A place where I can shut up and write

Det var ett tag sedan jag skrev något här. Livet består just nu av att hålla skrivarkurs på heltid (en fantastisk liten grupp, krävande dagar, helt slut när jag går hem klockan tre). För övrigt försöker jag hitta mitt skrivande. Det har stillnat kring mig, sommarens lugn börjar nå in i både hjärtat och hjärnan. Jag längtar efter skrivandet. Under en lång tid har jag påstått att jag har längtat efter det, men det har varit lögn. Det har varit så oerhört skönt att slippa skiten, rent ut sagt. Det enda som har känts har varit en tagg av dåligt samvete: nu har du ju både tid och credability, skriv då för helvete din bortskämda medelklassunge! Nu är det annorlunda. Jag är rastlös, grinig, vill bort, vill isolera mig. Känner hur något vill fram, upp, ut. ORDEN! Fast det sitter något i vägen, jag vet inte vad det är. En kulmen av något slag som jag måste ta mig över, ett motstånd. I flera dagar har jag försökt komma över det. Jag har möblerat om, bytt gardiner, flyttat skrivbordet från ett rum till ett annat. Gått promenader, letat efter rätt sorts musik, läst igenom gamla skisser, pratat med vänner om skrivandet. Ingenting verkar hjälpa. Ändå vet jag att det är dags nu, det är ingen idé att gå och vänta på inspirationen längre. Jag måste ta TAG i skiten, helt enkelt. Och livet är ju nu så underfundigt konstruerat att det ofta dyker upp en lösning när man som bäst behöver en. Igår fick jag veta av mina vänner Simon och Liselott att de har ett trapphus på sin bakgård som ingen använder. Egen ingång, högt i tak, bra ljusinsläpp. Nyckel till deras kök där jag kan koka mitt kaffe, en trappa att ställa en krukväxt i, och ett perfekt litet utrymme för skrivbord, stol, lampa och dator. Jag får en nyckel i nästa vecka. Håll tummarna för att någonting kommer kunna börja där!

Om jag kunde teckna...

...skulle jag teckna mig själv så här just nu:
Kroppen utspänd, steglad på ett hjul, som Da Vincis bild av människan. Hand - och fotleder snörda, håller mig stadigt på plats. Håret sprakande av elektricitet, står som en sky kring mitt huvud. Ögonen uppspärrade, fingrarna utspärrade. Och i mitten av min kropp, nedanför revbenen, ett falnande glödande sken. Att vara utåtriktad, möta människor, dela det jag är med andra. Och att vara inåtriktad, sluta sig, dela vad jag har med ingen. Denna ständiga, ständiga slitning.

KORREKTUR, Goddamnit!

Jag skrev nyss ett mail till min moster för att berätta att jag gärna står till tjänst om mormor (senil, 90 bast) behöver hjälp. Först skrev jag: "Jag kommer vara i södra Sverige större delen av sommaren så om ni behöver nån extra hjälp hjälper jag så klart till så mycket jag kan!" Sen tyckte jag att det blev knöligt i mitten, hjälp och hjälper intill varandra, språkögat grät! Jag bestämde mig för att ändra till: "Jag kommer vara i södra Sverige större delen av sommaren så om ni behöver nån extra hjälp ställer jag så klart upp så mycket jag kan!"
Tyvärr gick det lite för fort. Min moster fick följande meddelande av mig:
"Jag kommer vara i södra Sverige större delen av sommaren så om ni behöver nån extra hjälp ställer jag så klart till så mycket jag kan!"
Hoppsan.

För tidigt född litteratur

Jag har varit på turné en vecka, åkt runt med förlagets säljarteam och pratat om boken på bokhandlarnas inköparkonferenser. Det hela slutade med ett besök i Stockholm och BonnierCarlsens vårfest, och i fredags tog jag tåget tillbaka hem till Karlshamn, trött men lycklig.
Ja, nu är jag hemma. Den stillsamma tillvaron återinträder. På skrivbordet ligger högar med saker som inte blivit gjort, och eftersom jag är en Duktig Flicka gör jag dem, en efter en.
Men i huvudet susar tomhet och stress.
Jag har träffat många människor ur bokbranschen de senaste dagarna. Prisbelönta, bästsäljande författare, bokhandlare, marknadsförare. En påpekar att det är karriärmord för en ungdomsboksförfattare att komma med den andra boken senare än två år efter den första, målgruppen växer ju ifrån en! En annan kan inte FÖRSTÅ varför man kan vilja skriva om ungdomar, fast för VUXNA? Nej, säger hon, håll dig till din genre, nu när det går så bra. En tredje är så framgångsrik att han har 8 böcker på gång parallellt och under varje ledig stund under turnén sitter han och skriver. En fjärde säger att man inte ska hoppas för mycket, det kommer ju ut närmare en bok om dagen nu för tiden (bitter matthet i blicken). Och en femte, som jobbar på marknadsavdelningen, puffar mig i sidan gång på gång och kvittrar "ska du inte skriva något nytt, ska du inte skriva något nytt, när kommer det något nytt?"
Ända fram till nu har jag haft den bestämda inställningen att litteratur tar TID. Att litteratur ska ta tid, att den måste ta tid. En berättelse värker fram, den krumbuktar och åmar sig och man kan inte stressa den. Det var förresten det sista jag hörde innan jag lämnade festen i torsdags: "Du ska inte stressa med andra boken, då blir den inte bra."
Herregud!
Jag har en väninna som liksom jag är 30 år, och både hon och omgivningen börjar fundera på om hon inte ska ha barn snart. Hon berättar om hur kollegor och släktingar förmanar, tipsar, uppmuntrar och varnar om vartannat: man ska inte vänta för länge, efter 30 är det jättesvårt att bli gravid, äsch stressa inte, du har tid kvar i livet, om du blir för stressad KAN du inte bli gravid, några vänner till oss försökte i tio år och det var inte förrän de ADOPTERADE som hon blev gravid, för hon hade varit så stressad..."
Förstår ni vad jag är ute efter? Oavsett om det är ett befruktad ägg som ska fästa i livmodern eller en fruktbar berättelse som ska fästa i hjärtan/hjärtat, så är STRESS en farlig faktor. Och när man blir stressad över att man känner stress, då är det riktigt illa.
Alla vill vara lyckade, alla vill göra succé, alla vill leverera. Det verkar som att både författare, bokhandlare och marknadsförare glömmer en sak under dessa intensiva säljarveckor: det är LITTERATUR vi sysslar med. Litteratur tar ingen hänsyn till att målgruppen åldras, att upplevelser är färskvara. Litteraturen gör som den vill, kommer när den vill. För tidigt född litteratur överlever lika dåligt som för tidigt födda barn. Och utan livskraftig litteratur finns det ingenting av äkta värde i den här branschen.