Jag och Patrik var på kryssning i helgen, fredag - lördag kväll. Det kändes som om det var första gången på en evighet som vi verkligen kunde ta oss tid för varandra, se varandra i ögonen ordentligt, sitta tillsammans och bara njuta av varandras sällskap utan att fundera på vad som måste göras härnäst. Det var stiltje och strålande sol, vi satt på terassen och läste medan solen sakta vandrade längs himlen. Jag hade med mig Fritt Förfall (Normal förlag), Birgitta Stenbergs första, refuserade (!) romanmanus från 1951. Efter de första 50 sidorna lyfte jag på huvudet, såg ut över det glittrande vattnet och tänkte: Det är DETTA det handlar om! Stenberg ägnar sig inte åt att jaga dramatik, hon har inga cliffhangers, hon håller inte en benhård storyline som inte tillåter några avstickare. Istället är det karaktärerna, miljöerna och relationerna som är berättelsens kropp: mustiga, mystiska människor, nattliga, dekadent glamorösa miljöer, mer eller mindre lösa förbindelser som inte är direkt livsomvälvande, ibland skänker de inte mer än en säng för natten. Så vad handlar det om, då? Om hur det är att trevande söka efter sig själv i allt det där, att vara en människa som inte accepterar några bojor. Fritt Förfall är ett stycke förflugen verklighet, en skiva av en tid där människorna skulle vara stramt kontrollerade medan litteraturen fick lov att ta sina snåriga omvägar. Det förstnämnda vill vi nog inte tillbaka till, men kanske finns det en chans att litteraturen kan få lov att leva sitt eget liv igen, långt ifrån dramaturgernas vassa knivseggar? Läs Stenbergs debut och fundera på saken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar