"... är den bästa tänkbara plats för en författare att bo i också om han skriver om rena bondlandet. Det är naturligtvis förutsatt att han i förväg gott känner till den miljö han beskriver, och det bör han göra. [...]
I en storstad finns bibliotek, där han kan få svar på specialfrågor. Inför svårare frågor står småstads- biblioteken oftast stumma. I en storstad samlas inom en liten räjong en elit av olika slags människor, som man lätt kan träffa och tala vid. I en storstad finns arbetsro. Där finns variationsmöjligheterna, glömskan, likgiltigheten inför individen på ett sätt, som inte finns på en liten plats, där alla nyfiket betrakta varandras dörrar och där man lätt får känslan av att sitta i en ålderdomsliknande avkrok, medan livet passerar på stort avstånd."
Detta hittar jag i lustig liten bok: Att skriva en roman av Ivar Lo-Johansson (Svalans bokklubb 1957).
För mig är det som att få en diagnos, eller ett frikort. PRECIS så har jag känt. Jag har skällt på mig själv, jag har bannat mig, föraktat mig, skämts FLODER av skam för att jag inte kunnat trivas i en småstad i Blekinge. Den är pittoresk, ligger vackert vid havet, lägenheterna är billiga, maten är billig, min sambo har fått ett bra jobb där. Vi flyttade dit hösten 2008 och det dröjde inte länge förrän jag började må dåligt. Jag kan inte beskriva hur det kändes. Som att jag liksom slutade att finnas till som mig själv, jag blev ett skal, kände mig aldrig trygg eller accepterad. Jag började känna mig paranoid, ogillade att gå ut på de korta små gatorna, ogillade att handla något i en affär. Jag kände mig så fruktansvärt SYNLIG, och därigenom UDDA, och därigenom UTANFÖR och därigenom HOPPLÖST ENSAM OCH MENLÖS. Ibland när jag mötte bekanta frågade de hur jag hade det, hur vi trivdes i deras stad. Min första impuls var att kasta mig fram och gripa dem i rockkragen, dra dem intill mitt ansikte och skrika att Jag står inte ut, jag håller på att dö här, fattar du, jag HATAR den här platsen!
Nu gav jag som tur var aldrig efter för den impulsen. Jag tackade och sade väl något om att Jo, det är ju så fint här, och lägenheterna är ju billiga. Ähum. Sedan gick jag min väg och tänkte att Jag är sjuk i huvudet, jag håller på att bli galen, nu kommer det, NU går jag in i den där psykosen som jag väntat på.
Men det var ju ingen psykos. Det var vanlig djävla vantrivsel. Det är vidrigt att må dåligt utan att ha en konkret anledning. När jag funderade igenom mitt liv såg jag bara positiva saker: min man tjänar tillräckligt med pengar för att jag ska kunna satsa på skrivandet, vi har en stor fin lägenhet, jag har fått min första roman publicerad, jag har all tid i världen att skriva... och så vidare. Men för varje dag kom jag närmare och närmare depressionen.
Nu spenderar jag större delen av min tid i Göteborg, i min skrivarlya. Den är på knappt 20 kvm, här finns en kokplatta, en toalett och ett handfat. Den ligger utanför centrum men innanför förorterna, på gården nedanför ropas det på många olika språk, spårvagnarna skramlar förbi var femte minut så att hela huset darrar. Tjugo minuter bort finns mina vänner och kollegor, "eliten" som Ivar Lo kallar dem. Elit vet jag inte, men jag vet att det är tillsammans med dem, i storstaden, som jag UPPSTÅR och FINNS.
Tack, Ivar. Det känns så djävla mycket bättre nu! Det är så här jag ska leva, jag får aldrig aldrig glömma det, aldrig mer låta mig kuvas av alla de där praktiska, snusförnuftiga argumenten. Sådana argument är inte värda ett SKIT.
Detta hittar jag i lustig liten bok: Att skriva en roman av Ivar Lo-Johansson (Svalans bokklubb 1957).
För mig är det som att få en diagnos, eller ett frikort. PRECIS så har jag känt. Jag har skällt på mig själv, jag har bannat mig, föraktat mig, skämts FLODER av skam för att jag inte kunnat trivas i en småstad i Blekinge. Den är pittoresk, ligger vackert vid havet, lägenheterna är billiga, maten är billig, min sambo har fått ett bra jobb där. Vi flyttade dit hösten 2008 och det dröjde inte länge förrän jag började må dåligt. Jag kan inte beskriva hur det kändes. Som att jag liksom slutade att finnas till som mig själv, jag blev ett skal, kände mig aldrig trygg eller accepterad. Jag började känna mig paranoid, ogillade att gå ut på de korta små gatorna, ogillade att handla något i en affär. Jag kände mig så fruktansvärt SYNLIG, och därigenom UDDA, och därigenom UTANFÖR och därigenom HOPPLÖST ENSAM OCH MENLÖS. Ibland när jag mötte bekanta frågade de hur jag hade det, hur vi trivdes i deras stad. Min första impuls var att kasta mig fram och gripa dem i rockkragen, dra dem intill mitt ansikte och skrika att Jag står inte ut, jag håller på att dö här, fattar du, jag HATAR den här platsen!
Nu gav jag som tur var aldrig efter för den impulsen. Jag tackade och sade väl något om att Jo, det är ju så fint här, och lägenheterna är ju billiga. Ähum. Sedan gick jag min väg och tänkte att Jag är sjuk i huvudet, jag håller på att bli galen, nu kommer det, NU går jag in i den där psykosen som jag väntat på.
Men det var ju ingen psykos. Det var vanlig djävla vantrivsel. Det är vidrigt att må dåligt utan att ha en konkret anledning. När jag funderade igenom mitt liv såg jag bara positiva saker: min man tjänar tillräckligt med pengar för att jag ska kunna satsa på skrivandet, vi har en stor fin lägenhet, jag har fått min första roman publicerad, jag har all tid i världen att skriva... och så vidare. Men för varje dag kom jag närmare och närmare depressionen.
Nu spenderar jag större delen av min tid i Göteborg, i min skrivarlya. Den är på knappt 20 kvm, här finns en kokplatta, en toalett och ett handfat. Den ligger utanför centrum men innanför förorterna, på gården nedanför ropas det på många olika språk, spårvagnarna skramlar förbi var femte minut så att hela huset darrar. Tjugo minuter bort finns mina vänner och kollegor, "eliten" som Ivar Lo kallar dem. Elit vet jag inte, men jag vet att det är tillsammans med dem, i storstaden, som jag UPPSTÅR och FINNS.
Tack, Ivar. Det känns så djävla mycket bättre nu! Det är så här jag ska leva, jag får aldrig aldrig glömma det, aldrig mer låta mig kuvas av alla de där praktiska, snusförnuftiga argumenten. Sådana argument är inte värda ett SKIT.
