Avslut

5 veckors vick som svenskalärare är nu över. Kanske kommer jag att jobba på Jämshögs folkhögskola igen, kanske inte. Det har varit fantastiskt: människorna, mötena, skratten, insikterna, frustrationen... allt det där som gör människor till människor. Det finns så många sammanhang där människor betraktas som maskiner, och jag mår lika dåligt varje gång jag hamnar i ett sådant. Ibland får jag för mig att det är sådan man ska vara: duktig, presterande, snabb, tillgänglig... ja, jag vet inte allt. Men nu råkar det vara så att jag inte ÄR sådan, i alla fall inga längre perioder. Jag gillar inte högt tempo, jag bryter ihop under stress, jag förfäktar de långsamma, sakta mognande processerna och resonemangen. Jag njuter av samtal som får ta tid, av verksamheter som inte har ett bestämt mål. Vägen är målet! Det finns ett fåtal platser på jorden där jag känt att jag kunnat vara som jag är, inklusive alla mina later, nycker och infall, och en sådan plats är nog bannemej Jämshögs folkhögskola. Tack, hörni, för att jag har fått vara med i era liv en kort stund!