The making av a terrorist, part 1

Okej.

Nedan återges, exakt och utan omskrivningar, en händelse som skedde alldeles nyss.

Jag går fram till en bankomat. Det är ingen kö. Jag plockar upp mitt kort och sätter in det. Bakom mig hör jag då en röst.

- Jaha. Först ett kontoutdrag. Sedan läsa. Sedan ta ut pengar.

Jag vänder mig om. Där står en gubbe. Han ser rakt på mig. Ingen annan i närheten. Det är alltså till mig hans ord riktar sig. Jag säger:

- Jag ska bara ta ut pengar. Du ska inte behöva vänta länge.

Han säger inget förrän jag vänt mig mot bankomaten igen. Men då:

-För det är så kvinnor gör. Först tar de ett kontoutdrag och sedan ska de stå och läsa innan de stoppar in kortet igen.

Jag vänder mig om igen och ser honom i ögonen när jag säger:

- Om du är snäll och håller tyst så går detta fortare.

Han är tyst så länge jag ser på honom. När jag vänt mig bort säger han:

- Det tvivlar jag på.

Nu är jag rejält irriterad. Bankomaten spottar ut mina pengar. Jag anstränger mig för att inte verka stressad, fastän jag känner mig enormt provocerad av hans beteende. När jag vänder för att gå ser jag honom i ögonen igen och säger, i lugn ton:

- Du har ingen rätt att vara otrevlig mot människor som inte har gjort dig något.

Återigen är han tyst så länge jag ser honom i ögonen, men så snart ögonkontakten är bruten säger han följande:

- En piga är en piga, det är inget mer med det.

Jag har redan börjat gå. Adrenalinet forsar ut i min kropp, benen börjar skaka. Jag vänder mig inte om, går inte tillbaka, jag är hungrig och ska hämta min lunch och gå tillbaka till kontoret och äta. Jag vill inte ge honom en sekund till av min uppmärksamhet. Men hela vägen till kontoret har jag våldsfantasier. Jag vill SLÅ och SPARKA och GÖRA ILLA. Jag har: 1) blivit angripen helt utan anledning av en främmande människa, och 2) blivit förnedrad på grund av att jag är kvinna. Hans ord har ingenting med MIG att göra, han ser en kvinna och av någon anledning föraktar han sådana. Den sortens angrepp gör mig vansinnig, jag ser rött, vill bara slå. Men för det första kan jag inte slåss, och för det andra är jag övertygad om att det inte gör något bättre. Ja, argumenten kommer i den ordningen: om jag hade haft en vettig boxningsteknik hade min övertygelse nog inte vägt särskilt tungt. Det slår mig att det måste vara den här känslan som gör människor till terrorister. Att bli bemött som en avart, att utan anledning bli anklagad och kränkt på grund av att man råkar tillhöra en särskild grupp människor.

För ett ögonblick minns jag den vrede jag kände när jag skrev vissa av scenerna i "Pojkarna", det var just den här känslan som låg i grunden: att inte ha något att sätta emot. Att ha sitt utseende emot sig, att inte ha en chans till respekt eftersom man tillhör fel läger. Den sortens kränkning lockar fram djuret i människan. Vi får inte lov att göra så mot varandra, ingen människa får ta ut sina aggressioner på en oskyldig. Hur många kvinnor vi än möter som är långsamma i bankomatkön, får vi aldrig dra slutsatsen att kvinnor generellt sett är långsamma i bankomatköer. Enkla gränsdragningar är kvicksandshål för humanismen. Människor som gör enkla gränsdragningar och håller dem för sanning är människor som skapar terrorister.

Snälla mänsklighet, gör inte så. Den vrede jag själv kände höll i sig i cirka femton minuter men kraften hade räckt till att driva ett halvt kärnkraftverk. Det skrämmer mig att tänka på all den våldsenergi som skapas varje dag, världen över, på grund av människor som denne lille gubbe.

Google Translate is a poet!

Hittar en ungersk blogrecension av "Pojkarna". Google Translate ger mig meningar som:

"Bella, en deprimerad pappa som växter upp ensam i ett glashus kommer att belönas med en mormor."

"Lärlingen blir när natten stängt, inhägnade verksamhetsområden tränga in och stjäla."

Och den bästa:

"Men Tony är en flicka, och när Kim ser skogen som kärlek, svartsjuka, överlägg och militära stövlar att sparka honom till döds."

Wow! Tänk om man kunde skriva så!

Recensionen innehåller spoilers men om du vill kan du läsa hela här ->

Slumpen/ödet

Mellan skrivprojekt går jag runt lite vilset.

Tänker på något jag skulle vilja skriva, tänker att det är ett stort och svårt ämne, att jag kommer gå bort mig i det. Skriver någon rad, blir förvirrad, lägger det ifrån mig. Har det i ögonvrån, som en spektakulär fond bakom vardagen. Kan inte skaka det av mig, våndas återigen över ämnets komplexitet och mina okunskaper. Så börjar det hända små saker. Jag slår på radion och hör slutreplikerna i ett program som handlar om just det jag vill beröra. Hela programmet behöver jag inte, bara de få repliker jag lyckades pricka in. Zappar på tv:n och bläddrar förbi ett program, en lösryckt fras far förbi. Jag zappar vidare men vänder plötsligt tillbaka, inte för att jag har lust att se programmet men för att jag förstår att det är nödvändigt. Programmet visar sig handla om just det jag skulle vilja skriva om.

Antagligen är det min egen konstruktion, antagligen har det inget med ödet att göra. man ser vad man tittar efter. Men det känns som att ödet vill leda mig, och det är allt som spelar roll.

En uppmaning, en skattkarta att följa:

vidare, vidare, det finns något där ute åt dig!

Ibland blir man läst precis som man önskar!

"Pojkarna kan ses som en fantastisk saga, men också som en elegi över vuxenskapets intrång i barnets kropp och tillvaro."

http://plombisk.blogspot.com/2011/10/jag-har-last-pojkarna.html

En sviken generation senare

Jag arbetar då och då som gästhandledare inom medieinriktade program på högskolan. Jag träffar klasser som har helt andra intressen än jag, och försöker få upp deras ögon för vikten av skrivande och berättande i deras framtida yrke. De lyssnar, de funderar, de gör snällt de uppgifter jag ger dem. När jag får resultatet skickat till mig ser jag att både en och annan är riktigt bra på själva berättandet. Vissa historier är underbara, de har en förmåga att kasta ut realismen genom fönstret som jag avundas dem. Flera av dem har en originell ton i språket, vissa har träffande humor, andra har förmågan att förmedla sorg så att jag nästan snyftar.

En sak har de gemensamt, nästan allihop. 99% av dessa personer BEHÄRSKAR INTE DET RENT SKRIVTEKNISKA. Deras texter är så nedlusade av språkfel, stavfel och grammatikfel att de ofta knappt är läsbara. De har dessutom ingen känsla för skiljetecken, uselt ordförråd, ingen kunskap om språkets rytm.

Herregud, säger jag. HERRE GUD.

Man behöver inte vara en författarbegåvning för att skriva korrekt och läsbart, det är något som alla utan dyslektiska funktionshinder kan lära sig. Så min fråga är: varför kan inte våra högskolestudenter skriva? Hur fick de behörighet till högskolan? I den grundläggande behörigheten ingår både svenska A och svenska B. Var i hela fridens namn ligger gränsen för godkänt i dessa ämnen nu för tiden? Det enda jag vet är att det knappast är lärarnas fel. Merparten av alla lärare är intresserade av att lära ut. Det gör ont i hjärtat varje gång man misslyckas med att nå fram, när tiden och resurserna inte räcker till för att kunna möta eleven där den befinner sig och hjälpa den vidare, steg för steg, till en acceptabel nivå. Stackars alla de lärare som tvingats släppa ut dagens studenter från gymnasiet med så skrala kunskaper! SNÄLLA RARA SKOLPOLITIKER, SNÄLLA RARA EKONOMER OCH REKTORER OCH GUD VET VEM SOM HAR MAKT I ÄMNET: VI ÄR PÅ VÄG MOT ETT SAMHÄLLE DÄR HELA DEN YNGRE GENERATIONEN ÄR OFÖRMÖGEN ATT UTTRYCKA SIG I SKRIFT! SKRIFTSPRÅKET ÄR EN AV VÅR CIVILISATIONS GRUNDPELARE! GÖR NÅGOT FÖR HÖGE FARAO!

Hupp. Så fick jag det ur mig. Nu känns det lite bättre. Klart slut.

Coming up next: mässdag 2

Detta händer:

* 10.00 samtal med högstadieklass i Bonnier Carlsens monter B04:02, om Pojkarna

* 11.30 miniseminarium i F4 med Sonja Schwartzenberger om hur vi behandlas utifrån kön

* 14.30 lyssna på Elin Boardys seminarium om Kärlek och frihetslängtan i sal J2

* 15-17 delta på pressmingel i Xpublishings monter A01:70, de presenterar sin kollektivroman som jag ska delta i

... plus fniss, mingel och celeberity spottning med Elin. Blir nog en fin dag.

Mässdag 1: check

Nu är jag hemma efter en strålande dag på bokmässan. Följande har avklarats:

* 5-minuters framträdande för Akademibokhandelns personal

* Välbesökt monterprat om litteratur för unga vuxa hos Folkuniversitetet

* Besökte Marie Hermansons seminarium kring nya boken Himmlesdalen - måste läsas!

* Engagerat och välbesökt monterprat om Pojkarna i BonnierCarlsens monter

* Lyssnade på Sigrid Combûchens klocka seminarium om att skriva om svunna tider, vilket fick mig att fundera än på på att skriva om kommande tider...

* Införskaffande av den lesbiska Westernserien Cowgirls, Liv Strömquists nya album, en Pettson&Finduskalender samt en magnet från Hallongrottans bokhandel

* Allmänt fniss, mingel och celeberity spotting tillsammans med Elin Boardy

Strax: kamomillthé och sömn!

Science fiction och friheten

Läser Charles Stross "Glasshouse" och förundras över den skrivglädje och frihet som finns utanför realismen. Boken innehåller visserligen väl mycket techo babble för min smak, och jag undrar om det verkligen är nödvändigt för att etablera miljö i den här genren. Eller kanske förväntar sig den inbitne scifi-läsaren att det ska finnas med? Jag har läst ca 50 sidor och ännu bara skymtat det scenario som kommer ligga till grund för själva undersökningen i boken, nämligen ett samhälle där "people [...] couldn't act as aoutonomous agents because of social constraints imposed on them without consent." (s 30). Det är detta tema som lockat mig till boken, och jag hade inte riktigt väntat mig den här typen av - i mitt tycke ganska barnsliga - orgier i framtidens tekniska lösningar. Men hur som helst, det är välskrivet och tillräckligt underhållande för att jag ska orka fortsätta. Vi får väl se vart det leder!

SvD 30 aug 2011

Redan från början utmanar Jessica Schiefauer sina läsare. Ungdomsromanen ”Pojkarna” är inte nen bok för vem som helst, konstaterar hon, utan för de få som kan se tillvaron med nya ögon och har blick för det förunderliga.

Schiefauer nöjer sig inte med att variera genusperspektivet i en realistisk bok byggd på det välbekanta temat att pojkar och flickor lever i samma värld men med olika förutsättningar. För att kunna löpa linan ut har hon skrivit en magisk roman om en förtrollad blomma, som ingriper i människors öden.

Styrkta av den exotiska blommans nektar uppträder de trakasserade flickorna som pojkar på nätterna – kanske för att lära sig förstå ett annat psyke, kanske för att hämnas. Men de klär inte bara ut sig. De blir verkligen pojkar och riskerar därmed sitt systerskap.

Två av dem återtar sin rätta gestalt. Men Kim, bokens jag-berättare, förblir bokstavligt talat androgyn. Dock utan det romantiska skimmer som omger den mest kända androgynen i vår litteratur, Almquists oskuldsfulla Tintomara. Tillsammans med brutala pojkgäng byter Kim mentalitet och blir rent av destruktiv.

Med fin känsla för systerskapets villkor knyter Schiefauer i stället romantiken och oskulden till de tre flickornas barnsliga fantasilekar. Lockande beskriver hon deras förklädnader och roller, danser och sånger, och fångar in också läsaren i den trolska stämningen. Det är den gemenskapen pojkarna trasar sönder. Flickorna kränks så att de vid ƒ fjorton års ålder börjar hata sina kroppar, som är på väg att få kvinnliga former. Oskuldsfullheten smutsas ner, den förtrollade blomman krossas.

Och som läsare sitter jag kvar, frågande. Vad vill Schiefauer med sin bok? Hon går till ytterligheter för att visa hur skadligt det är att pojkar och flickor lever så olika liv och har så skilda ideal. Menar hon att det endast är under barndomen som vår värld är hel och jämlik? Ett eremitliv i ödemarken ger Kim ett avklarnat lugn, men hur många kan nå dithän?

Läsaren måste själv söka en lösning, leta fram det förunderliga i denna gåtfulla bok, som både tilltalar och stöter bort den som vill tolka den.

YING TOIJER-NILSSON

litteratur@svd.se

Recension på Dagens Bok

Alltså ni måste inte läsa alla.

Se det som lite offentlig onani från min sida.

Eller gör inte det, förresten, det där lät inte alls bra.

Gör som ni vill.

Dagensbok.com ->

Recension i DN

Inte för att den borde väga tyngre än andra på min våg. Men det gör den. Voj voj så svårt att inte dras med i elitismen. Fast vaddå. Skit samma! Jag är lärkelycklig!

"Språket är hårt och mjukt; medvetet om våldsamheten i en blomma" ->

Hallandsposten recenserar Pojkarna

http://hallandsposten.se/nojekultur/recensioner/bokrecensioner/1.1333354-magisk-realism-med-viktigt-budskap

Fin analys i Helsingborgs Dagblad

"Det handlar om begäret till det manliga, inte till männen, och om delaktighet i den homoerotiska friheten. [...] Begäret är också ett begär efter den manliga destruktiviteten, krigarmoralen och hänsynslösheten." Wow. Vilken läsning av Björn Gunnarsson i Helsingborgs Dagblad! ->

På tal om svar på tal

Håkan Nesser låter inte recensenter skriva ner hans senaste bok utan att ge svar på tal ->. Se där en författare som inte accepterar konventionen att man tiger still när recensionerna kommer! Tyvärr blir den här mejlväxlingen inget intressant samtal om litteratur, om författarens vision och läsarens tolkning och hur dessa kan samspela eller krocka. Det hade kunnat bli ett sådant samtal, men Nesser väljer att slå an en högdragen, ilsk ton redan i början och då kan man ju inte vänta sig att få annat än detsamma tillbaka. Hade varit bättre om han redan från början bett att få en mer detaljerad analys bakom påståendet som retat honom, en professionell recensent bör kunna redovisa en sådan. Hur som haver, ändå ett intressant fall på hela taget, som Ture Sventon skulle ha sagt.

Balsam

... är denna text-> för min just nu så oroliga själ! Bloggen Apple, dear? är för övrigt fantastiskt vacker, välskriven och intelligent. Läs den!

Bloggrecensioner: författarens nya dilemma

Det ramlar in fler och fler bloggrecensioner av Pojkarna. Jag kollar varje dag antingen jag vill eller inte, kan inte motstå internets olidliga tillgänglighet. Först tänkte jag lägga upp dem på min blogg men snart insåg jag att den som är intresserad själv lätt kan hitta dem, varför spamma folk i onödan, liksom? Guldkornen kommer jag nog dock att länka till, om inte annat för att det är bra för självförtroendet - eller för självinsikten, i vissa fall.
Hur som helst funderar jag: hur bör en författare förhålla sig till denna nya typ av recensioner? Jag har direkttillgång till några av mina läsares åsikter, jag har möjlighet att omedelbart skriva ett svar till dem om jag skulle vilja. Det känns mycket avlägset att göra det, man jag skulle KUNNA. Varför känns det så avlägset? Man GÖR bara inte så, tänker jag. Eller rättare sagt: vad skulle jag skriva? Om jag läser en dålig recension, eller en recension där jag känner att boken inte blir förstådd, reagerar jag med magkänslan och blir lite grinig. Min första impuls är att tänka ut en massa anledningar till varför jag fått en dålig recension: personen har inte begripit boken, personen är för ung, personen är för konservativ, personen har en helt annan litteratursmak än jag, osv osv osv. Det sårade barnet i mig vill skriva "jevla däj du är dumm" som kommentar till sådana recensioner. Det kan man inte göra, så klart. Att vara författare innebär att lämna ifrån sig en berättelse och låta världen säga sitt om den. Jag har ingen bestämmanderätt över folks reaktioner. Om jag läser en bra bloggrecension vill barnet i mig skicka en massa pusstecken, kramtecken, blomtecken och smileytecken till recensenten. Det skulle jag kanske kunna göra med hedern i behåll, men inte heller det gör jag. Är det för att man är van vid ett äldre, mer elitistiskt kritikerklimat? Recensioner fann man förr endast i tidningar, skrivna av någon sorts kritiker. Recensionen kom i tryck, och jag tror att det var mycket ovanligt att författaren därpå skrev ett brev med ris eller ros till tidningen eller till recensenten. Det var inte direktkommunikation, som (det skulle kunna vara) nu.
Det finns ett talesätt: recensenter är egentligen bittra, misslyckade konstnärer. Så tror jag verkligen inte att det är, men det är gott att ha till hands när man som författare behöver lite tröst i recensionstider. Goethes dikt The critic säger oss också en del om hur författare genom tiderna försökt förhålla sig till recensenter.
Ja, man försöker hålla det ifrån sig genom att lägga bördan på kritikern istället för på sina egna axlar. En dålig recension skyller man på kritikerns egna misslyckade författarförsök, på kritikerns morgonhumör, på kritikerns elitism, eller vad som kan stå till hands. När det gäller en dålig bloggrecension blir det svårare. Det är oftast en LÄSARE som skrivit om din bok då, och en LÄSARES axlar kan författaren aldrig lägga bördan på. Det är för läsaren man skriver, läsarens dom har vi inget försvar mot. Jo, ett: googla inte på ditt eget namn, håll dig ovetande. Så gör inte jag. Jag vill veta, både det goda och det onda har sin poäng i den här fasen av författarlivet. Och intressant är det onekligen, vi får se vilka strategier författarkåren hittar på för att tampas med ångesten inför bloggrecensionsskörden...!

bloggrecension 1

... vad jag sett, i alla fall. Läs den på Have you read this one ->

BTJ recenserar Pojkarna

BTJ - Bibliotekstjänst - har nu skrivit sitt omdöme. Så här står det:

Det är inte många författare som vågar låta genusfrågan bli ett ämne för en ungdomsroman och samtidigt lyckas med bedriften att bygga upp och genomföra en originell och fängslande historia. Pojkarna är en ytterst välskriven, magisk realistisk roman om en symbiotisk vänskap tre unga flickor emellan. Kim och hennes vänner på högstadiet, Momo och Bella, får utstå sexuella kränkningar på dagarna medan de på nätterna hämtar styrka i suggestiva rollspel. En natt dricker de från en alldeles särskild blommas nektar. Denna nektar förvandlar flickors kroppar till pojkkroppar nattetid. Med ens öppnas en helt ny värld, mannens värld, som för vissa ter sig skrämmande och för andra beroendeframkallande. Jessica Schiefauer har skrivit en bok som gör sig påmind långt efter den är utläst. Hon lyckas dessutom att hitta jämvikten mellan ett språk rikt på metaforer och en naturlig dialog. Med debutromanen Om du var jag (2009) fångade hon ett stort antal läsare, med Pojkarna borde hon få sitt välförtjänta genombrott. Som en bonus matchar det vackert illustrerade omslaget ovanligt väl bokens innehåll.

- Emelie Ljungberg.

PROUD TO BE ON PRIDE!

På fredag är jag på Pridefestivalen x 2!

Kl 14.00 i Pridehouse, intervju och högläsning ur nya romanen Pojkarna. ca 45 min

Kl 15.00 i Boktältet (Kungsträdgården), samtal kring och högläsning ur boken. Därefter signering. Ca 30 min. Kom och säg hej!

Hej höst -

om några veckor börjar jag jobba. Maken ska vara föräldraledig med ettåringen, jag ska åka till mitt lilla kontor i Gamlestan varje dag och... arbeta? Med vad, liksom? Visst, jag ska hålla ett par roliga kurser i höst och de ska planeras. Det kan jag göra. Och bokföringen ligger jag alltid efter med, det kan få några timmar. Men ARBETA? Som i SKRIVA? Hur ska det går till? Jag står ju längst ut på en trampolin och avsett om jag vill eller inte kommer jag att plumsa i vattnet den 18 augusti. Boksläpp, recensioner, reaktioner, eller kanske - det vore det värsta - tystnad. Att ha skrivit en bok som helt drunkar i den överfulla litteraturbassängen. Där är jag nu och det är SKITLÄSKIGT ska jag be att få tala om. Jag sover dåligt, drömmer konstiga saker om nätterna. Härom natten drömde jag att tryckeriet döpt om boken till "Lydia, Kim och jag" och att det var ett foto av mig i en kaméram på omslaget. Jag tänkte att det var ett fult foto, att jag såg tjock och plufsig och trött ut. Texten i boken var full av fel, kapitlen var flyttade och låg i fel ordning. När jag vaknade var jag tvungen att blädda i mitt eget ex och förvissa mig om att drömmen inte kunde bli verklighet.
Nej, det enda jag kan göra nu är att försöka överleva. Det enda jag VILL är att skriva igen, skapa en ny hemlig värld där jag kan hålla till. Under kontorstid, mind you, det ska bli ordning och reda på arbetstiderna i höst minsann. Men under de första veckorna kommer jag nog mest att gå mig själv och mina närmaste på nerverna.
Lägg an, lägg ut, lägg bakom dig. Skrivna böcker är produkter, de har inte länge med dig att göra, Jessica. Det är det oskrivna, det ännu obefintliga, som spelar roll. Glöm nu inte det!

NU HÄNDER DET! SOM JAG HAR VÄNTAT! HURRA!

Heja Catharina! Heja Titti! Jag tror att ni kommer finna guld där ni står i begrepp att gräva!

Mix - ett nytt bonnierförlag med fokus på crossoverlitteratur

The clockwork of form

Har snart läst ut "The left hand of darkness" av Ursula K Le Guin. Den får mig att tänka på formen, riktningen, urverket i romanen som genre. Le Guins bok vindlar sig fram tillsammans med huvudpersonernas resa över isen. Den kommer antagligen knytas ihop snyggt i slutet, men just nu känns det som att vi har lämnat bokens första del bakom oss (politik, geografi och social kultur i den värld vi befinner oss i) och gått över till en helt annan berättelse. Nu handlar det om två varelser och naturens urkraft. Ett kammarspel. Hade jag lektörsläst denna berättelse hade jag nu satt en anteckning i marginalen om att formen känns aningen svajig. Och i samma ögonblick som jag tänker det, blir jag så TRÖTT på min egen besatthet av form. Är det för att jag arbetat med dramaturgi för film och spel senaste året? Att det ska kännas "färdigt", "helgjutet", "säcken måste knytas ihop". Det finns ju andra sätt att berätta på! Man kan köpa en karta innan man börjar resa, och sedan ta sig från punkt A till punkt B med ett effektivt transportmedel som tillåter en att kliva av och beskåda i förväg bestämda sevärdheter. Men man kan också ställa sig utanför sin dörr, vända näsan mot solen, och bara gå. Skriva sig fram utan mål. Det var så oerhört länge sedan jag skrev på det viset, läste på det viset, levde på det viset! Jag saknar det. Mycket. Nu är det som att varje idé, varje berättelsefrö, frågar efter sin form innan det hunnit födas. Jag får en intressant tanke, och tänker därefter genast på vad den ska leda till, vilken tematik det blir, vilken form, hur ska den dramaturgiska bågen se ut. Kurvan, goddamnit, KURVAN!
Usch.
Så vansinnigt tråkigt.
Jag borde blunda och skriva med ögonen slutna, färdas enbart med vägledning av ljud, dofter, ljusets skiftningar utanför ögonlocken och fingertopparnas trevande över okända ytor. Men jag befinner mig inte där just nu. Det blir min utmaning: städa undan allt jag vet om form, och börja inifrån.

Seminariekort och nördig kasse beställt till mässan!

Det ramlade in ett mail från Författarförbundet, som yours truly nyligen blivit stolt medlem hos. De tipsade om ett - i sanning mycket rimligt! - rabatterat pris på seminariekort för sina medlemmar. Jag slog till. Helkort! Beställde även den underbart kulturtantiga tygkassen med block, penna, vattenflaska och godispåse. Den var inte rabatterad men det gav jag fanken i. Hej kulturtanter, här kommer jag! Åh, bara 27 år kvar tills jag fyller 60 och kan bli en äkta tant.

Herre Gud.
Bara 27 år tills jag är 60.
Hjälp.
Ska genast sluta blogga om mitt eget oväsentliga liv och göra något vettigt av tiden.
Läsa god sci-fi till exempel.

Ah, le Bokmässeprogram!

När jag såg omslaget tänkte jag "Vad tyskt det ser ut". Sen såg jag att det är Tysklandstema i år. Snyggt! Jag vill gå på massa massa massa grejer men jag vet hur det är, jag blir så uppspelt under mässan att jag oftast inte orkar med så många seminarier. Men Herta Muller måste jag se. MÅSTE! Själv är jag on stage på fredagen kl 11.30, med ett miniseminarium om nya romanen Pojkarna. Seminariet heter "Hur vi behandlas utifrån kön". Alltid lika intressant när någon annan sätter rubriker till det man har gjort. Är det vad jag skrivit om? Hur vi behandlas utifrån kön? Ja, så är det nog. Delvis i alla fall. Blir spännande att prata med Sonja om det!


Läs och sök i programmet här ->

En plötslig tanke om makt

Den vuxne säger: Du är vuxen nu, du måste skärpa dig, börja ta ansvar.

Den vuxne menar: Du börjar tro att du vet något om livet, och det hotar mig i min maktställning. Därför ska jag ta det ur dig. Du måste göra som jag säger eftersom jag behöver det för att bekräfta min världsbild. Jag pekar på att du är vuxen och uppmanar dig därefter att lyda mig oavsett vad du tycker, istället för att känna efter vem du själv är och vad du själv vill. När jag säger att ”du måste ta ansvar” innebär det att du ska ta ansvar för mina känslor och behov, inte dina egna.

INTE okej!

Från hemsidan ALL OUT - equality everywhere:


Dear friend,

Tell Malaysia's Prime Minister to shut down the anti-gay boot camps immediately

Last week, Malaysia rounded up 66 male students with “feminine qualities” and sent them off to get “fixed” at a government re-education camp1. These kids were taken out of school to be brainwashed out of a fear that they “could end up gay or transsexual”.

Even worse, the Malaysian Prime Minister is refusing to act and shut down these “sissy camps”.

Next week we have a major opportunity to let Malaysian Prime Minister Najib Razak know that the world is watching and he must shut down these camps immediately. On May 6th, he will be in the media spotlight as he heads to the Association of Southeast Asian Nations (ASEAN) Summit hoping to build international credibility - and he needs to hear from us.

Will you join the growing chorus of Malaysians and people around the world demanding that the Prime Minister shut down these anti-gay boot camps? If we can quickly get to 10,000 signatures, activists will deliver our letters directly to the Prime Minister at the summit next weekend:

www.allout.org/malaysia

Läs mer om "Pojkarna" i förlagets höstkatalog

Klicka på den smickrande meningen nedan:

En originell och magisk tonårsskildring

TA-DA! Marknadsföringskarusellen har börjat!

... "ute nu" är tyvärr inte riktigt sant. 18 augusti kommer den!

Sysslolös sommar?

Gå en sommarkurs i Blekinge! Utveckla ditt skrivande, utforska din berättartalang, diskutera med schysst folk, häng med mig. Skicka in en anmälan, det blir nice!

Läs mer här ->

Vårens litterära godbit har anlänt!

Den har kommit till min brevlåda!

Elin Boardys nya roman Mot ljuset.

Tillsammans med ett vackert litet kort där det står "med hälsning från författaren" samt WW:s stiliga logga. Man tackar!

Denna bok rekommenderar jag att du läser sittandes i en vacker fåtölj, i ljuset från en vacker lampa. Ha valfri dryck (vin, te, kaffe, likör...) och tilltugg (snittar, choklad, nötter...) inom räckhåll. Sätt på en platta med valfri jazz från mitten av 1900-talet (Ella, Billie, Luie...) och njut av resandet, djungeln, tillblivandet.

Så tänker i alla fall jag avnjuta denna godbit.

Feministen med stort F

Internationella kvinnodagen idag. Lokaltidningen Sydöstran ringde och frågade om jag var feminist. Jag svarade ja. Det blev en hel artikel av samtalet.

http://www.sydostran.se/index.92908---1.html

Dagens (och reans enda, jag är pank nu) kap!

För att jag hörde ett avsnitt

uppläst i radio och tyckte om det

För att Ellen äger!

För att omslaget var snyggt...

För att den fick Augustpriset och för

att jag aldrig förut läst en "damroman".


För att hennes språk är bättre än sex

Taini said it!

http://lifeoftaini.se/2011/02/23/sale-on-books/

Kärleken till rum

I hela världen finns det två platser där jag alltid finner mig själv på en gång. Den ena är min arbetslokal i Gamlestan i Göteborg, den andra är mitt rum i familjens sommartorp i Göinge. När jag stiger in i dessa rum är det som att jag stiger in till mig själv, som att jag redan finns där och hälsar mig välkommen när jag kommer. Men där är du ju, säger jag, var har du hålit hus? Jag vet inte riktigt, svarar jag, för all övrig verklighet har med ens bleknat bort. Sedan sätter vi oss, jag & jag, och när vi slår våra huvuden ihop blir skrivandet enkelt och självklart. I sommartorpet uppstod 'Pojkarna'. I Gamlestan uppstod 'Om du var jag' och 'Hotel Mademoiselle' (som förhoppningsvis blir ännu en bok, så småningom). Det är lite som att jag har skött och fostrat barn i de där rummen, och kärleken sitter kvar i väggarna. Måtte hyreshuset i gamlestan aldrig rivas, måtte sommartorpet aldrig brinna ner. Då är det kört för mitt skrivande jag!

Förlaget får svar!

Svaren ska vara till Svensk Bokhandels tidning (eller sida, minns inte vilket). Det var nog bannemig svårare att skriva svaren än att skriva hela boken. Hur som helst, så här blev det, synpunkter mottages tacksamt (fast det är försent att ändra, texten är skickad...!)

Pojkarna är ett udda manus. Hur kom du på idén?

Det började som ett sammanträffande: under samma månad läste jag Joyce Carol Oates Foxfire och Anja Snellmans Rädslans geografi. Båda böckerna handlar om kvinnor som vägrar att låta sig begränsas. Jag blev inspirerad att själv skriva om unga tjejer som går emot konventionen och spränger gränser, och när jag strax därpå hittade en gammal bok om växtmagi och örtmedicin slog idén ner som en bomb!

I Pojkarna ställs ju genusfrågan på sin spets (tjejer som blir pojkar ett par timmar genom att dricka en nektar). Vilken tycker du är den viktigaste genusfrågan idag?

Att vi fortfarande i så hög grad begränsar människor utifrån deras kön. Hur du får uppföra dig, hur du bör klä dig, hur du blir bemött i olika situationer, det handlar alldeles för ofta om vad du råkar ha mellan benen!

Vilka känslor/tankar hoppas du ska väckas hos dina läsare efter att de läst ut Pojkarna?

För mig handlar berättelsen främst om unga kvinnor som vill ha makt över sig själva. Kanske kan boken ge ett nytt perspektiv, kanske kan den inspirera läsaren att ifrågasätta de invanda mönster vi lever efter. Men det finns lika många reaktioner som det finns läsare, det enda jag önskar är att den här historien ska dröja kvar i minnet ett tag, att den inte bleknar alltför fort

1 up

Inte för att jag är någon schlagerexpert, men om man jämför förra veckans bidrag med dagens så var det faktiskt en positiv överraskning idag. Och dagens låt med titeln 'Oh my God' var (till skillnad från förra veckans dito) faktiskt en rätt schysst sockerchock.

ANDROID

Kolla, nu kan jag posta från telefonen! Kanske betyder det att jag kan bli en sån där aktiv bloggare? Eller inte. Det får man se. Och tack Urban, fint att känna sig välkommen. Frågorna kommer att få svar å det bestämdaste.

Förlaget frågar...

...inför annonstexter:

1) Hur kom du på idén till detta udda manus?

2) Vilken är den viktigaste genusfrågan idag?

... jag ska svara med max en eller ett par meningar!! HA! Frågar man en Schiefauer får man av en Schiefauer svar, och det brukar mycket sällan räcka med en eller ett par meningar. Kom an, teckenbegränsning, så ska vi slåss!

Nä. Jag gillar inte Wordpress. Här vill jag vara!

Jag försökte skapa en ny blogg på wordpress. Tänkte att det skulle vara himla smidigt att ha allt på ett ställe. I HATED IT! Så sjukt tråkigt att skriva inlägg där! Följden blev att det inte blev några inlägg alls. Nu känner jag att det är svårt att hålla käft och skriva, marknadsföringen av Pojkarna har så smått börjat, och jag går ständigt och jämt med en oro i kroppen. Alltså: Shut up and write fyller återigen sin funktion! Och hemsidan, med info och sånt, ligger kvar på www.schiefauer.se

Så får det bli.