HAHAHAHAHA! Underbar igenkänning, självironi är bra för själen. Gott nytt år!
http://www.youtube.com/watch?v=8Fsa2ePqeJM
onsdag 31 december 2008
måndag 29 december 2008
På tal om...
...ordmissbruk hittar jag den här fenomenala definitionen på poeter.se:
"Ordmissbrukare kan vara en brukare av ord till övermått såväl som en som missbrukar ordet. Kan du slita dig från bokstäverna utan abstinens går du fri."
"Ordmissbrukare kan vara en brukare av ord till övermått såväl som en som missbrukar ordet. Kan du slita dig från bokstäverna utan abstinens går du fri."
!!!!!
I did it! I fuckin' shut up and wrote!
I flera timmar, i går natt. Skimret lurade i hörnen, ville inte riktigt lysa som det skulle, men det gick ändå. Amanda O bredde ut sig över sidorna. Idag har jag det där gudabenådade lugnet i mig. Missbrukarens lycksaliga tillvaro när drogen verkar.
I flera timmar, i går natt. Skimret lurade i hörnen, ville inte riktigt lysa som det skulle, men det gick ändå. Amanda O bredde ut sig över sidorna. Idag har jag det där gudabenådade lugnet i mig. Missbrukarens lycksaliga tillvaro när drogen verkar.
söndag 28 december 2008
Skimret
Skrivandet är en skimrande känsla som man måste få syn på, närma sig, fånga in och hålla kvar. Och jag menar inte det som brukar kallas för "inspiration". Det ger jag inte mycket för, ska ni veta. Inspiration räcker endast ett ögonblick, den är bara en flyktig doft i luften. Det blir inga romaner av inspiration, det blir oneliners, möjligen skisser, aforismer, känslor. Men romaner? Nej. Då är det den där skimrande känslan man måste ha, den som ligger som ett varmt ljus över arbetet och manar en att fortsätta över alla hinder som romanberättandet bjuder på. Ja, ett skimmer är det jag längtar efter, ett stillsamt glitter bakom ögonloberna innan man somnar, en ilning nerför ryggraden när man läser det som blivit, och tar vid där man blivit avbruten.
Lundell och korrekturet
Somnade 02.30 inatt, kom till liv 11.30. Tänk att det stämmer nästan varje gång: jag sover nio timmar sharp om kroppen får bestämma själv, oavsett när jag somnar.
Hela dagen har KORREKTURET hängt över mig. Fick den färdiga, layoutade inlagan strax före jul, sitter nu med lupp (nej, men nästan) och letar efter felstavningar, bortfallna punkter, för många mellanslag...
Av någon anledning har det varit mycket svårt att få ro att sätta sig med det idag. Jag har varit ute på joggingrunda, duschat, ätit, hela tiden tänkt att Nu går jag upp och sätter mig, alldeles strax, ska bara...
Ska bara, ja. Plötsligt satt jag där i ett par timmar och läste Jack. En av de där klassikerna som man bör (?) men inte har läst. Jag gillar språket som fan, är rätt fötjust i det där lite studentikosa, skröneskimrande roadmovie-berättandet. Å andra sidan har jag inte ens hunnit till sidan 100 och jag är redan rätt less på haschrus, tonårsmentalitetens bohemideal och snabba knull. Men kanske att det tar sig framöver?
Och nu: på med monokeln, och in i korrekturet. Marsch pannkaka!
Hela dagen har KORREKTURET hängt över mig. Fick den färdiga, layoutade inlagan strax före jul, sitter nu med lupp (nej, men nästan) och letar efter felstavningar, bortfallna punkter, för många mellanslag...
Av någon anledning har det varit mycket svårt att få ro att sätta sig med det idag. Jag har varit ute på joggingrunda, duschat, ätit, hela tiden tänkt att Nu går jag upp och sätter mig, alldeles strax, ska bara...
Ska bara, ja. Plötsligt satt jag där i ett par timmar och läste Jack. En av de där klassikerna som man bör (?) men inte har läst. Jag gillar språket som fan, är rätt fötjust i det där lite studentikosa, skröneskimrande roadmovie-berättandet. Å andra sidan har jag inte ens hunnit till sidan 100 och jag är redan rätt less på haschrus, tonårsmentalitetens bohemideal och snabba knull. Men kanske att det tar sig framöver?
Och nu: på med monokeln, och in i korrekturet. Marsch pannkaka!
lördag 27 december 2008
EN PARADOX TILL KAFFET, varsågoda.
Okej.
Hur blev det så här, nu då?
Det vet jag inte riktigt. Eller jo, det vet jag visst. Jag fick en guldkommentar för ett tag sedan, en bloggare menade att sådana som jag (dvs. kulturtidskriftsredaktörer with n'attitude, nyutslagna författare, bekräftelsenarkomaner, flickor med duktig-diagnos... välj vilket epitet du vill) borde sluta flagga för sig själva, borde sluta ropa högt om våra bedrifter, borde helt enkelt SHUT UP AND WRITE!
Det är något av det bästa (och mest paradoxala) jag läst på en blogg. För vad är en blogg om inte något som kliar i den moderna författarens ögonvrå, ett litet blänk i glasögats ytterkant, en ständig känsla av att man inte finns om man inte syns varje dag, hela tiden? Så känns det för mig, i alla fall. Det är en ständig konflikt mellan att sträcka sig inåt och att sträcka sig utåt, att å ena sidan vinka glatt till den sabeltandade kulturvärlden och be dem bita mig, och å andra sidan stänga av allt kommunikationsbrus, stänga dörren, hålla käften och skriva. Det sistnämna är underbart, det förstnämnda är nervkittlande. Men ett är säkert i mitt liv: dragkampen är ständig. För att lära mig hantera detta balanserande gör jag något fullständigt vansinnigt: jag startar den mest paradoxala bloggen i historien (eller vad vet jag om det förresten, men det vore roligt om det var så). Här har ni alltså, kära vänner och fiender, en blogg om rädslan att inte finnas, om svårigheten i att tro på det egna materialet när ingen klappar en på den virituella axeln dagligen och erkänner ens bedrifter, om våndan av att helt enkelt lära sig konsten att SHUT UP AND WRITE!
Hur blev det så här, nu då?
Det vet jag inte riktigt. Eller jo, det vet jag visst. Jag fick en guldkommentar för ett tag sedan, en bloggare menade att sådana som jag (dvs. kulturtidskriftsredaktörer with n'attitude, nyutslagna författare, bekräftelsenarkomaner, flickor med duktig-diagnos... välj vilket epitet du vill) borde sluta flagga för sig själva, borde sluta ropa högt om våra bedrifter, borde helt enkelt SHUT UP AND WRITE!
Det är något av det bästa (och mest paradoxala) jag läst på en blogg. För vad är en blogg om inte något som kliar i den moderna författarens ögonvrå, ett litet blänk i glasögats ytterkant, en ständig känsla av att man inte finns om man inte syns varje dag, hela tiden? Så känns det för mig, i alla fall. Det är en ständig konflikt mellan att sträcka sig inåt och att sträcka sig utåt, att å ena sidan vinka glatt till den sabeltandade kulturvärlden och be dem bita mig, och å andra sidan stänga av allt kommunikationsbrus, stänga dörren, hålla käften och skriva. Det sistnämna är underbart, det förstnämnda är nervkittlande. Men ett är säkert i mitt liv: dragkampen är ständig. För att lära mig hantera detta balanserande gör jag något fullständigt vansinnigt: jag startar den mest paradoxala bloggen i historien (eller vad vet jag om det förresten, men det vore roligt om det var så). Här har ni alltså, kära vänner och fiender, en blogg om rädslan att inte finnas, om svårigheten i att tro på det egna materialet när ingen klappar en på den virituella axeln dagligen och erkänner ens bedrifter, om våndan av att helt enkelt lära sig konsten att SHUT UP AND WRITE!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)