SvD

...har recenserat:

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/unglitteratur/artikel_2801801.svd

Bokhora...

...är en recensionsblogg där man gärna vill få vara med. Nu fick jag var med! Läs på:

http://www.bokhora.se/blog/salong/lasning/2009/04/outvecklad-oerfaren-o-allting/

Lyssna på Jessica i radio!

Igår pratade jag om min bok i P4 Kristianstad. Lyssna i efterhand på:
http://www.sr.se/cgi-bin/kristianstad/program/amnessida.asp?programid=3352&grupp=6134&artikel=2783690

...bläddra ner en liten bit på sidan så hittar ni länkarna!

Så här mysigt var det...

... när jag för första gången i mitt liv satt vid ett bord och signerade min egen bok till människor som ville köpa den och läsa den. En större lyckokänsla i magtrakten kan jag inte föreställa mig, varken i detta livet eller i eventuella kommande! Med mig på bilden min goda vän och kollega Maj. Det är inte utan att jag är lite nervös för vad hon kommer tycka om den...!

Tack, Rebecca Liedman

Det finns recensenter, och det finns recensenter. Här en som jag böjer mitt huvud för, djupt.
Hon funderar verkligen riktigt noga, väger för- och nackdelar mot varandra i boken jag skrivit. Hon ser precis de svagheter jag själv sett, men bedömer (som jag) att de måste få vara där. Hon ser rakt igenom materialet, och hon ger mig godkänt. Det är inte översvallande, men det är rättvist.
Tack, Rebecca Liedman!
http://www.alba.nu/artikel/artikel.php?id=906

UPP TILL KAMP!

Jag skriver, just nu, i ett anfall av STRYKA, TILLTRO och SJÄLVKÄNSLA. Jag sitter i min skrivarlya i Göteborg, tittar ut över takåsarna. Har just haft en lång diskussion med en vän, han är en grym formgivare och illustratör. Vi diskuterade hur det känns när man VET vad man vill göra, och man TROR på det också, egentligen, men det kommer att innebära att man måste ta ett kliv ut i något okänt. Man kommer att behöva stå för sina val inför omgivningen, och det enda man behöver från dem är att de också TROR på en. Men om de inte gör det, om de skulle titta på en med den där blicken ni vet: ena ögonbrynet lätt lyftat, och i ögonen står det: Jasså det tror du, lille vän, och hur skulle det gå till har du tänkt dig? Då kan det där modet, den där styrkan, blåsas bort på en sekund.
Nu vill jag säga, till alla er som är på väg att ta det där steget, till alla er som är på vippen att VÅGA PÅBÖRJA RESAN MOT ATT VARA DEN DU VERKLIGEN ÄR: Jag önskar dig STYRKA! TILLTRO! SJÄLVKÄNSLA!
Och till alla er som lyfter det där förödande ögonbrynet, till alla er som sänker styrkan, tilltron och självkänslan hos den som repar mod att våga:
SKÄMS PÅ ER.

Kom till Mariaplans bokhandel på torsdag!

bokprat, signering och musik!

VÄLKOMMEN till FÖRFATTARKVÄLL
på MARIAPLANS BOKHANDEL

Slottsskogsgatan 46 B, Göteborg
torsdag 16 april kl 19.00

med:

Om du var jag
av Jessica Schiefauer

och:

Gränsglaset
av Anna Mattson

Två svåra ord på K

Kärlek och Kreativitet. Två företeelser som jag inte kan, inte vill leva utan. Men ibland, under de där perioderna när man är på väg in eller ut ur kreativiteten, när det surrar av berättelser i huvudet, eller när det är helt tomt och tyst och övergivet - då blir allt så förtvivlat komplicerat.
Så här: skrivandet är en lång räcka av kriser. Kris 1: inget att skriva om. Kris 2: något att skriva om, men vet inte hur. Kris 3: ett hum om hur jag vill skriva, men vet inte längre vad det var tänkt att handla om. Kris 4: det är inte jag som bestämmer längre, berättelsen gör som den vill. Hjälp! Kris 5: brottas med texten, slå på den med tillhyggen, locka fram de blygaste passagerna... utmattad för jämnan. Kris 6: bli färdig. Plåstra om skrapsåren, sy igen de värsta blessyrerna, sminka kindbenen på de blyga stackarna, pusta och fixa. Kris 7: vara färdig. Enormt tomt. Och sen börjar det om från början.
När man krisar, när det kryper i kroppen, när frustrationen inte lämnar en ifred - då vill man ha tröst. Och tröst finns i mitt liv, min älskade man finns där, alltid, bara några steg bort. Men om jag går till honom då, om jag låter mig smekas, tröstas - då tröstar jag bort min katarsis, och då kommer jag aldrig igenom. Det är som att ta ångestdämpande tabletter: istället för att brottas färdigt med roten till frustrationen lägger man lock på den, kväver den. Men den finns ju kvar, och man står där och stampar inom sig själv, på ruta 1.
Under en kort stund idag, när jag satt på mitt heta plåttak med mitt morgonkaffe, insåg jag att det är så här det fungerar i mitt liv. Vi går båda runt med oförlöst kreativitet, och när den pockar på, när den börjar göra ont - då söker vi tröst hos varandra. Om vi fortsätter så här kommer vi att sluta som två bleka spöken, vi kommer att sitta där och hålla varandra i handen med beniga skelettfingrar, men ingen av oss kommer egentligen att vara levande, och då finns där heller ingenting att älska.
Tröst är en sak. Kärlek är något helt annat.
Det är hög tid att vi börjar ägna oss åt det sistnämnda igen.

På ett fåtal timmar hinner nuet bli till ett minne

... och detta minns jag:

kranarna i den polska hamnstaden, skimrande i morgonljuset

... och detta minns jag:

några vindstilla timmar med havet framför ögonen, smaken av kaffe och en dröm som gått i uppfyllelse.

Fritt förfall

Jag och Patrik var på kryssning i helgen, fredag - lördag kväll. Det kändes som om det var första gången på en evighet som vi verkligen kunde ta oss tid för varandra, se varandra i ögonen ordentligt, sitta tillsammans och bara njuta av varandras sällskap utan att fundera på vad som måste göras härnäst. Det var stiltje och strålande sol, vi satt på terassen och läste medan solen sakta vandrade längs himlen. Jag hade med mig Fritt Förfall (Normal förlag), Birgitta Stenbergs första, refuserade (!) romanmanus från 1951. Efter de första 50 sidorna lyfte jag på huvudet, såg ut över det glittrande vattnet och tänkte: Det är DETTA det handlar om! Stenberg ägnar sig inte åt att jaga dramatik, hon har inga cliffhangers, hon håller inte en benhård storyline som inte tillåter några avstickare. Istället är det karaktärerna, miljöerna och relationerna som är berättelsens kropp: mustiga, mystiska människor, nattliga, dekadent glamorösa miljöer, mer eller mindre lösa förbindelser som inte är direkt livsomvälvande, ibland skänker de inte mer än en säng för natten. Så vad handlar det om, då? Om hur det är att trevande söka efter sig själv i allt det där, att vara en människa som inte accepterar några bojor. Fritt Förfall är ett stycke förflugen verklighet, en skiva av en tid där människorna skulle vara stramt kontrollerade medan litteraturen fick lov att ta sina snåriga omvägar. Det förstnämnda vill vi nog inte tillbaka till, men kanske finns det en chans att litteraturen kan få lov att leva sitt eget liv igen, långt ifrån dramaturgernas vassa knivseggar? Läs Stenbergs debut och fundera på saken!

Avslut

5 veckors vick som svenskalärare är nu över. Kanske kommer jag att jobba på Jämshögs folkhögskola igen, kanske inte. Det har varit fantastiskt: människorna, mötena, skratten, insikterna, frustrationen... allt det där som gör människor till människor. Det finns så många sammanhang där människor betraktas som maskiner, och jag mår lika dåligt varje gång jag hamnar i ett sådant. Ibland får jag för mig att det är sådan man ska vara: duktig, presterande, snabb, tillgänglig... ja, jag vet inte allt. Men nu råkar det vara så att jag inte ÄR sådan, i alla fall inga längre perioder. Jag gillar inte högt tempo, jag bryter ihop under stress, jag förfäktar de långsamma, sakta mognande processerna och resonemangen. Jag njuter av samtal som får ta tid, av verksamheter som inte har ett bestämt mål. Vägen är målet! Det finns ett fåtal platser på jorden där jag känt att jag kunnat vara som jag är, inklusive alla mina later, nycker och infall, och en sådan plats är nog bannemej Jämshögs folkhögskola. Tack, hörni, för att jag har fått vara med i era liv en kort stund!

Gränsländerna

Om jag kunde råda över mina egna känslor skulle jag vara vuxen vid det här laget.
Om jag hade en spärr, en fungerande mekanism som slår till när mina gränser löses upp.
Om det fanns något i mig som kunde säga: "Detta ska du inte vilja".
Men jag är hopplöst, för alltid gränslös.
Jag vet inte var jag slutar, var andra människor börjar.
Jag sugs upp av er, sugs in i er, vill vara där. Vill inte att det ska finnas några gränser mellan dig och mig, mina tankar, dina tankar, min kropp, din kropp.
Detta eviga, smärtsamma sökande efter sammansmältning.
Som att min egen hud aldrig kan bli tjock nog att hålla mig samman.