Mellan skrivprojekt går jag runt lite vilset.
Tänker på något jag skulle vilja skriva, tänker att det är ett stort och svårt ämne, att jag kommer gå bort mig i det. Skriver någon rad, blir förvirrad, lägger det ifrån mig. Har det i ögonvrån, som en spektakulär fond bakom vardagen. Kan inte skaka det av mig, våndas återigen över ämnets komplexitet och mina okunskaper. Så börjar det hända små saker. Jag slår på radion och hör slutreplikerna i ett program som handlar om just det jag vill beröra. Hela programmet behöver jag inte, bara de få repliker jag lyckades pricka in. Zappar på tv:n och bläddrar förbi ett program, en lösryckt fras far förbi. Jag zappar vidare men vänder plötsligt tillbaka, inte för att jag har lust att se programmet men för att jag förstår att det är nödvändigt. Programmet visar sig handla om just det jag skulle vilja skriva om.
Antagligen är det min egen konstruktion, antagligen har det inget med ödet att göra. man ser vad man tittar efter. Men det känns som att ödet vill leda mig, och det är allt som spelar roll.
En uppmaning, en skattkarta att följa:
vidare, vidare, det finns något där ute åt dig!
