Bloggrecensioner: författarens nya dilemma

Det ramlar in fler och fler bloggrecensioner av Pojkarna. Jag kollar varje dag antingen jag vill eller inte, kan inte motstå internets olidliga tillgänglighet. Först tänkte jag lägga upp dem på min blogg men snart insåg jag att den som är intresserad själv lätt kan hitta dem, varför spamma folk i onödan, liksom? Guldkornen kommer jag nog dock att länka till, om inte annat för att det är bra för självförtroendet - eller för självinsikten, i vissa fall.
Hur som helst funderar jag: hur bör en författare förhålla sig till denna nya typ av recensioner? Jag har direkttillgång till några av mina läsares åsikter, jag har möjlighet att omedelbart skriva ett svar till dem om jag skulle vilja. Det känns mycket avlägset att göra det, man jag skulle KUNNA. Varför känns det så avlägset? Man GÖR bara inte så, tänker jag. Eller rättare sagt: vad skulle jag skriva? Om jag läser en dålig recension, eller en recension där jag känner att boken inte blir förstådd, reagerar jag med magkänslan och blir lite grinig. Min första impuls är att tänka ut en massa anledningar till varför jag fått en dålig recension: personen har inte begripit boken, personen är för ung, personen är för konservativ, personen har en helt annan litteratursmak än jag, osv osv osv. Det sårade barnet i mig vill skriva "jevla däj du är dumm" som kommentar till sådana recensioner. Det kan man inte göra, så klart. Att vara författare innebär att lämna ifrån sig en berättelse och låta världen säga sitt om den. Jag har ingen bestämmanderätt över folks reaktioner. Om jag läser en bra bloggrecension vill barnet i mig skicka en massa pusstecken, kramtecken, blomtecken och smileytecken till recensenten. Det skulle jag kanske kunna göra med hedern i behåll, men inte heller det gör jag. Är det för att man är van vid ett äldre, mer elitistiskt kritikerklimat? Recensioner fann man förr endast i tidningar, skrivna av någon sorts kritiker. Recensionen kom i tryck, och jag tror att det var mycket ovanligt att författaren därpå skrev ett brev med ris eller ros till tidningen eller till recensenten. Det var inte direktkommunikation, som (det skulle kunna vara) nu.
Det finns ett talesätt: recensenter är egentligen bittra, misslyckade konstnärer. Så tror jag verkligen inte att det är, men det är gott att ha till hands när man som författare behöver lite tröst i recensionstider. Goethes dikt The critic säger oss också en del om hur författare genom tiderna försökt förhålla sig till recensenter.
Ja, man försöker hålla det ifrån sig genom att lägga bördan på kritikern istället för på sina egna axlar. En dålig recension skyller man på kritikerns egna misslyckade författarförsök, på kritikerns morgonhumör, på kritikerns elitism, eller vad som kan stå till hands. När det gäller en dålig bloggrecension blir det svårare. Det är oftast en LÄSARE som skrivit om din bok då, och en LÄSARES axlar kan författaren aldrig lägga bördan på. Det är för läsaren man skriver, läsarens dom har vi inget försvar mot. Jo, ett: googla inte på ditt eget namn, håll dig ovetande. Så gör inte jag. Jag vill veta, både det goda och det onda har sin poäng i den här fasen av författarlivet. Och intressant är det onekligen, vi får se vilka strategier författarkåren hittar på för att tampas med ångesten inför bloggrecensionsskörden...!