Har snart läst ut "The left hand of darkness" av Ursula K Le Guin. Den får mig att tänka på formen, riktningen, urverket i romanen som genre. Le Guins bok vindlar sig fram tillsammans med huvudpersonernas resa över isen. Den kommer antagligen knytas ihop snyggt i slutet, men just nu känns det som att vi har lämnat bokens första del bakom oss (politik, geografi och social kultur i den värld vi befinner oss i) och gått över till en helt annan berättelse. Nu handlar det om två varelser och naturens urkraft. Ett kammarspel. Hade jag lektörsläst denna berättelse hade jag nu satt en anteckning i marginalen om att formen känns aningen svajig. Och i samma ögonblick som jag tänker det, blir jag så TRÖTT på min egen besatthet av form. Är det för att jag arbetat med dramaturgi för film och spel senaste året? Att det ska kännas "färdigt", "helgjutet", "säcken måste knytas ihop". Det finns ju andra sätt att berätta på! Man kan köpa en karta innan man börjar resa, och sedan ta sig från punkt A till punkt B med ett effektivt transportmedel som tillåter en att kliva av och beskåda i förväg bestämda sevärdheter. Men man kan också ställa sig utanför sin dörr, vända näsan mot solen, och bara gå. Skriva sig fram utan mål. Det var så oerhört länge sedan jag skrev på det viset, läste på det viset, levde på det viset! Jag saknar det. Mycket. Nu är det som att varje idé, varje berättelsefrö, frågar efter sin form innan det hunnit födas. Jag får en intressant tanke, och tänker därefter genast på vad den ska leda till, vilken tematik det blir, vilken form, hur ska den dramaturgiska bågen se ut. Kurvan, goddamnit, KURVAN!
Usch.
Så vansinnigt tråkigt.
Jag borde blunda och skriva med ögonen slutna, färdas enbart med vägledning av ljud, dofter, ljusets skiftningar utanför ögonlocken och fingertopparnas trevande över okända ytor. Men jag befinner mig inte där just nu. Det blir min utmaning: städa undan allt jag vet om form, och börja inifrån.
har just hittat hit så jag ligger lite efter i inläggsströmmen, ;.). Min tanke är är, visst kan man gå ut genom dörren och bara gå och följa sina egna infall och se vart man hamnar. Men skulle någon vilja gå med en på en sådan riktningslös promenad, åtminstone om den var av det längre slaget? Samma sak med en bok, det blir helt enkelt en för privat tankepromenad om berättelsen saknar riktning. Läsaren kommer garanterat att tröttna innan halvvägs och just ställa sig frågan "var i hela världen är vi på väg?" Samtidigt håller jag med dig om den fastställda, dramaturgiska bågen. Stirrar man sig blind på den blir det statiskt och livlöst och förutsägbart. Medelvägen är bäst, tycker jag. Smaka på och gå lite vilse, ta sedan ny kompasskurs och sikte, sedan kan man få tokvandra lite igen, tills man åter är uppe på stigen...
SvaraRadera