Den vidunderliga trötthetens historia

Varför är jag så förtvivlat trött idag?
Är den en vecka av hårt arbete och mycket stress, eller är det snöfallet och kylan som inträdde för några dagar sedan. Är det längtan till västkusten, eller kanske bristen på stunder på tu man hand med min man?
Nej, det är skräcken inför det som börjar hända omkring mig. Recensioner, kommentarer, respons på en berättelse som jag älskat, kämpat och arbetat med under så oändligt lång tid. Det var länge sedan jag kände mig så här sårbar, livrädd för att bli bortstött. Det tar sig underliga, obehagligt närgångna uttryck hos mig, och jag har inte lust att umgås med den typen av känslor just nu. Idag är jag så trött i själen att jag knappt orkar röra mig.
Jag hade en dröm inatt, vaknade klockan fyra när himlen var gråskum utanför. I drömmen hade jag gråtit, och när jag vaknade kom tårarna. Jag drömde om min mamma, att hon några veckor innan hon dog övergav oss. Hon packade sina väskor och begav sig till en gammal kärlek, vi fick inte lov att kontakta henne. Hon ville dö hos honom, utan oss. Hon stötte bort mig, förbjöd mig att vara hos henne under hennes sista dagar i livet.
När jag vaknade gjorde det så ont i bröstet att strupen krampade.
Kanske är det inte förrän nu jag inser vad det är att ge ut en bok. Det är att blotta strupen, att ge okända människor chansen att värdera mig. Att klä av sig naken inför publik och säga: "här är jag, gör vad du vill med mig."
Det finns ingen återvändo, bollen rullar. Jag kan inte backa, bara försöka stå rak medan det händer.
Okej då. Kom an, världen! Jag kan ta dig.