SHIT! WOW!
Nu blev jag så glad att jag blev helt skakig i benen!
Bokrecensioner med Magnus Utvik
Jessica Schiefauers blogg som inte är en blogg, utan en samlingsplats för information om mig, mina böcker och framträdanden. Bloggens namn är min ständiga påminnelse om att - just det - SKRIVA.
tisdag 19 maj 2009
söndag 17 maj 2009
Kvinnlig sexualitet
I Helsingborgs Dagblad har Björn Gunnarsson recenserat min och Marta Söderbergs debut. Fina ord även denna gång, och liksom i Aftonbladet finns det ett stycke som är extra intressant. Gunnarsson skriver: "Jessica Schiefauer har ett utomordentligt trovärdigt sätt att skildra kvinnlig sexualitet, både dess mörkare och ljusare sidor. Hon hittar precis rätt tonfall, mitt emellan blygseln och pornografin, mellan längtan och utsatthet, och inlevelsen i hennes karaktärer är stark." Glad för dessa lovord blir jag naturligtvis, och samtidigt hajar jag till på att - och nu får ni rätta mig om jag har fel - detta är den första MANLIGA recensent som skrivit något om min bok. Han är också den förste att särskilt ta fasta på temat kring kvinnlig sexualitet i berättelsen, medan tidigare recensenter oftast valt att prata om vänskapstemat. När jag skrev om Agnes och Louise var just sexualiteten (hur den tar sig uttryck, hur den formar en personlighet, hur den kan höja eller sänka en människas självrespekt) något jag jobbade mycket med, och det har faktiskt förvånat mig lite att man inte tagit upp det temat mer när man har läst boken. Kan det finnas ett samband (och jag ställer frågan förutsättningslöst, kom ihåg det!) i att den förste manlige recensenten också är den förste att ta fasta på detta? Och om det kan finnas ett samband, vad kan det bero på?
lördag 9 maj 2009
Mer-för-pengarna
Alice Eggers har recenserat min debut i Aftonbladet. Hela recensionen kan man läsa på:
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article5076340.ab
Det som intresserar mig mest är den lilla portion negativ kritik boken får. Det finns något intressant här nämligen, något mycket intressant. Eggers reagerar dels mot hur Konrad och Hannes pratar och beter sig, men det vill jag låta stå okommenterat från min sida (det finns också en läsarkommentar efter artikeln på ämnet). Mer spännande är detta:
"Detaljerna drar ner berättelsen, gör den daterad och mig distanserad. På samma sätt önskar jag bort de 27 sista sidorna, och den deckarvändning boken tar mot slutet. Det är som om Schiefauer försöker skapa ett slags mer-för-pengarna-produkt, att hon hade en fantastiskt fin berättelse som ”bara” handlade om känslor och kände sig tvungen att lägga till lite generationsroman(tik) och mystik."
Kände sig tvungen. Nej. VAR TVUNGEN! Det fanns nämligen en tid då de sista 27 sidorna inte fanns, när boken "bara" handlade om känslor, om hur det var att kastas omkring i vuxenlivet utan förankring vare sig i sig själv eller i någon annan. Vad hände med den versionen av berättelsen? Den blev refuserad av förlagen. Såväl redaktionerna för skönlitteratur som för ungdomslitteratur, alla returnerade berättelsen som "bara" handlade om känslor. Gång på gång returnerades den, med kommentarer som "för lite drama, för lite story, för lite, för lite!"
Jag hittade en medelväg att gå. Berättelsen fick ett slut som förlagen kunde acceptera och som jag kan stå för, även om det från början inte helt var mitt eget. Eggers kommentar ger mig faktiskt hopp. Vi lever i en litterär epok som lägger alldeles för stor vikt vid bladvändarkvalitet, cliffhangers och snabbläsbarhet. Mellan författarens ambition och läsarna finns förlagens nålsöga, så litet att det kan få den starkaste att börja gråta. Själv älskar jag berättelser som inte skyndar sig, som inte driver på om det inte är alldeles nödvändigt. Kanske finns det utrymme för sådan litteratur nu, även för de unga vuxna läsarna? Kanske kan jag vila i Eggers kommentar, och lita till att min lust för att skriva om det som känns, hur det känns, var det känns - att det även för förlagen och läsarna kan vara tillräckligt för att skapa den där underbara, ringande rysningen nedför ryggraden.
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article5076340.ab
Det som intresserar mig mest är den lilla portion negativ kritik boken får. Det finns något intressant här nämligen, något mycket intressant. Eggers reagerar dels mot hur Konrad och Hannes pratar och beter sig, men det vill jag låta stå okommenterat från min sida (det finns också en läsarkommentar efter artikeln på ämnet). Mer spännande är detta:
"Detaljerna drar ner berättelsen, gör den daterad och mig distanserad. På samma sätt önskar jag bort de 27 sista sidorna, och den deckarvändning boken tar mot slutet. Det är som om Schiefauer försöker skapa ett slags mer-för-pengarna-produkt, att hon hade en fantastiskt fin berättelse som ”bara” handlade om känslor och kände sig tvungen att lägga till lite generationsroman(tik) och mystik."
Kände sig tvungen. Nej. VAR TVUNGEN! Det fanns nämligen en tid då de sista 27 sidorna inte fanns, när boken "bara" handlade om känslor, om hur det var att kastas omkring i vuxenlivet utan förankring vare sig i sig själv eller i någon annan. Vad hände med den versionen av berättelsen? Den blev refuserad av förlagen. Såväl redaktionerna för skönlitteratur som för ungdomslitteratur, alla returnerade berättelsen som "bara" handlade om känslor. Gång på gång returnerades den, med kommentarer som "för lite drama, för lite story, för lite, för lite!"
Jag hittade en medelväg att gå. Berättelsen fick ett slut som förlagen kunde acceptera och som jag kan stå för, även om det från början inte helt var mitt eget. Eggers kommentar ger mig faktiskt hopp. Vi lever i en litterär epok som lägger alldeles för stor vikt vid bladvändarkvalitet, cliffhangers och snabbläsbarhet. Mellan författarens ambition och läsarna finns förlagens nålsöga, så litet att det kan få den starkaste att börja gråta. Själv älskar jag berättelser som inte skyndar sig, som inte driver på om det inte är alldeles nödvändigt. Kanske finns det utrymme för sådan litteratur nu, även för de unga vuxna läsarna? Kanske kan jag vila i Eggers kommentar, och lita till att min lust för att skriva om det som känns, hur det känns, var det känns - att det även för förlagen och läsarna kan vara tillräckligt för att skapa den där underbara, ringande rysningen nedför ryggraden.
söndag 3 maj 2009
Birgitta Trotzig
"Bakom gården var en stig. På den stigen låg en död hasselmus med sina stora mjuka fina liksom ännu lyssnande öron och tassarna uppdragna under den vita buken. Sådan var döden. Men en död hasselmus har ingen lukt. Den är bara någonting som dunstar och är borta: den klara doftande höstluften upptar den i sig som ett andetag - en skälvning och det rörliga, späda, varma är inte längre till. Päls och kött bara liksom drar ihop sig lätt, en torka löper genom dem som en rysning; så är det slut. Den stilla rena gyllene luften bevarar den i sig, både värmen som förgick i en flämtning och den lilla skälvningen som är allt döden är i det ödmjuka jorderiket lågt ner intill gräs och stenar. En död hasselmus är ett ting så till den grad oskyldigt att själva döden i dess närvaro lägger ner sina vapen där mellan gräsets rötter och daggmaskarnas fredliga mörka gångar: vad kan den göra en vars liv bara var denna lilla, så tyst förflyktigande värme? Hasselmusen försvinner i jorden lättare än ett frö. Döden är så helt och hållet enkel här nära gräsets rötter. Det lilla djuret blir åter vad det var, det är alltsammans."
En berättelse från kusten, Bonnierbiblioteket, 1961.
En berättelse från kusten, Bonnierbiblioteket, 1961.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)