En kort fråga till mig själv, och ett långt svar

Det har varit en spännande och lärorik vår. De sista månaderna har varit väntans tider, jag har väntat på förlagens åsikter om mitt nya manus och på tidskrifters åsikter om artiklar jag skrivit. Inte minst har jag väntat på att mina egna åsikter ska ge sig tillkänna, när hela världen tycker omkring en är det inte helt lätt att lyssna till sin egen röst. Men nu börjar saker och ting att klarna.
Jag har skrivit ett nytt manus, Pojkarna heter det, och det är en berättelse som jag är mycket stolt över. Länge var jag orolig att den skulle "hamna fel" om den publicerades för den där snåriga, krumbuktande målgruppen som branschen kallar unga vuxna, och därför har jag ägnat mycket tid under våren åt att försöka få grepp om vad den genren egentligen innebär. Jag kom fram till att dess gränser är mycket otydliga, och framför allt är de olika beroende på vem man frågar. Än så länge har jag frågat förlag, recensenter, bibliotekarier och läsare, men inte förrän nyligen kom jag på att jag kanske mest av allt borde fråga mig själv.
Så nu frågar jag:
Vad tycker du, Jessica Schiefauer, att litteratur för unga vuxna innebär?
Jessica Schiefauer svarar:
Länge tänkte jag att genreavgränsningen var en boja, ett stängsel som jag var tvungen att ta hänsyn till. Mitt skrivande delades upp i "idéer till ungdomsböcker" och "idéer till böcker". För visst, om man frågar andra kan man ofta få till svar en svävande åsikt om att litteratur för vuxna har ett högre värde. Den prestigetanken är lätt att smittas av, under dåliga dagar kan det mycket väl hända att jag suckar och tänker att jag inte är någon riktig författare, inte än, först måste jag bryta igenom den där barriären.
Men nu var det ju inte någon annan som fick frågan, det var jag. Och jag svarar att jag har insett att det enda stängsel som finns sitter i mitt eget huvud. Om jag tänker att jag måste skriva på ett särskilt sätt för att litteraturen ska passa en viss målgrupp, då skriver jag bara skit. Oavsett vad och hur jag skriver, kommer mina berättelser att hitta sina läsare så småningom. De unga vuxna kan vara tolv år gamla eller trettioåtta, det är inte en fråga om födelsedatum utan ett state of mind. Jag intresserar mig för uppväxten som tema, många av mina bokidéer är tonårsskildringar och det ligger nära till hands för förlagen att tänka: tonårsskildring = tonårsbok. Länge försökte jag brottas med det där, jag skrev till saker och strök saker för att jag hela tiden hade för ögonen att det inte fick bli fel, för att förläggarna inte skulle säga "men det här är alldeles för svårt!" eller "men det här är alldeles för barnsligt!"
Elin Boardy sa en sak för ett tag sen, det har seglat upp i mitt minne de senaste veckorna:
"Vi skriver, det är vårt jobb. Hur det sedan publiceras är inte vårt problem. Det är branschens problem."
Det är sant. Jag skriver, jag måste vägra anpassa mina berättelser till något annat än sig själva. Om branschen sedan har åsikter, är det deras problem. När den tanken väl får ordentligt fäste inser jag att genren unga vuxna på intet vis är en boja, utan precis tvärtom. Den är ett privilegium, en frihet. Läsaren kan vara vem som helst, jag kan vända mig till barnet, till tonåringen, till den mogne, till den livströtte - alla dessa människor finns inom oss, avsett hur gamla vi är. Jag kan skriva en underfundig flickbok eller en existensiell roman om pubertetens smärtsamhet, flickboken kommer finna sin väg in i hjärtat på pensionerade damer och pubertetsromanen kommer hitta läsare hos svartklädda existensiella fjortonåringar. Från och med nu vill jag inte fundera en sekund på "för vilken ålder" jag skriver. Jag vill skriva för barnet i varje människa, för tonåringen i varje människa och för den visa gamla kvinnan i varje människa. Jag gillar den målgruppsindelningen, att man skriver för de olika människorna inom människan istället för vissa åldrar. Större frihet har jag svårt att föreställa mig.

Den andra sortens skrivande

Jag ska skriva uppsatser och artiklar just nu. Tre stycken ligger på rad på mitt skrivbord, några har fått sig några anteckningar och lösa stycken, men mer är det inte. Men det kommer. Det gör det alltid förr eller senare. Det fungerar precis som jag lärt mig att det fungerar: när det ligger en massa måsten på skrivbordet börjar Den andra sortens skrivande kvittra inne i huvudet. Jag är inträngd i akademiska ramar, omfångsbegränsningar, uppgiftsformuleringar - och genast är jag full av text som inte låter sig begränsas. Jag vill skriva FRITT, om nästan vad som helst, det spelar ingen roll vad det blir, bara det blir ett textflöde som existerar enbart för sin egen skull. Men jag gör det inte. Jag öppnar inget tomt uppslag i anteckningsboken, jag gör inget nytt dokument i datorn. Varför? Jag vet inte riktigt. Jag är bara en o-skrivande.
Och nu när jag har sagt det högt, när jag har skrivit det här, förstår jag att det är så. Just nu är jag o-skrivande. Jag har alla möjligheter men jag skriver inte. Inte på något som redan finns, inte på något helt nytt.
Är det förlagsväntan som gör det? Än är det inte klart var det nya manuset, Pojkarna, ska publiceras. Ska det bli en bok för unga eller en bok för vuxna? Jag tycker att det är en bok för både unga och vuxna, men den är inte för de alltför unga och inte heller för de alltför vuxna. Jag önskar att det fanns ett förlag som har det som sin slogan: Vi ger ut böcker för inte allför unga eller alltför vuxna människor.
Pojkarna är en berättelse för den som kan öppna sina ögon lite mer än vad de flesta människor kan. Den vill att du ska våga tro på sagor, den vill att du ska våga se det svarta och svåra genom ett leksaksförstoringsglas. Om du har stelnat i din form och blivit alltför vuxen har du slutat tro på sagor. Om du är alltför ung kan det hända att berättelsen om Pojkarna verkar avlägsen, eller så kilar den sig fast under ditt skinn och stannar där hela ditt liv, en liten skräckdroppe som aldrig släpper taget om sin gren.
Är det min sak att ta ansvar för hur berättelsen landar hos läsaren? Min förläggare säger att så länge jag kan stå för det jag skrivit, har jag tagit mitt ansvar. Jag står för det jag skrivit, med kropp och själ och risk för karriärmord står jag för det. Men jag blir inte kvitt känslan att jag vill att läsaren ska ha tillräckligt med livserfarenhet för att kunna bekräfta eller avfärda det jag berättar. Jag är helt enkelt rädd för att göra skada, och för att inte bli förstådd. Fast jag är inte säker på vad det är som gör att jag tror att vuxna skulle vara mer tjockhudade och lyhörda än unga. Kanske är det precis tvärt om?