"Bakom gården var en stig. På den stigen låg en död hasselmus med sina stora mjuka fina liksom ännu lyssnande öron och tassarna uppdragna under den vita buken. Sådan var döden. Men en död hasselmus har ingen lukt. Den är bara någonting som dunstar och är borta: den klara doftande höstluften upptar den i sig som ett andetag - en skälvning och det rörliga, späda, varma är inte längre till. Päls och kött bara liksom drar ihop sig lätt, en torka löper genom dem som en rysning; så är det slut. Den stilla rena gyllene luften bevarar den i sig, både värmen som förgick i en flämtning och den lilla skälvningen som är allt döden är i det ödmjuka jorderiket lågt ner intill gräs och stenar. En död hasselmus är ett ting så till den grad oskyldigt att själva döden i dess närvaro lägger ner sina vapen där mellan gräsets rötter och daggmaskarnas fredliga mörka gångar: vad kan den göra en vars liv bara var denna lilla, så tyst förflyktigande värme? Hasselmusen försvinner i jorden lättare än ett frö. Döden är så helt och hållet enkel här nära gräsets rötter. Det lilla djuret blir åter vad det var, det är alltsammans."
En berättelse från kusten, Bonnierbiblioteket, 1961.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar