Hos Bokbögen läser jag en recension av Pojkarna som gör mig glad. Bland annat skriver han:
Schiefauer har både lyckats fånga och hålla kvar den där känslan man kan ha när man står med en fot i barndomen och en i vuxenvärlden. Avgrunden man har däremellan och under sig. Kanske är det en känsla som blir tydligare för den som i det läget inser att hen faktiskt kommer att bryta normerna, att man kanske inte kommer vara välkommen på andra sidan. Då valet står mellan att falla eller kasta sig ut med förhoppning om att nå kanten på andra sidan.
De kursiverade meningarna sätter fingret på något viktigt för mig. Just det ville jag undersöka, inser jag i efterhand: att den ödesmättade känslan när man är på väg in i vuxenlandet kanske är större, mer drabbande, för någon som vet att man kommer bli tvungen att bryta normerna. Det måste inte handla om könsidentitet, utan kan handla om många olika sorters normbrott. Men den där känslan: att VETA att man inte kan ta den utstakade, srömlinjeformade vägen in i vuxenlivet. Det är en stor känsla att bära med sig under tonåren. Jag har aldrig tänkt på det med de orden förut, men det känns som att det stämmer. TACK, Sebastian!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar