Nu har jag läst bloggrecensioner igen. Stupid me.

Det dummaste jag kan göra är att, när jag haft ett härligt skrivdriv en dag, gå ut på nätet och kolla lite om det skrivits något nytt om mina tidigare böcker. Det ska man inte göra, det är så dumt, så dumt. Bloggrecensioner är sällan något som författare bör läsa, de är ju oftast inte riktade till oss utan till till andra läsare, men oavsett adressat borde jag ta som löfte att sluta läsa dem. För det märkliga är, att jag bara kan minnas de ljumma eller rent av negativa utlåtandena i efterhand. Lovprisningar, hyllningar och hurra-rop går mig genast förbi, jag suger liksom upp dem och smälter ner dem och glömmer bort dem. Men de mer negativa omdömena smälter inte bort, de blir liggande som små proppar i humöret, skaver och retar. Ja, jag önskar att jag kunde låta bli att läsa vad andra tycker om det jag gör. De positiva omdömena når ju oftast fram till mig i alla fall, på omvägar, och de negativa kan min självkänsla gott klara sig utan. Undantaget är naturligtvis recensioner (av amatörer eller professionella) som tar sig tid att analysera berättelserna och hittar luckor, pekar på glipor eller ställer kritiska frågor. Sådana recensioner hjälper mig att få syn på min egen skrivprocess, det blir tydligt för mig hur ambition och resultat går ihop och isär under skrivandet, och det tränar mig i förmågan att själv analysera det jag sysslar med. Men sådana recensioner finns det tyvärr sällan plats för i tidningarna, och i bloggvärlden verkar det vara viktigare att redovisa hur många böcker man läst och med tio ord formulera vad man tyckte, istället för att ägna utrymme åt mer ingående analyser.
Nåja, det där kan jag ju tycka vad jag vill om. Nu går jag ur den här dystra stämningen och återtar den enda rimliga inställningen en författare kan ha till sitt arbete:

Jag skriver mina berättelser för mig själv, för att jag vill höra dem. Om någon annan vill lyssna: be my guest. Om inte: no matter. Jag skriver i alla fall.