Jag har, lite till och från, dåligt självförtroende i skrivandet. Ibland är det tvärt om visserligen, då är jag övertygad om att jag är bäst och briljant. Men just nu är det lite vacklande, jag skriver, blir kritisk, stryker, skriver... det är en process som är tärande, men nödvändig. Idag skrev jag för första gången på länge ny text i berättelsen jag håller på med. Länge har jag bara tänkt, flyttat stycken, antecknat. Men idag SKREV jag, det kändes bra, jag blev glad, tänkte att det nog kan bli något av detta, ändå. När jag tog en paus och kollade mailen fanns där ett brev.
"Hej Jessica,
jag har precis läst Pojkarna. Det är en av mina största läsupplevelser någonsin. Jag ville bara säga det, att det du har skapat är magi. Jag tror att mitt liv har förändrats, tack vare dina ord.
Fortsätt skriva."
Behöver jag nämna att det dåliga självförtroendet flög sin kos med omedelbar verkan?
Kärlek till dig, kära läsare, som tar dig tid att skriva och berätta vad du känt!
