Ett stycke text

När han gått står hon länge och tittar på kolskissen.

En huvudlös pojktorso, en hals som skurits av strax under adamsäpplet.

Nyckelbenen som en fjäderanordning mellan axlarna och bröstkorgen, en snillrik, avancerad anordning som varit färdig redan i det ofödda fostret och sedan vuxit upp genom barnet, vidare in i tonårspojken. Bröstet med de hårda hårlösa bröstvårtorna, de släta muskelplattorna som är varken barnets eller mannens. Midjan som liksom rinner nedåt mot papprets slut, navelns inbuktning, den ljusa behåringen som tätnar till ett fiskbensmönster ner mellan ljumskarna.      

Och hon låter pekfingret glida över de vita ytorna, det som nu är papper men så småningom ska bli hans hud, och hennes fingertopp smälter rakt in i det blivande gyllenbruna sammetslena.