En sviken generation senare

Jag arbetar då och då som gästhandledare inom medieinriktade program på högskolan. Jag träffar klasser som har helt andra intressen än jag, och försöker få upp deras ögon för vikten av skrivande och berättande i deras framtida yrke. De lyssnar, de funderar, de gör snällt de uppgifter jag ger dem. När jag får resultatet skickat till mig ser jag att både en och annan är riktigt bra på själva berättandet. Vissa historier är underbara, de har en förmåga att kasta ut realismen genom fönstret som jag avundas dem. Flera av dem har en originell ton i språket, vissa har träffande humor, andra har förmågan att förmedla sorg så att jag nästan snyftar.

En sak har de gemensamt, nästan allihop. 99% av dessa personer BEHÄRSKAR INTE DET RENT SKRIVTEKNISKA. Deras texter är så nedlusade av språkfel, stavfel och grammatikfel att de ofta knappt är läsbara. De har dessutom ingen känsla för skiljetecken, uselt ordförråd, ingen kunskap om språkets rytm.

Herregud, säger jag. HERRE GUD.

Man behöver inte vara en författarbegåvning för att skriva korrekt och läsbart, det är något som alla utan dyslektiska funktionshinder kan lära sig. Så min fråga är: varför kan inte våra högskolestudenter skriva? Hur fick de behörighet till högskolan? I den grundläggande behörigheten ingår både svenska A och svenska B. Var i hela fridens namn ligger gränsen för godkänt i dessa ämnen nu för tiden? Det enda jag vet är att det knappast är lärarnas fel. Merparten av alla lärare är intresserade av att lära ut. Det gör ont i hjärtat varje gång man misslyckas med att nå fram, när tiden och resurserna inte räcker till för att kunna möta eleven där den befinner sig och hjälpa den vidare, steg för steg, till en acceptabel nivå. Stackars alla de lärare som tvingats släppa ut dagens studenter från gymnasiet med så skrala kunskaper! SNÄLLA RARA SKOLPOLITIKER, SNÄLLA RARA EKONOMER OCH REKTORER OCH GUD VET VEM SOM HAR MAKT I ÄMNET: VI ÄR PÅ VÄG MOT ETT SAMHÄLLE DÄR HELA DEN YNGRE GENERATIONEN ÄR OFÖRMÖGEN ATT UTTRYCKA SIG I SKRIFT! SKRIFTSPRÅKET ÄR EN AV VÅR CIVILISATIONS GRUNDPELARE! GÖR NÅGOT FÖR HÖGE FARAO!

Hupp. Så fick jag det ur mig. Nu känns det lite bättre. Klart slut.

Coming up next: mässdag 2

Detta händer:

* 10.00 samtal med högstadieklass i Bonnier Carlsens monter B04:02, om Pojkarna

* 11.30 miniseminarium i F4 med Sonja Schwartzenberger om hur vi behandlas utifrån kön

* 14.30 lyssna på Elin Boardys seminarium om Kärlek och frihetslängtan i sal J2

* 15-17 delta på pressmingel i Xpublishings monter A01:70, de presenterar sin kollektivroman som jag ska delta i

... plus fniss, mingel och celeberity spottning med Elin. Blir nog en fin dag.

Mässdag 1: check

Nu är jag hemma efter en strålande dag på bokmässan. Följande har avklarats:

* 5-minuters framträdande för Akademibokhandelns personal

* Välbesökt monterprat om litteratur för unga vuxa hos Folkuniversitetet

* Besökte Marie Hermansons seminarium kring nya boken Himmlesdalen - måste läsas!

* Engagerat och välbesökt monterprat om Pojkarna i BonnierCarlsens monter

* Lyssnade på Sigrid Combûchens klocka seminarium om att skriva om svunna tider, vilket fick mig att fundera än på på att skriva om kommande tider...

* Införskaffande av den lesbiska Westernserien Cowgirls, Liv Strömquists nya album, en Pettson&Finduskalender samt en magnet från Hallongrottans bokhandel

* Allmänt fniss, mingel och celeberity spotting tillsammans med Elin Boardy

Strax: kamomillthé och sömn!

Science fiction och friheten

Läser Charles Stross "Glasshouse" och förundras över den skrivglädje och frihet som finns utanför realismen. Boken innehåller visserligen väl mycket techo babble för min smak, och jag undrar om det verkligen är nödvändigt för att etablera miljö i den här genren. Eller kanske förväntar sig den inbitne scifi-läsaren att det ska finnas med? Jag har läst ca 50 sidor och ännu bara skymtat det scenario som kommer ligga till grund för själva undersökningen i boken, nämligen ett samhälle där "people [...] couldn't act as aoutonomous agents because of social constraints imposed on them without consent." (s 30). Det är detta tema som lockat mig till boken, och jag hade inte riktigt väntat mig den här typen av - i mitt tycke ganska barnsliga - orgier i framtidens tekniska lösningar. Men hur som helst, det är välskrivet och tillräckligt underhållande för att jag ska orka fortsätta. Vi får väl se vart det leder!

SvD 30 aug 2011

Redan från början utmanar Jessica Schiefauer sina läsare. Ungdomsromanen ”Pojkarna” är inte nen bok för vem som helst, konstaterar hon, utan för de få som kan se tillvaron med nya ögon och har blick för det förunderliga.

Schiefauer nöjer sig inte med att variera genusperspektivet i en realistisk bok byggd på det välbekanta temat att pojkar och flickor lever i samma värld men med olika förutsättningar. För att kunna löpa linan ut har hon skrivit en magisk roman om en förtrollad blomma, som ingriper i människors öden.

Styrkta av den exotiska blommans nektar uppträder de trakasserade flickorna som pojkar på nätterna – kanske för att lära sig förstå ett annat psyke, kanske för att hämnas. Men de klär inte bara ut sig. De blir verkligen pojkar och riskerar därmed sitt systerskap.

Två av dem återtar sin rätta gestalt. Men Kim, bokens jag-berättare, förblir bokstavligt talat androgyn. Dock utan det romantiska skimmer som omger den mest kända androgynen i vår litteratur, Almquists oskuldsfulla Tintomara. Tillsammans med brutala pojkgäng byter Kim mentalitet och blir rent av destruktiv.

Med fin känsla för systerskapets villkor knyter Schiefauer i stället romantiken och oskulden till de tre flickornas barnsliga fantasilekar. Lockande beskriver hon deras förklädnader och roller, danser och sånger, och fångar in också läsaren i den trolska stämningen. Det är den gemenskapen pojkarna trasar sönder. Flickorna kränks så att de vid ƒ fjorton års ålder börjar hata sina kroppar, som är på väg att få kvinnliga former. Oskuldsfullheten smutsas ner, den förtrollade blomman krossas.

Och som läsare sitter jag kvar, frågande. Vad vill Schiefauer med sin bok? Hon går till ytterligheter för att visa hur skadligt det är att pojkar och flickor lever så olika liv och har så skilda ideal. Menar hon att det endast är under barndomen som vår värld är hel och jämlik? Ett eremitliv i ödemarken ger Kim ett avklarnat lugn, men hur många kan nå dithän?

Läsaren måste själv söka en lösning, leta fram det förunderliga i denna gåtfulla bok, som både tilltalar och stöter bort den som vill tolka den.

YING TOIJER-NILSSON

litteratur@svd.se

Recension på Dagens Bok

Alltså ni måste inte läsa alla.

Se det som lite offentlig onani från min sida.

Eller gör inte det, förresten, det där lät inte alls bra.

Gör som ni vill.

Dagensbok.com ->