. Stolt är jag, hur som helst, över att jag gett mig på't igen!

Vågar inte sova nu!

Jag har äntligen plockat upp Cirkeln av Bergmark-Elfgren/Strandberg. Eller, äntligen kanske är fel ord.  Jag har dragit mig för det, jag har ju alltid varit så SJUKT rädd för häxor! När jag var liten var mina föräldrar tvungna att gömma alla böcker med bilder av häxor i. Det är något med dem, jag vet inte exakt vad, som skrämmer slag på mig. Något med riktigt gamla, kloka och dessutom ONDA kvinnor, det kan liksom inte bli farligare. Nu kanske det finns snälla häxor i Cirkeln också, det vet jag inte för jag vågade inte läsa mer än ca 20 sidor. Sedan blev jag mörkrädd. På samma gång verkar den sjukt spännande, så jag står i valet och kvalet nu. Kanske är tricket att läsa den på dagtid och sedan ta något snällt, typ Bamse och hans vänner, innan jag ska sova... Suck ja, en del av mig blir aldrig äldre än sisådär 10 år. Lättskrämd och dan.

"Pojkarna" på bokrean!

Kolla, bara 55 spänn på adlibis! Och inte mycket dyrare i de andra bokhandlarnas rea. Men det finns inte jättemånga kvar, så hugg en medan tid är!

Till bokrean

Teknikens (bl)under

Jag sitter här och tänker att jag skulle vilja kicka liv i min blogg igen. Vi får se om det blir så. Men en av sakerna jag ville göra var att koppla en kalender till bloggen, så att det syns här när jag har offentliga framträdanden, vad jag har för mig för tillfället, när nya boksläpp börjar närma sig, och sådant. Blogger är en Googletjänst och jag har en Googlekalender. jag uppgraderar till Google+ och tänker att det nog blir lättare då att synka kalendern med bloggen. Men inte! Det finns inte heller någon gadget för googlekalenderflöde på en blogger-blogg. Så himla dumt. Om någon vet hur man gör, får ni gärna tipsa. Annars blir det inget. Suck.

Vernissage och författarframträdande 13 september i Göteborg!

Den 13 september kl 18 pratar jag om mina böcker och skrivandet på Myra Franklins bokcafé i Göteborg! På samma gång har konstnärerna Ebba Bruce och Hannah Falck vernissage. 100 pix i inträde, inklusive gott kaffe och god kaka. Billiga böcker till försäljning, signerade om man vill! Begränsat antal platser, för att vara säker på att få biljett kan man föranmäla sig på Myra Franklins hemsida.

Välkomna!

Läs mer och föranmäl på www.myrafranklins.se

En recension som sätter fingret på något

Hos Bokbögen läser jag en recension av Pojkarna som gör mig glad. Bland annat skriver han:

Schiefauer har både lyckats fånga och hålla kvar den där känslan man kan ha när man står med en fot i barndomen och en i vuxenvärlden. Avgrunden man har däremellan och under sig. Kanske är det en känsla som blir tydligare för den som i det läget inser att hen faktiskt kommer att bryta normerna, att man kanske inte kommer vara välkommen på andra sidan. Då valet står mellan att falla eller kasta sig ut med förhoppning om att nå kanten på andra sidan.

De kursiverade meningarna sätter fingret på något viktigt för mig. Just det ville jag undersöka, inser jag i efterhand: att den ödesmättade känslan när man är på väg in i vuxenlandet kanske är större, mer drabbande, för någon som vet att man kommer bli tvungen att bryta normerna. Det måste inte handla om könsidentitet, utan kan handla om många olika sorters normbrott. Men den där känslan: att VETA att man inte kan ta den utstakade, srömlinjeformade vägen in i vuxenlivet. Det är en stor känsla att bära med sig under tonåren. Jag har aldrig tänkt på det med de orden förut, men det känns som att det stämmer. TACK, Sebastian!

Och så: att plötsligt känna sig FÖRSTÅDD!

Jag skulle bara gå tillbaka till googlefönstret och stänga ner det,efter mitt senaste dystra inlägg om bloggrecensioner. Då fick ögat syn på den här recensionen. Tack, Bokstävlarna. och tack ni som kommenterat. Ni räddade kanske just en författarsjäl från att lägga ner verksamheten.

Läs Bokstävlarnas recension här ----->

Nu har jag läst bloggrecensioner igen. Stupid me.

Det dummaste jag kan göra är att, när jag haft ett härligt skrivdriv en dag, gå ut på nätet och kolla lite om det skrivits något nytt om mina tidigare böcker. Det ska man inte göra, det är så dumt, så dumt. Bloggrecensioner är sällan något som författare bör läsa, de är ju oftast inte riktade till oss utan till till andra läsare, men oavsett adressat borde jag ta som löfte att sluta läsa dem. För det märkliga är, att jag bara kan minnas de ljumma eller rent av negativa utlåtandena i efterhand. Lovprisningar, hyllningar och hurra-rop går mig genast förbi, jag suger liksom upp dem och smälter ner dem och glömmer bort dem. Men de mer negativa omdömena smälter inte bort, de blir liggande som små proppar i humöret, skaver och retar. Ja, jag önskar att jag kunde låta bli att läsa vad andra tycker om det jag gör. De positiva omdömena når ju oftast fram till mig i alla fall, på omvägar, och de negativa kan min självkänsla gott klara sig utan. Undantaget är naturligtvis recensioner (av amatörer eller professionella) som tar sig tid att analysera berättelserna och hittar luckor, pekar på glipor eller ställer kritiska frågor. Sådana recensioner hjälper mig att få syn på min egen skrivprocess, det blir tydligt för mig hur ambition och resultat går ihop och isär under skrivandet, och det tränar mig i förmågan att själv analysera det jag sysslar med. Men sådana recensioner finns det tyvärr sällan plats för i tidningarna, och i bloggvärlden verkar det vara viktigare att redovisa hur många böcker man läst och med tio ord formulera vad man tyckte, istället för att ägna utrymme åt mer ingående analyser.
Nåja, det där kan jag ju tycka vad jag vill om. Nu går jag ur den här dystra stämningen och återtar den enda rimliga inställningen en författare kan ha till sitt arbete:

Jag skriver mina berättelser för mig själv, för att jag vill höra dem. Om någon annan vill lyssna: be my guest. Om inte: no matter. Jag skriver i alla fall.

S-L-U-T-A S-K-Ä-M-M-A-S!

Under semestern har jag tänkt lite. På sådant som tyngt mig, gäckat mig, retat mig i det undermedvetna. Följande försök till formulering gör jag nu:
En kvinna som skaffar barn förväntas se modersrollen som sitt ultimata självförverkligande. Oavsett vad hon gjort, vem hon varit innan hon får barn, bör hon nu se MODERSKAPET som sin främsta identitet. En kvinna som uttrycker stark längtan till sitt arbete, bort från småbarnsvardagen, får underliga blickar. I dem finns obekväma frågor som sällan ställs rakt ut. Istället vibrerar de under den konstiga tystnaden, lämnar en odefinierbar klåda efter sig.
En man blir sällan ifrågasatt av omgivningen när han absorberas av sitt arbete, även om han har små barn hemma. En kvinna förväntas visserligen också arbeta, men hon bör då ständigt beklaga sig över att hon missar tid med sina barn. Detta är inget vi säger, inget vi svarar om vi blir tillfrågade om könsroller och föräldraskap. Men det finns där, under ytan, hos många av oss. Hos mig med. Men nu lägger jag av mig den manteln. Slutar skämmas över att jag älskar mitt arbete, att jag ibland vill låta det absorbera mig helt och fullt, trots att jag har små barn. Min son ska få ynnesten att växa upp med en mor som är just så passionerad som hon vill vara. Inget och ingen ska lägga band på min kärlek, varken till barn eller litteratur!

Basta.

Filmplanerna, part 2

Att sitta runt ett bord i fyra timmar och tala med andra människor om en berättelse som jag skrivit. Vad dess kärna är, vilka som är nyckelscenerna, vad man skulle kunna ta bort eller lägga till,  hur berättandet ska göras. Det är, allvarligt talat, något av det mest fantastiska jag varit med om. Och det kommer att göras igen, massor av gånger, för alla inblandade var förtjusta i treatment till filmen "Pojkarna" och alla var överens om hur nästa utkast av detsamma bör utvecklas. Nytt möte snart, alltså, och för er som undrar vad de andra inblandade heter, kommer det inom kort att avslöjas i lite större sammanhang än bloggvärlden. Jag länkar såklart, stay tuned!