Kniven!

På tisdag gäller det. Då lägger jag mina ögon under kniven.
Pratade med en väninna förut idag, hon har genomgått ögonlaser för något halvår sedan. När jag frågade henne exakt hur djävla ont det kommer att göra, vägrade hon att svara på frågan. Istället upprepade hon att det var värt det efteråt; varenda sekund av smärta och varenda krona betald.
Min slutsats: det kommer att göra nåt så in i innersta helvete ont.
Trots det är jag inte orolig. Kanske låter det storvulet, men jag föreställer mig att det jag ska göra är att resa mig ur askan, låta en ny Fenix slå med vingarna. Utan glasrutor mellan mig och världen.
Eller så kan man ser det så här:
jag ska låta en läkare pumpa mig full med lugnande, sätta en järnring kring mina ögon, skrapa bort min hornhinna med en lie och bränna en laserstråle in i min syncentrum. Hur smart låter det på en skala?
I en dröm inatt var jag på vippen att bli våldtagen i ett nattlåst parkeringshus. Kan det finnas ett samband, månne?