Nedan återges, exakt och utan omskrivningar, en händelse som skedde alldeles nyss.
Jag går fram till en bankomat. Det är ingen kö. Jag plockar upp mitt kort och sätter in det. Bakom mig hör jag då en röst.
- Jaha. Först ett kontoutdrag. Sedan läsa. Sedan ta ut pengar.
Jag vänder mig om. Där står en gubbe. Han ser rakt på mig. Ingen annan i närheten. Det är alltså till mig hans ord riktar sig. Jag säger:
- Jag ska bara ta ut pengar. Du ska inte behöva vänta länge.
Han säger inget förrän jag vänt mig mot bankomaten igen. Men då:
-För det är så kvinnor gör. Först tar de ett kontoutdrag och sedan ska de stå och läsa innan de stoppar in kortet igen.
Jag vänder mig om igen och ser honom i ögonen när jag säger:
- Om du är snäll och håller tyst så går detta fortare.
Han är tyst så länge jag ser på honom. När jag vänt mig bort säger han:
- Det tvivlar jag på.
Nu är jag rejält irriterad. Bankomaten spottar ut mina pengar. Jag anstränger mig för att inte verka stressad, fastän jag känner mig enormt provocerad av hans beteende. När jag vänder för att gå ser jag honom i ögonen igen och säger, i lugn ton:
- Du har ingen rätt att vara otrevlig mot människor som inte har gjort dig något.
Återigen är han tyst så länge jag ser honom i ögonen, men så snart ögonkontakten är bruten säger han följande:
- En piga är en piga, det är inget mer med det.
Jag har redan börjat gå. Adrenalinet forsar ut i min kropp, benen börjar skaka. Jag vänder mig inte om, går inte tillbaka, jag är hungrig och ska hämta min lunch och gå tillbaka till kontoret och äta. Jag vill inte ge honom en sekund till av min uppmärksamhet. Men hela vägen till kontoret har jag våldsfantasier. Jag vill SLÅ och SPARKA och GÖRA ILLA. Jag har: 1) blivit angripen helt utan anledning av en främmande människa, och 2) blivit förnedrad på grund av att jag är kvinna. Hans ord har ingenting med MIG att göra, han ser en kvinna och av någon anledning föraktar han sådana. Den sortens angrepp gör mig vansinnig, jag ser rött, vill bara slå. Men för det första kan jag inte slåss, och för det andra är jag övertygad om att det inte gör något bättre. Ja, argumenten kommer i den ordningen: om jag hade haft en vettig boxningsteknik hade min övertygelse nog inte vägt särskilt tungt. Det slår mig att det måste vara den här känslan som gör människor till terrorister. Att bli bemött som en avart, att utan anledning bli anklagad och kränkt på grund av att man råkar tillhöra en särskild grupp människor.
För ett ögonblick minns jag den vrede jag kände när jag skrev vissa av scenerna i "Pojkarna", det var just den här känslan som låg i grunden: att inte ha något att sätta emot. Att ha sitt utseende emot sig, att inte ha en chans till respekt eftersom man tillhör fel läger. Den sortens kränkning lockar fram djuret i människan. Vi får inte lov att göra så mot varandra, ingen människa får ta ut sina aggressioner på en oskyldig. Hur många kvinnor vi än möter som är långsamma i bankomatkön, får vi aldrig dra slutsatsen att kvinnor generellt sett är långsamma i bankomatköer. Enkla gränsdragningar är kvicksandshål för humanismen. Människor som gör enkla gränsdragningar och håller dem för sanning är människor som skapar terrorister.
Snälla mänsklighet, gör inte så. Den vrede jag själv kände höll i sig i cirka femton minuter men kraften hade räckt till att driva ett halvt kärnkraftverk. Det skrämmer mig att tänka på all den våldsenergi som skapas varje dag, världen över, på grund av människor som denne lille gubbe.
