Hej höst -

om några veckor börjar jag jobba. Maken ska vara föräldraledig med ettåringen, jag ska åka till mitt lilla kontor i Gamlestan varje dag och... arbeta? Med vad, liksom? Visst, jag ska hålla ett par roliga kurser i höst och de ska planeras. Det kan jag göra. Och bokföringen ligger jag alltid efter med, det kan få några timmar. Men ARBETA? Som i SKRIVA? Hur ska det går till? Jag står ju längst ut på en trampolin och avsett om jag vill eller inte kommer jag att plumsa i vattnet den 18 augusti. Boksläpp, recensioner, reaktioner, eller kanske - det vore det värsta - tystnad. Att ha skrivit en bok som helt drunkar i den överfulla litteraturbassängen. Där är jag nu och det är SKITLÄSKIGT ska jag be att få tala om. Jag sover dåligt, drömmer konstiga saker om nätterna. Härom natten drömde jag att tryckeriet döpt om boken till "Lydia, Kim och jag" och att det var ett foto av mig i en kaméram på omslaget. Jag tänkte att det var ett fult foto, att jag såg tjock och plufsig och trött ut. Texten i boken var full av fel, kapitlen var flyttade och låg i fel ordning. När jag vaknade var jag tvungen att blädda i mitt eget ex och förvissa mig om att drömmen inte kunde bli verklighet.
Nej, det enda jag kan göra nu är att försöka överleva. Det enda jag VILL är att skriva igen, skapa en ny hemlig värld där jag kan hålla till. Under kontorstid, mind you, det ska bli ordning och reda på arbetstiderna i höst minsann. Men under de första veckorna kommer jag nog mest att gå mig själv och mina närmaste på nerverna.
Lägg an, lägg ut, lägg bakom dig. Skrivna böcker är produkter, de har inte länge med dig att göra, Jessica. Det är det oskrivna, det ännu obefintliga, som spelar roll. Glöm nu inte det!

NU HÄNDER DET! SOM JAG HAR VÄNTAT! HURRA!

Heja Catharina! Heja Titti! Jag tror att ni kommer finna guld där ni står i begrepp att gräva!

Mix - ett nytt bonnierförlag med fokus på crossoverlitteratur