Nya hemsidan har öppnat!

Den är inte klar än, men den finns! Gå in på www.schiefauer.se och kolla!

Ursäkta röran, jag bygger om!

"Bibliotekarien" har kommenterat på tidigare inlägg på min blogg. Tack, både för smygställande av bra ungdomsböcker på vuxenhyllan och för att du uppmärksammat att hemsidan, museumet, för tillfället är stängt. Jag bygger nämligen om! Inom kort kommer hemsidan och bloggen att slås ihop till en enda, förhoppningsvis jättetjusig sida. Både här på bloggen och på hemsidan har det stått stilla länge, jag har blivit mamma och legat rätt lågt ett tag. Men framöver blir det mer livat, tidig höst 2011 kommer min andra roman Pojkarna ut, och därförinnan kommer jag ha både ett och annat roligt för mig. Så håll ut, kamrater, vi hörs snart igen!

En kort fråga till mig själv, och ett långt svar

Det har varit en spännande och lärorik vår. De sista månaderna har varit väntans tider, jag har väntat på förlagens åsikter om mitt nya manus och på tidskrifters åsikter om artiklar jag skrivit. Inte minst har jag väntat på att mina egna åsikter ska ge sig tillkänna, när hela världen tycker omkring en är det inte helt lätt att lyssna till sin egen röst. Men nu börjar saker och ting att klarna.
Jag har skrivit ett nytt manus, Pojkarna heter det, och det är en berättelse som jag är mycket stolt över. Länge var jag orolig att den skulle "hamna fel" om den publicerades för den där snåriga, krumbuktande målgruppen som branschen kallar unga vuxna, och därför har jag ägnat mycket tid under våren åt att försöka få grepp om vad den genren egentligen innebär. Jag kom fram till att dess gränser är mycket otydliga, och framför allt är de olika beroende på vem man frågar. Än så länge har jag frågat förlag, recensenter, bibliotekarier och läsare, men inte förrän nyligen kom jag på att jag kanske mest av allt borde fråga mig själv.
Så nu frågar jag:
Vad tycker du, Jessica Schiefauer, att litteratur för unga vuxna innebär?
Jessica Schiefauer svarar:
Länge tänkte jag att genreavgränsningen var en boja, ett stängsel som jag var tvungen att ta hänsyn till. Mitt skrivande delades upp i "idéer till ungdomsböcker" och "idéer till böcker". För visst, om man frågar andra kan man ofta få till svar en svävande åsikt om att litteratur för vuxna har ett högre värde. Den prestigetanken är lätt att smittas av, under dåliga dagar kan det mycket väl hända att jag suckar och tänker att jag inte är någon riktig författare, inte än, först måste jag bryta igenom den där barriären.
Men nu var det ju inte någon annan som fick frågan, det var jag. Och jag svarar att jag har insett att det enda stängsel som finns sitter i mitt eget huvud. Om jag tänker att jag måste skriva på ett särskilt sätt för att litteraturen ska passa en viss målgrupp, då skriver jag bara skit. Oavsett vad och hur jag skriver, kommer mina berättelser att hitta sina läsare så småningom. De unga vuxna kan vara tolv år gamla eller trettioåtta, det är inte en fråga om födelsedatum utan ett state of mind. Jag intresserar mig för uppväxten som tema, många av mina bokidéer är tonårsskildringar och det ligger nära till hands för förlagen att tänka: tonårsskildring = tonårsbok. Länge försökte jag brottas med det där, jag skrev till saker och strök saker för att jag hela tiden hade för ögonen att det inte fick bli fel, för att förläggarna inte skulle säga "men det här är alldeles för svårt!" eller "men det här är alldeles för barnsligt!"
Elin Boardy sa en sak för ett tag sen, det har seglat upp i mitt minne de senaste veckorna:
"Vi skriver, det är vårt jobb. Hur det sedan publiceras är inte vårt problem. Det är branschens problem."
Det är sant. Jag skriver, jag måste vägra anpassa mina berättelser till något annat än sig själva. Om branschen sedan har åsikter, är det deras problem. När den tanken väl får ordentligt fäste inser jag att genren unga vuxna på intet vis är en boja, utan precis tvärtom. Den är ett privilegium, en frihet. Läsaren kan vara vem som helst, jag kan vända mig till barnet, till tonåringen, till den mogne, till den livströtte - alla dessa människor finns inom oss, avsett hur gamla vi är. Jag kan skriva en underfundig flickbok eller en existensiell roman om pubertetens smärtsamhet, flickboken kommer finna sin väg in i hjärtat på pensionerade damer och pubertetsromanen kommer hitta läsare hos svartklädda existensiella fjortonåringar. Från och med nu vill jag inte fundera en sekund på "för vilken ålder" jag skriver. Jag vill skriva för barnet i varje människa, för tonåringen i varje människa och för den visa gamla kvinnan i varje människa. Jag gillar den målgruppsindelningen, att man skriver för de olika människorna inom människan istället för vissa åldrar. Större frihet har jag svårt att föreställa mig.

Den andra sortens skrivande

Jag ska skriva uppsatser och artiklar just nu. Tre stycken ligger på rad på mitt skrivbord, några har fått sig några anteckningar och lösa stycken, men mer är det inte. Men det kommer. Det gör det alltid förr eller senare. Det fungerar precis som jag lärt mig att det fungerar: när det ligger en massa måsten på skrivbordet börjar Den andra sortens skrivande kvittra inne i huvudet. Jag är inträngd i akademiska ramar, omfångsbegränsningar, uppgiftsformuleringar - och genast är jag full av text som inte låter sig begränsas. Jag vill skriva FRITT, om nästan vad som helst, det spelar ingen roll vad det blir, bara det blir ett textflöde som existerar enbart för sin egen skull. Men jag gör det inte. Jag öppnar inget tomt uppslag i anteckningsboken, jag gör inget nytt dokument i datorn. Varför? Jag vet inte riktigt. Jag är bara en o-skrivande.
Och nu när jag har sagt det högt, när jag har skrivit det här, förstår jag att det är så. Just nu är jag o-skrivande. Jag har alla möjligheter men jag skriver inte. Inte på något som redan finns, inte på något helt nytt.
Är det förlagsväntan som gör det? Än är det inte klart var det nya manuset, Pojkarna, ska publiceras. Ska det bli en bok för unga eller en bok för vuxna? Jag tycker att det är en bok för både unga och vuxna, men den är inte för de alltför unga och inte heller för de alltför vuxna. Jag önskar att det fanns ett förlag som har det som sin slogan: Vi ger ut böcker för inte allför unga eller alltför vuxna människor.
Pojkarna är en berättelse för den som kan öppna sina ögon lite mer än vad de flesta människor kan. Den vill att du ska våga tro på sagor, den vill att du ska våga se det svarta och svåra genom ett leksaksförstoringsglas. Om du har stelnat i din form och blivit alltför vuxen har du slutat tro på sagor. Om du är alltför ung kan det hända att berättelsen om Pojkarna verkar avlägsen, eller så kilar den sig fast under ditt skinn och stannar där hela ditt liv, en liten skräckdroppe som aldrig släpper taget om sin gren.
Är det min sak att ta ansvar för hur berättelsen landar hos läsaren? Min förläggare säger att så länge jag kan stå för det jag skrivit, har jag tagit mitt ansvar. Jag står för det jag skrivit, med kropp och själ och risk för karriärmord står jag för det. Men jag blir inte kvitt känslan att jag vill att läsaren ska ha tillräckligt med livserfarenhet för att kunna bekräfta eller avfärda det jag berättar. Jag är helt enkelt rädd för att göra skada, och för att inte bli förstådd. Fast jag är inte säker på vad det är som gör att jag tror att vuxna skulle vara mer tjockhudade och lyhörda än unga. Kanske är det precis tvärt om?

"Booksellers find it hard placing my books because they don't necessarily want the tits and arse next to the Three Little Pigs"

... säger den brittiske författaren Melvin Burgess, i en artikel om cross over-litteratur i The Telegraph. Jag blir alldeles upprymd av att läsa om detta, är det månne förändring på gång i bokbranschen, kan detta nå även mossiga gamla Suecia??

läs hela artikeln här!

Sov gott, hemsida! God morgon, blogg!

Jag har en hemsida, www.schiefauer.se. Det är jättefin, jag fick den av min älskling i present för några år sedan. Där finns en massa roliga bilder och en liten odyssé (liten? Kan en odyssé verkligen var liten? Jo, det kan den nog) över min uppväxt och mitt liv. Fram tills nu har jag använt den som skyltfönster också, jag har annonserat ut tjänster och lagt upp info om min verksamhet. Nu inser jag att det är mycket enklare att använda bloggen till sådant. I högermarginalen hittar ni numera all information om coaching, lektörsläsning, föreläsningar, workshops och annat jag arbetar med. Där finns också information om min debutroman Om du var jag och recensioner av den.
Hemsidan kommer såklart att finnas kvar även i framtiden, men mer som ett "museum" (som min sambo uttryckte det). När det händer nya grejer kommer det först och främst att synas här på bloggen.
Det blir ganska bra, eller hur?

Strålande om nya numret av Fantasin!

Läs Ystads Allehanda och maila sedan redaktionen@fantasin.se om du vill beställa ett lösnummer eller en prenumeration!

http://www.ystadsallehanda.se/article/20100317/NOJE/703179891/1730/&/Underbar--ar-’Fantasin’

EN STORSTAD...

"... är den bästa tänkbara plats för en författare att bo i också om han skriver om rena bondlandet. Det är naturligtvis förutsatt att han i förväg gott känner till den miljö han beskriver, och det bör han göra. [...]

I en storstad finns bibliotek, där han kan få svar på specialfrågor. Inför svårare frågor står småstads- biblioteken oftast stumma. I en storstad samlas inom en liten räjong en elit av olika slags människor, som man lätt kan träffa och tala vid. I en storstad finns arbetsro. Där finns variationsmöjligheterna, glömskan, likgiltigheten inför individen på ett sätt, som inte finns på en liten plats, där alla nyfiket betrakta varandras dörrar och där man lätt får känslan av att sitta i en ålderdomsliknande avkrok, medan livet passerar på stort avstånd."

Detta hittar jag i lustig liten bok: Att skriva en roman av Ivar Lo-Johansson (Svalans bokklubb 1957).

För mig är det som att få en diagnos, eller ett frikort. PRECIS så har jag känt. Jag har skällt på mig själv, jag har bannat mig, föraktat mig, skämts FLODER av skam för att jag inte kunnat trivas i en småstad i Blekinge. Den är pittoresk, ligger vackert vid havet, lägenheterna är billiga, maten är billig, min sambo har fått ett bra jobb där. Vi flyttade dit hösten 2008 och det dröjde inte länge förrän jag började må dåligt. Jag kan inte beskriva hur det kändes. Som att jag liksom slutade att finnas till som mig själv, jag blev ett skal, kände mig aldrig trygg eller accepterad. Jag började känna mig paranoid, ogillade att gå ut på de korta små gatorna, ogillade att handla något i en affär. Jag kände mig så fruktansvärt SYNLIG, och därigenom UDDA, och därigenom UTANFÖR och därigenom HOPPLÖST ENSAM OCH MENLÖS. Ibland när jag mötte bekanta frågade de hur jag hade det, hur vi trivdes i deras stad. Min första impuls var att kasta mig fram och gripa dem i rockkragen, dra dem intill mitt ansikte och skrika att Jag står inte ut, jag håller på att dö här, fattar du, jag HATAR den här platsen!

Nu gav jag som tur var aldrig efter för den impulsen. Jag tackade och sade väl något om att Jo, det är ju så fint här, och lägenheterna är ju billiga. Ähum. Sedan gick jag min väg och tänkte att Jag är sjuk i huvudet, jag håller på att bli galen, nu kommer det, NU går jag in i den där psykosen som jag väntat på.

Men det var ju ingen psykos. Det var vanlig djävla vantrivsel. Det är vidrigt att må dåligt utan att ha en konkret anledning. När jag funderade igenom mitt liv såg jag bara positiva saker: min man tjänar tillräckligt med pengar för att jag ska kunna satsa på skrivandet, vi har en stor fin lägenhet, jag har fått min första roman publicerad, jag har all tid i världen att skriva... och så vidare. Men för varje dag kom jag närmare och närmare depressionen.

Nu spenderar jag större delen av min tid i Göteborg, i min skrivarlya. Den är på knappt 20 kvm, här finns en kokplatta, en toalett och ett handfat. Den ligger utanför centrum men innanför förorterna, på gården nedanför ropas det på många olika språk, spårvagnarna skramlar förbi var femte minut så att hela huset darrar. Tjugo minuter bort finns mina vänner och kollegor, "eliten" som Ivar Lo kallar dem. Elit vet jag inte, men jag vet att det är tillsammans med dem, i storstaden, som jag UPPSTÅR och FINNS.

Tack, Ivar. Det känns så djävla mycket bättre nu! Det är så här jag ska leva, jag får aldrig aldrig glömma det, aldrig mer låta mig kuvas av alla de där praktiska, snusförnuftiga argumenten. Sådana argument är inte värda ett SKIT.

Jag gillar inte slut.

Boken, boken, boken. Slutet, slutet, slutet. Fan, fan, FAN.

När man skriver - eller, vadå skriver? När man genomför, lägger till rätta, skapar slutet på en berättelse, då skriver man egentligen hela boken. Det spelar ingen roll hur insugande början är, hur drivande handlingen är, hur svindlande gestaltningen är. Om slutet inte håller, håller ingenting.
Det finns vissa berättelser som tar ett så starkt tag om mig att jag inte riktigt vet vad jag gör medan jag skriver. Pojkarna (ja, så heter den, och den var tänkt att bli min andra roman, men just nu tvivlar jag på allt från skrivandet till att det någonsin blir vår, via möjligheten att få en lägenhet i Göteborg) började så. Jag skrev som besatt. Intressant då när man kommer till den sista fasen: det slutliga genomförandet, att ta ett steg tillbaka, se på det man skapat, försöka få syn på det man gjort. För om man inte får syn på det kan man inte genomföra det hela vägen, och kan man inte genomföra det hela vägen är de 200 sidor man skrivit inget annat än KOMPOST.
AAAARGH! Borde åka bort, ta en paus, glömma skiten för en stund. Istället sitter jag och tittar på skärmen och tänker att det inte går, att jag inte kan, att jag lika gärna kan ge upp. Jag SER inte min egen berättelse, jag har grus i ögonen. Jag kan inte krysta fram det, det måste komma till mig, och det enda som hjälper är tid. Men för den otålige (läs:jag) finns inget värre än att vänta.
AAARGH!

It's been AGES, darling!

Tre månader, närmare bestämt. Att använda bloggen för att lufta tankarna har inte känts aktuellt. För det är ju det jag vill ha den till, först och främt: att kunna tänka i text och vara tvungen att tänka på hur jag formulerar mig. Nu har formulerandet skett på andra platser, i skrivandet och under läsandet, i många långa samtal med Elin. Vi har haft en skrivande höst, hon och jag. Det börjar dra ihop sig, en berättelse som slingrat och vindlat sig fram börjar snart likna något som inte är alls många hundra mil från att kallas färdig.
Det är vid sådan tillfällen, när jag plötsligt yrvaket tittar upp ur skrivandet och inser att det finns en annan värld, ett annat liv än de fiktiva, som jag kommer att tänka på att jag har en blogg. Våren kommer att - helt mot bättre ekonomiskt vetande - ägnas åt en magister i litteraturvetenskap. Jag börjar på tisdag och jag längtar så jag blir blank i ögonen! Det var så länge sedan jag fick närma mig litteraturen från det hållet. Jag har haft ett underbart 2009, med föreläsningar och skrivarkurser och workshops och mässor och lärarvikariat, men det har funnits ganska lite tid för egna studier. Skrivandet är ett undersökande, ett forskande, men det är inte samma sak som när man får en färdigformulerad uppgift, börjar bläddra i böckerna och känner hur hjärnans analysmotor kommer igång. Det slog mig för någon månad sedan: jag vill bli litteraturforskare när jag blir stor! Dammig vill jag bli, dammig och inåtvänd och glosögd av allt läsande och tänkande. That's my new black!
Så vi får väl se, kanske blir det lite mer frekventa inlägg här ett tag framöver. Det kommer bli en vår med mycket att tänka på!