Boken, boken, boken. Slutet, slutet, slutet. Fan, fan, FAN.
När man skriver - eller, vadå skriver? När man genomför, lägger till rätta, skapar slutet på en berättelse, då skriver man egentligen hela boken. Det spelar ingen roll hur insugande början är, hur drivande handlingen är, hur svindlande gestaltningen är. Om slutet inte håller, håller ingenting.
Det finns vissa berättelser som tar ett så starkt tag om mig att jag inte riktigt vet vad jag gör medan jag skriver. Pojkarna (ja, så heter den, och den var tänkt att bli min andra roman, men just nu tvivlar jag på allt från skrivandet till att det någonsin blir vår, via möjligheten att få en lägenhet i Göteborg) började så. Jag skrev som besatt. Intressant då när man kommer till den sista fasen: det slutliga genomförandet, att ta ett steg tillbaka, se på det man skapat, försöka få syn på det man gjort. För om man inte får syn på det kan man inte genomföra det hela vägen, och kan man inte genomföra det hela vägen är de 200 sidor man skrivit inget annat än KOMPOST.
AAAARGH! Borde åka bort, ta en paus, glömma skiten för en stund. Istället sitter jag och tittar på skärmen och tänker att det inte går, att jag inte kan, att jag lika gärna kan ge upp. Jag SER inte min egen berättelse, jag har grus i ögonen. Jag kan inte krysta fram det, det måste komma till mig, och det enda som hjälper är tid. Men för den otålige (läs:jag) finns inget värre än att vänta.
AAARGH!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar