En kort fråga till mig själv, och ett långt svar

Det har varit en spännande och lärorik vår. De sista månaderna har varit väntans tider, jag har väntat på förlagens åsikter om mitt nya manus och på tidskrifters åsikter om artiklar jag skrivit. Inte minst har jag väntat på att mina egna åsikter ska ge sig tillkänna, när hela världen tycker omkring en är det inte helt lätt att lyssna till sin egen röst. Men nu börjar saker och ting att klarna.
Jag har skrivit ett nytt manus, Pojkarna heter det, och det är en berättelse som jag är mycket stolt över. Länge var jag orolig att den skulle "hamna fel" om den publicerades för den där snåriga, krumbuktande målgruppen som branschen kallar unga vuxna, och därför har jag ägnat mycket tid under våren åt att försöka få grepp om vad den genren egentligen innebär. Jag kom fram till att dess gränser är mycket otydliga, och framför allt är de olika beroende på vem man frågar. Än så länge har jag frågat förlag, recensenter, bibliotekarier och läsare, men inte förrän nyligen kom jag på att jag kanske mest av allt borde fråga mig själv.
Så nu frågar jag:
Vad tycker du, Jessica Schiefauer, att litteratur för unga vuxna innebär?
Jessica Schiefauer svarar:
Länge tänkte jag att genreavgränsningen var en boja, ett stängsel som jag var tvungen att ta hänsyn till. Mitt skrivande delades upp i "idéer till ungdomsböcker" och "idéer till böcker". För visst, om man frågar andra kan man ofta få till svar en svävande åsikt om att litteratur för vuxna har ett högre värde. Den prestigetanken är lätt att smittas av, under dåliga dagar kan det mycket väl hända att jag suckar och tänker att jag inte är någon riktig författare, inte än, först måste jag bryta igenom den där barriären.
Men nu var det ju inte någon annan som fick frågan, det var jag. Och jag svarar att jag har insett att det enda stängsel som finns sitter i mitt eget huvud. Om jag tänker att jag måste skriva på ett särskilt sätt för att litteraturen ska passa en viss målgrupp, då skriver jag bara skit. Oavsett vad och hur jag skriver, kommer mina berättelser att hitta sina läsare så småningom. De unga vuxna kan vara tolv år gamla eller trettioåtta, det är inte en fråga om födelsedatum utan ett state of mind. Jag intresserar mig för uppväxten som tema, många av mina bokidéer är tonårsskildringar och det ligger nära till hands för förlagen att tänka: tonårsskildring = tonårsbok. Länge försökte jag brottas med det där, jag skrev till saker och strök saker för att jag hela tiden hade för ögonen att det inte fick bli fel, för att förläggarna inte skulle säga "men det här är alldeles för svårt!" eller "men det här är alldeles för barnsligt!"
Elin Boardy sa en sak för ett tag sen, det har seglat upp i mitt minne de senaste veckorna:
"Vi skriver, det är vårt jobb. Hur det sedan publiceras är inte vårt problem. Det är branschens problem."
Det är sant. Jag skriver, jag måste vägra anpassa mina berättelser till något annat än sig själva. Om branschen sedan har åsikter, är det deras problem. När den tanken väl får ordentligt fäste inser jag att genren unga vuxna på intet vis är en boja, utan precis tvärtom. Den är ett privilegium, en frihet. Läsaren kan vara vem som helst, jag kan vända mig till barnet, till tonåringen, till den mogne, till den livströtte - alla dessa människor finns inom oss, avsett hur gamla vi är. Jag kan skriva en underfundig flickbok eller en existensiell roman om pubertetens smärtsamhet, flickboken kommer finna sin väg in i hjärtat på pensionerade damer och pubertetsromanen kommer hitta läsare hos svartklädda existensiella fjortonåringar. Från och med nu vill jag inte fundera en sekund på "för vilken ålder" jag skriver. Jag vill skriva för barnet i varje människa, för tonåringen i varje människa och för den visa gamla kvinnan i varje människa. Jag gillar den målgruppsindelningen, att man skriver för de olika människorna inom människan istället för vissa åldrar. Större frihet har jag svårt att föreställa mig.