lördag 7 februari 2009

Tesen och temat, forskaren och författaren

Helgfrukostar verkar vara ett bra tillfälle för samtal i min familj. I morse satt Patrik och jag återigen länge vid frukostbordet, drack finkaffe och åt smörgåsar (Patrik såg som vanligt till att bre sin macka så noga att leverpastejen verkligen täckte varenda millimeter av brödytan) och pratade. Patrik har chans på en forskartjänst framöver. Han funderar på vad han vill forska om, något inom ljud så klart (det är vad han arbetar med), men exakt vad vet han inte ännu. Och jag tänker mellan tuggorna att detdär är precis som när man vill skriva en ny bok. Jag börjar alltid med en tes, och den tesen vill jag bevisa. Så föddes nog berättelsen om Agnes för länge sedan tror jag, jag hade en tes om att Agnes var ett offer för omständigheterna, och det ville jag beskriva, skildra, gestalta. Men min tes stämde inte, när materialet hade blivit någorlunda omfattande insåg jag att jag aldrig skulle kunna bevisa att Agnes var ett offer, inte om det skulle bli en trovärdig historia. Jag värjde mig länge mot sanningen, jag ville inte att min tes skulle falla, jag ville inte se vad mitt material egentligen innehöll. När jag till slut gav upp, när jag lade alla mina gamla ambitioner åt sidan och tog materialet för vad det egentligen var, DÅ kunde jag se vad min slutsats skulle bli. Det var inte en berättelse om att vara ett offer, det var en berättelse om att ha dålig självkänsla. Agnes känner sig som ett offer, så långt stämmer min tes. Men ju längre berättelsen lider, desto mer står det klart att den känslan kommer inifrån henne själv. Min tes föll, jag kom fram till en helt annan slutsats än jag hade förutsatt.
Forskaren kan börja sitt arbete förutsättningslöst. Man kan börja med att samla data, för att sedan sammanställa den och se vad som framkommer ur materialet. Men man kan lika gärna börja i andra änden: man har en känsla av att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt, och arbetet går sedan ut på att ta reda på om den känslan stämmer eller inte. Jag tror att författarskapet fungerar likadant, man måste börja i antingen den ena eller den andra änden. Själv börjar jag med att sätta upp en tes. Det knepiga är att inse att den första tesen ofta är fel, att fiktiva karaktärer får ett eget liv, egna ambitioner. Om man inte accepterar dem för vad de är, kan man aldrig skriva en trovärdig berättelse.

2 kommentarer:

  1. Hej Jessica!
    Jag längtar så efter din bok. Idag har jag lagt in bevakning på Bokus så att jag kan beställa den så fort den blir tillgänglig.
    Tes och antites. Forskartjänst wow det flimmrar nästan.
    Jag såg en fantastiskt fin bild på dig tagen av Stefan Tell tror jag han heter. jag blir så glad för din skull.
    Kram
    Inger

    SvaraRadera
  2. Inger,

    jag är så glad över att du längtar efter boken! Själv längtar jag efter dig! När kommer du och hälsar på oss?

    SvaraRadera