Wodehouse, wittyness och det enkla dramat

Lustigt hur saker och ting sammanfaller. Jag har varit datorfri några dagar, haft semester med pojkvännen och rensat skallen. Råkade komma över ett par antikvariatexemplar av P.G Wodehouse böcker, som jag slukade med ett leende på läpparna. Dessa lättsmälta, finurliga, receptproducerade små böcker fick mig att fundera. För det första stod det glasklart var min barndoms hjälte Ture Sventon fått sin färg ifrån - författaren Åke Holmberg har mer eller mindre rippat Wodehouse recept rakt av! Utan att direkt anklaga honom för plagiat kan man med rak rygg säga att han lånat språk, karaktärer, miljöer och plot från P.G. Jag frågar mig om jag blir besviken eller imponerad? Imponerad, tror jag. Även om det är snott så är det skickligt!
Vidare tänkte jag på företaget att ta sig an litteratur på Wodehouse vis. Strunta i psykologi, gestaltning och igenkänning, använd vartena billigt knep som står att finna i skrivarhandböckerna, väj inte för det banala, putslustiga eller klyschiga - vips, där har vi en berättelse i sann Wodehouse-stil. Och nu tänker ni: vad enkelt hon får det att låta. Jag tänker samma sak. Det verkar väldigt enkelt, så enkelt att jag får för mig att jag skulle kunna skriva något sådant på ett par veckor. Det är med största säkerhet skitsnack - resultatet skulle bli smörja. Men ändå, att ta sig friheten att FÖRHÅLLA sig till litteratur på det sättet! Att se det som en klar och tydlig väv utan underliggande trådar, att väva för nöjes skull. Jag önskar att jag vågade prova.
Men just det, det var ju hur saker sammanfaller jag skulle säga något om. Jo, när jag vänder åter till datorn hittar jag två nya recensioner av min debut. Den ena i DN:
Lätt men inte viktlös prosa i lyckad debut

och den andra i Hallands nyheter:
Vardagen lockar mer än dramat

Båda recensionerna tar fasta på det som tidigare sagts: välskrivet, inkännande skildring av en ung kvinna, vackert språk, osv. Men båda verka också uppleva att det är något i dramat som skaver lite. Liksom i Aftonbladets recension för en tid sedan tycker jag mig se att recensenterna önskar att boken skulle få vara ifred från damatiska planteringar och dra-efter-andan-ögonblick, att den skulle klarat sig utmärkt om den fått fortsätta att "bara" handla om hur det är att vara 19 år med dålig självkänsla och förvirrade idéer om vad livet ska vara. Och det var ju just det som var meningen från början med boken - men innan jag stoppat in lite planteringar och dra-efter-andan-ögonblick var det ingen som ville publicera den. Hur som helst, här har vi ännu ett par åsikter som pekar mot att det finns ett glapp mellan litteratur som skildrar hur det är, och litteratur som berättar vad som händer. Det finns också ett glapp mellan hur läsarna reagerar på dessa båda stilar. I ryggmärgen är jag en författare som vill skildra hur det är, men min nya idol Wodehouse ägnar sig uteslutande åt att berätta vad som händer. Hmm...