Alice Eggers har recenserat min debut i Aftonbladet. Hela recensionen kan man läsa på:
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article5076340.ab
Det som intresserar mig mest är den lilla portion negativ kritik boken får. Det finns något intressant här nämligen, något mycket intressant. Eggers reagerar dels mot hur Konrad och Hannes pratar och beter sig, men det vill jag låta stå okommenterat från min sida (det finns också en läsarkommentar efter artikeln på ämnet). Mer spännande är detta:
"Detaljerna drar ner berättelsen, gör den daterad och mig distanserad. På samma sätt önskar jag bort de 27 sista sidorna, och den deckarvändning boken tar mot slutet. Det är som om Schiefauer försöker skapa ett slags mer-för-pengarna-produkt, att hon hade en fantastiskt fin berättelse som ”bara” handlade om känslor och kände sig tvungen att lägga till lite generationsroman(tik) och mystik."
Kände sig tvungen. Nej. VAR TVUNGEN! Det fanns nämligen en tid då de sista 27 sidorna inte fanns, när boken "bara" handlade om känslor, om hur det var att kastas omkring i vuxenlivet utan förankring vare sig i sig själv eller i någon annan. Vad hände med den versionen av berättelsen? Den blev refuserad av förlagen. Såväl redaktionerna för skönlitteratur som för ungdomslitteratur, alla returnerade berättelsen som "bara" handlade om känslor. Gång på gång returnerades den, med kommentarer som "för lite drama, för lite story, för lite, för lite!"
Jag hittade en medelväg att gå. Berättelsen fick ett slut som förlagen kunde acceptera och som jag kan stå för, även om det från början inte helt var mitt eget. Eggers kommentar ger mig faktiskt hopp. Vi lever i en litterär epok som lägger alldeles för stor vikt vid bladvändarkvalitet, cliffhangers och snabbläsbarhet. Mellan författarens ambition och läsarna finns förlagens nålsöga, så litet att det kan få den starkaste att börja gråta. Själv älskar jag berättelser som inte skyndar sig, som inte driver på om det inte är alldeles nödvändigt. Kanske finns det utrymme för sådan litteratur nu, även för de unga vuxna läsarna? Kanske kan jag vila i Eggers kommentar, och lita till att min lust för att skriva om det som känns, hur det känns, var det känns - att det även för förlagen och läsarna kan vara tillräckligt för att skapa den där underbara, ringande rysningen nedför ryggraden.
Det här var mycket intressant. Bra rutet. Jag har fått intrycket att du ändå står för boken som den är men det är ändå en intressant problematik. (En bok som gör en "deckarvändning" ogiltigförklarar ju delvis själva historien som fanns där från början.)
SvaraRaderaSka själv börja läsa boken nu och kommer givetvis inte att kunna låta bli att snegla efter övergången 27 sidor från slutet.
Det verkar vara en del konstigheter med förlagssvängen. Tänker även på något Therese Bohman skrev för ett tag sedan om alla förläggare som vill göra böckerna "morgonsoffevänliga". Det positiva är väl att de faktiskt läser och bryr sig. (Fattas bara, på den här nivån). Det negativa en viss klåddighet eller blodtörst eller vad vi ska kalla det. (Samtidigt ÄR det konstigt - finns det någon läsare någonsin som blivit besviken för att boken inte gjort någon piruett i slutet? Tjugosju sidor från slutet ska man väl dramaturgiskt-teoretiskt befinna sig någonstans i slutet av höjdpunkten och ha en ganska god aning om var det kommer att sluta? Men det beror ju lite på bokens omfång också.)
U.J.
Det här tangerar föresten anledningen till att jag undviker att läsa deckare. Det har inte med att jag skulle vara någon litterär finsmakare att göra (även om jag med gott humör slickar i mig alla påståenden om deckarförfattares taffliga språkhantering som kommer i min väg). Det handlar deras egen brist på tilltro till ämnet.
SvaraRaderaNär man ska försöka förklara vissa deckares popularitet dyker det upp förklaringar i stil med att de handlar om samhällets utveckling eller att de handlar om mänskliga relationer.
Båda sakerna är jättebra att skriva om. Heder åt de ambitionerna.
Vad jag däremot inte kan begripa är varför den stackars författaren känner sig tvingad att linda in storyn i ett bestialiskt (och kriminologiskt helt osannolikt) mord och en månghundrasidig golgatavandring mot dess (surprise!) uppklarande bara för att få läsaren att svälja diverse bittra reflektioner om samhällets utveckling eller några bilder från ett äktenskap i förfall.
Hur var det de sa om filmen Maratonmannen:
- ever tried acting?
Vad sägs om att dramatisera?
Visst. Det här är inte riktigt enkelt. Även om jag inte gillar exemplet att man bör gömma ett lik i vattnet innan man skildrar älvens skönhet så håller jag nog med min husgud Göran Hägg om att det måste hända grejer. Familjen Bra är stor teater (fast den kan knappast upprepas). Familjen Lagom vore ganska dålig, oavsett form.
I det här fallet känns det dock ovanligt enkelt att döma eftersom det helt handlar om slutet. Någon på förlaget har tänkt sig att kiddsen läst 200 sidor och sedan plötsligt blir besvikna och bittra för att det inte blev så stort drama. Jag har svårt att tänka mig det i verkligheten. Orkar man så långt får man nog ut något av det (och böcker är dessutom alltid bäst "i nedförsbacke").
U.J.
Hej Jessica!
SvaraRaderaJag skriver just NU en samlingsrecension för en rätt stor tidning om vårens ungdomsböcker. Din kommentar här till en recensionen av din bok och om bladvändarkvaliteter m m gör mig alert i hjärnan och varm ocm hjärtat.
Skicka denna diskussion till
t ex "Svensk Bokhandel"! Det är något väldigt viktigt som du tar upp och jag skulle gärna vilja att fler fick läsa och ta ställning till dina sorgliga erfarenheter inom bokbranschen.
Den ungdomsbokserie (samt filmatiseringen) som absolut flest vuxna bloggare säger sig älska utan sans och vett (i sin "inre fjortis" som de skriver)är den amerikanska vampyrberättelsen (och ultimata bladvändaren) Twilight.
Av vårens nya ungdomsböcker är det tre andra böcker (av de många som jag har läst) som för mig känns viktiga, angelägna,nyanserade samt psykologiskt och litterärt värdefulla.
De är Rachel Cohn och David Levithan: Nick & Norahs oändliga låtlista.
Jacqueline Wilson: Kyssen.
Jessica Schifauer: Om du var jag.
Tre böcker som har mycket MER än bladvändarkvaliteter. Böcker i klass med ungdomsromaner av Maria Gripe, Per Nilsson, Philip Pullman eller Gillian Cross.
Jag är visserligen nöjd över att många bokbloggar rekommenderar ungdomsböcker till sina läsare, men jag är besviken på att så få av de vuxna bloggarna analyserar det de läser. Oftast drar bloggaren handlingen kortfattat för att sedan "dissa" eller "älska", Den vuxne bokbloggaren transformerar sig själv till en icke-särskilt-läsvan, inte-särskilt-reflekterande tonåring.
Jag publicerade rätt nyss på BTJ förlag en bok som handlar om ett trettiotal underbara ungdomsromaner: "Fantasy & Reality, Unga böcker." Hade jag läst "Om du var jag" då jag skrev min bok (tänkt att läsas av tonåringar, lärare, bibliotekarier och andra intresserade vuxna)så hade den absolut fått ett eget kapitel.
Tack! Gratulerar!
lena kjersén edman
Jag har redan skrivit oproportionerligt mycket om det här inlägget men nu har jag läst ut boken och ändrat mig så jag kör en vända till.
SvaraRadera(Några anteckningar om andra saker i boken hittar man på http://101ord.blogspot.com/2009/05/anteckningar-om-jessica-schiefauers.html )
Jag tog uppenbarligen Eggers alldeles för mycket på orden. Alternativt har hon varit en riktigt dålig läsare för någon "deckarvändning" är det ju egentligen inte fråga om - att det finns en hemlighet finns ganska tydligt planterat och står även på bokens baksida. Det är faktiskt svårt att tänka sig boken utan den. (Eggers beskrivning fick mig att tro att det skulle studsa tillbaka en gång till.)
Så frågan om "dramat" är snarare frågan om vilka partier som fanns där istället men som inte fick plats nu. Jag har lite svårt att tänka mig boken baserad "bara" på relationen till Hannes - om inte annat för att Louises hemlighet sätter sin prägel på den också.
Så jag säger det jag borde gjort från början: Jag vet inte.
Men ambitionen att göra bra böcker där det inte händer så mycket är hedervärd. Det borde gå. En sorts "Och solen har sin gång" för nittiotalister typ. Fast även där finns det ju ett underliggande drama i en omöjlig kärlekshistoria, må vara att resten av handlingen är extremt tunn och att Hemingway gärna glömmer bort den periodvis.
(För att dra omotiverade paralleller till andra genrer och media: Killarna bakom Eva&Adam har berättat hur stora problem de fick med manusfolket när serien skulle bli tv-program. Originalmanusen handlar om en kille och en tjej som går hem till varandra och till slut vågar ta varandra i handen. Tv-folket fattade ingenting: "Det händer ju inget! Släng in ett mord eller något!" Vilket inte hindrar att originalhandlingen - som segrade - är rejält spännande för den primära målgruppen.)
U.J.