Vernissage och författarframträdande 13 september i Göteborg!

Den 13 september kl 18 pratar jag om mina böcker och skrivandet på Myra Franklins bokcafé i Göteborg! På samma gång har konstnärerna Ebba Bruce och Hannah Falck vernissage. 100 pix i inträde, inklusive gott kaffe och god kaka. Billiga böcker till försäljning, signerade om man vill! Begränsat antal platser, för att vara säker på att få biljett kan man föranmäla sig på Myra Franklins hemsida.

Välkomna!

Läs mer och föranmäl på www.myrafranklins.se

En recension som sätter fingret på något

Hos Bokbögen läser jag en recension av Pojkarna som gör mig glad. Bland annat skriver han:

Schiefauer har både lyckats fånga och hålla kvar den där känslan man kan ha när man står med en fot i barndomen och en i vuxenvärlden. Avgrunden man har däremellan och under sig. Kanske är det en känsla som blir tydligare för den som i det läget inser att hen faktiskt kommer att bryta normerna, att man kanske inte kommer vara välkommen på andra sidan. Då valet står mellan att falla eller kasta sig ut med förhoppning om att nå kanten på andra sidan.

De kursiverade meningarna sätter fingret på något viktigt för mig. Just det ville jag undersöka, inser jag i efterhand: att den ödesmättade känslan när man är på väg in i vuxenlandet kanske är större, mer drabbande, för någon som vet att man kommer bli tvungen att bryta normerna. Det måste inte handla om könsidentitet, utan kan handla om många olika sorters normbrott. Men den där känslan: att VETA att man inte kan ta den utstakade, srömlinjeformade vägen in i vuxenlivet. Det är en stor känsla att bära med sig under tonåren. Jag har aldrig tänkt på det med de orden förut, men det känns som att det stämmer. TACK, Sebastian!

Och så: att plötsligt känna sig FÖRSTÅDD!

Jag skulle bara gå tillbaka till googlefönstret och stänga ner det,efter mitt senaste dystra inlägg om bloggrecensioner. Då fick ögat syn på den här recensionen. Tack, Bokstävlarna. och tack ni som kommenterat. Ni räddade kanske just en författarsjäl från att lägga ner verksamheten.

Läs Bokstävlarnas recension här ----->

Nu har jag läst bloggrecensioner igen. Stupid me.

Det dummaste jag kan göra är att, när jag haft ett härligt skrivdriv en dag, gå ut på nätet och kolla lite om det skrivits något nytt om mina tidigare böcker. Det ska man inte göra, det är så dumt, så dumt. Bloggrecensioner är sällan något som författare bör läsa, de är ju oftast inte riktade till oss utan till till andra läsare, men oavsett adressat borde jag ta som löfte att sluta läsa dem. För det märkliga är, att jag bara kan minnas de ljumma eller rent av negativa utlåtandena i efterhand. Lovprisningar, hyllningar och hurra-rop går mig genast förbi, jag suger liksom upp dem och smälter ner dem och glömmer bort dem. Men de mer negativa omdömena smälter inte bort, de blir liggande som små proppar i humöret, skaver och retar. Ja, jag önskar att jag kunde låta bli att läsa vad andra tycker om det jag gör. De positiva omdömena når ju oftast fram till mig i alla fall, på omvägar, och de negativa kan min självkänsla gott klara sig utan. Undantaget är naturligtvis recensioner (av amatörer eller professionella) som tar sig tid att analysera berättelserna och hittar luckor, pekar på glipor eller ställer kritiska frågor. Sådana recensioner hjälper mig att få syn på min egen skrivprocess, det blir tydligt för mig hur ambition och resultat går ihop och isär under skrivandet, och det tränar mig i förmågan att själv analysera det jag sysslar med. Men sådana recensioner finns det tyvärr sällan plats för i tidningarna, och i bloggvärlden verkar det vara viktigare att redovisa hur många böcker man läst och med tio ord formulera vad man tyckte, istället för att ägna utrymme åt mer ingående analyser.
Nåja, det där kan jag ju tycka vad jag vill om. Nu går jag ur den här dystra stämningen och återtar den enda rimliga inställningen en författare kan ha till sitt arbete:

Jag skriver mina berättelser för mig själv, för att jag vill höra dem. Om någon annan vill lyssna: be my guest. Om inte: no matter. Jag skriver i alla fall.