Jag skrev nästan hundra sidor för ett par år sedan, på ett projekt som fick namnet Pojkarna. Det var något febrigt över skrivandet då, jag satt dagar och nätter, texten rann fram som en smältvattensflod. Sedan dog den. Den torkade ut, sinade, vissnade, stelnade - länge har den bara varit oåtkomliga textblock, obrytbara rader. Jag har inte kunnat skriva vidare och jag har inte kunnat skriva om, de hundra sidorna är som ett cementblock av dåligt samvete och prestationsångest. Så pratade jag med min vän Elin för någon tid sedan, om berättarperspektiv. Jagformens begränsning, problemen som uppstår när jag som författare kommer till analysen, medan min huvudperson samtidigt stiger in i det emotionella kaoset. Och nu slog det mig:
Jag har alltför mycket kontrollbehov för att jagformen ska räcka till.
Jag öppnade Pojkarna och sökte upp ordet jag. Detta ord ersatte jag sedan med huvupersonens namn. Något mycket underligt hände med texten. Den bytte perspektiv och blev skriven i tredje person, men det hände något annat också. Huvudpersonens namn upprepades ideligen, det blev till ett mantra, som om hon författaren (eller kanske hon själv) hela tiden var tvungen att påminna sig om den där benämningen, den där etiketten, den där kroppen som fått ett namn att bära på. Så här till exempel:
Kim simmade länge i tjärnen, öppnade ögonen i det svarta vattnet och såg bara mörker och väta. Det är som att vattnet rinner in i kroppen då, som att vattnet dämpar och skyler och lugnar. Nu brusar det tyst i öronen, huvudet är tomt och dovt som Kim är van att ha det.
När Kim lägger handen på handtaget skär signalen genom fönstrens tunna rutor. Köksklockan skymtar där inne, urtavlan blänker i mörkret och visar kvart över två. Dörren glider upp under Kims hand, i mörkret märker Kim knappt att det sker. I mörkret rör Kim sig över trägolvet, dörren förblir öppen och skogens nattdoft följer henne in. I mörkret sluter Kim sina fuktiga fingrar kring den tunga bakeliten. För den som söker Kim i mörkret, den som väntar till natten och försöker igen, det är någon som vet vem Kim är.
Jag vet inte om det blev varken bra eller användbart. Men en sak vet jag: detta är en ny text, ett nytt levande väsen, inte något dött cementblock som skaver inuti mitt huvud.
Ja, och en annan sak har jag tänkt på som händer när man byter. Att i en jag-text är personens blick liksom automatiskt infogad i texten, hennes ögon är det som ser etc etc. När jag så provar att byta från "jag" till "Betty" så händer något med texten: den PLATTAS UT, personen försvinner, blicken blir väldigt vag. Det behöver alltså skrivas om, det är det jag ser nu. När jaget försvann så försvann blicken. Underligt, men intressant. När det gäller byte av tempus från preteritum till presens kan jag bara ÖNSKA att Word hade ett snabbkommando som lät mig göra det snabbt, för att testa, för att få den där nya blicken på texten.
SvaraRaderaOch ja, semestern blev kort. Så snart jag sagt till mig själv att jag skulle ha semester från skrivandet blev det roligt igen...
Tihi, det var det jag misstänkte. Att det skulle ta fart igen om du fick förbud, alltså.
SvaraRaderaPLATTAS UT, säger du. Ja, precis det händer. Dock uppskattade jag den effekten i min text: jag trivs när det är jag som är blicken, jag gillar att styra, och det är lättare att styra sin egen blick än att styra en helt egen människa. Kanske närmar vi oss någon filosofisk/litterär sanning här...? ;)
Ja, det kan hända. Jag gillade inte resultatet i texten, men det fick mig att se att om jag vill byta blick och perspektiv, så måste jag SKRIVA OM. Suck, men So Be It, antar jag. Nu vill jag ha en annan blick. Tänker på det där du skrev en gång, att jagperspektivet var som bakland: personen presenterar sig själv, FÖR DIG, och sedan ska det skrivas med din blick. Typ så? Ja, jo, något liknande får jag onekligen känslan av nu, när jag förändrar min text. Personen finns där, hon har fläkt ut sina känslor över sidorna, nu är det upp till mig att ta tag i det som händer, och låta min blick och mitt språk berätta det. Spännande!
SvaraRadera