När texten möter en läsare

För ett tag sedan fick jag respons på ett råmanus från ett antal olika människor i den s.k. litteraturbranschen. Jag beskrev väntan här på bloggen, i inlägget Vävnad, språk, saliv. Och trots att jag har gått igenom både skrivprocesser och branschprocesser förut, trots att jag VET att textläsning är något av det underligaste som finns, hade jag ännu en gång föreställt mig att branschen skulle berätta för mig om jag gjort rätt eller fel, om jag lyckats eller misslyckats, om jag ska förklaras frisk eller sjuk.

Så är det ju inte.

Så har det aldrig varit när mina texter möter en läsare.

Varför skulle det då vara så nu?

Branschen sa saker som: 

"Oh så välskrivet, men är det inte en väldigt ytlig berättelse? Det kan vi inte ge ut." 

"Oh så välskrivet, men det kan väl inte BÅDE vara en roman med sexscener och en roman som säger något om att vara människa? Det kan vi inte ge ut." 

"Oh så välskrivet, men sådana här böcker finns det redan massor av så det behövs inga fler."

Och, som vanligt i mina branschkontakter, var det en enda som sa:

"Oh, så välskrivet, men det är ju bara skrap på ytan. När det blir färdigt (sic!) kommer det att vara en roman om hur det är att vara människa, hur det är att vara en människa som bär skuld och stolthet över sin mänsklighet sida vid sida."

Ja, en sådan roman kommer det att bli. Och det fantastiska med att låta texten möta en duktig läsare, det storslagna i att få en sådan läsning, är att det genast blir tydligt för mig att jag bara skrapat på ytan och att allt, ALLT av värde finns långt, långt under den där ytan. Vill man säga något om vad det är att vara människa, måste man borra sig djupt ner i de människor man försöker berätta om. Det ska jag göra nu.

Och så, en liten anekdot i ämnet, och kanske en liten uppmuntran till den som själv vill skriva och våndas över att texten förr eller senare måste möta branschen. Min roman "Pojkarna" nominerades nyligen till Nordiska rådets pris för barn och ungdomslitteratur. Det är ett fasligt fint pris, det. Och i beskrivningen av min bok finns bland annat den här formuleringen:
"Berättelsen har ett poetiskt tilltal och utmärks av ett fantasirikt och träffande bildspråk."

Låt mig ställa den beskrivningen mot en annan beskrivning av samma bok, samma text, samma språk:

"Det är synd att det så ofta blir väldigt högtidligt, att texten nästan hela tiden balanserar på gränsen till det banala, ja till och med blir överspänd, med en hel del mindre lyckade metaforer bland annat."

Om man tittar noga, ser man att de två beskrivningarna säger exakt samma sak om texten. Skillnaden är att den ena läsaren gillar det, och den andra läsaren gillar det inte. Poetiskt tilltal eller banalt högtidligt överspänt. Träffande bildspråk eller mindre lyckade metaforer. De ser samma sak, beskriver samma sak, och uttrycker sitt gillande respektive ogillande.

Så, mina vänner, kan det vara när texten möter en läsare.