Utsnitt ur mitt arbetsliv

Igår: satt vid datorn i 1,5 timme och stirrade på det enda ord jag skrivit. Drack mer kaffe mot bättre vetande. Skrev fram emot lunch vidare på det enda ordet och åstadkom knappt en sida. Kände mig utmattad efteråt. Åt lunch. Ägnade eftermiddagen åt administration av mig själv, på flera nivåer. Tack gode Gud för att det blev helg.

Varför jag följer en nazist på Twitter

Jag kan inte sluta tänka på hat just nu. Varför det uppstår, vart det riktas, hur det kan bli så starkt att man kan döda på grund av sitt hat. Impulsen att börja hata, att rikta hat mot en annan människa, en grupp människor eller ett helt folkslag, tror jag inte är så konstig egentligen. Om man känner sig hotad (med eller utan reella hot) letar man efter en ventil, och vart man riktar sin frustration är mer eller mindre godtyckligt. Men jag tror mer om människan, jag tror att det som gör henne mänsklig är att inte följa hatets impulser. Hon har förmågan att stanna upp, hon har förmågan att vara ödmjuk inför sina egna känslor, hon kan plocka ut dem och se på dem från flera håll. Förutsättningarna för detta är naturligtvis mycket olika beroende på vem du är och vad du har i bagaget, men jag är övertygad om att alla människor har förmågan. Jag skulle inte orka tro på människans inneboende godhet om jag inte utgick från att vi alla egentligen skulle välja kärleken framför hatet, om vi kunde.
Men vilka är förutsättningarna? Hur uppstår en hatare i en människa som egentligen skulle vilja välja att inte hata? Ja, kom ihåg att detta är min personliga, kanske enligt vissa naiva, inställning till människans natur. Jag måste tro att ingen på riktigt vill hatet, annars orkar jag inte leva i den här världen. Om detta kan ni tycka vad ni vill, men det är min utgångspunkt. Och som ett led i min egen, helt privata och icke-vetenskapliga forskning kring hatet, kring människans impuls att utrota, separera, bygga stängsel kring dem som vi av någon anledning valt att hata, börjar jag idag följa en uttalat aktiv nationalsocialist på Twitter. Hennes inlägg kommer från en annan verklighet än den jag själv lever i, det intresserar mig och oroar mig mycket.
Med detta inlägg vill jag egentligen bara tydligt och med hög röst göra klart att jag inte delar hennes åsikter. Jag har inte heller något intresse av att gå in i debatt henne, håna henne eller baktala henne. Jag är bara nyfiken på hur hennes verklighet ser ut.
Så. Nu står det här, svart på vitt, ifall någon börjar bekymra sig över att jag följer en nazist på Twitter.

Sedär, nu fick jag tråkigt...

... och gjorde om min blogg lite. Kanske att den kommer till liv igen, efter den lilla makeovern?

Några rader om en sjö

Vad är sjön?

Sjön är en varelse med två ansikten.

Glittrande försommardagar, ljumma försommarkvällar, en klippa som bara de unga söker sig till. Vägen dit är sank och snårig, tygskor sjunker ner i dy och nya tröjor fastnar i taggbuskarna. Men vid vägens ände hägrar den där klippan som höjer sig över vattnet, ärrad av ett oändligt antal improviserade eldstäder. En undanskymd plats där man kan få bli vuxen i lugn och ro, där man kan treva sig fram till nya erfarenheter i skenet av brinnande torra granruskor och utköpta bag-in-box-kartonger. De slippriga, äventyrliga stenarna strax under ytan, att kliva ner i det svarta vattnet och ta några simtag, känna hur den alkoholvarma huden svalkas, känna tankarna klarna innan man återvänder till vuxenblivandet.  

Historierna om att sjön är bottenlös viskas från örat till öra, blåses ner i ölflaskornas halsar, sväljs av nästa mun som dricker. Man har lodat, ingen botten nåddes. Man har dykt, ingen botten syntes. Man har forskat, ingen botten gick att bevisa. Sjön är en krater efter en enorm meteorit, sjön är en spricka i jordskorpan efter en väldig jordbävning, sjön är utkarvad av ett milstjockt istäcke för tiotusen år sedan.

Sjön är en varelse som en dag vänder upp sitt onda öga, en grym svart vattenblick mellan granar och hällar.

Ett bottenlöst gap som lapar i sig blod och skräck, en ung pojke simmar i panik över avgrunden, på klippan står fyra andra pojkar och ropar att de kommer att slå ihjäl hans kompis om han inte vänder tillbaka, om han inte ställer sig till förfogande för deras hat.

Ett stycke text

När han gått står hon länge och tittar på kolskissen.

En huvudlös pojktorso, en hals som skurits av strax under adamsäpplet.

Nyckelbenen som en fjäderanordning mellan axlarna och bröstkorgen, en snillrik, avancerad anordning som varit färdig redan i det ofödda fostret och sedan vuxit upp genom barnet, vidare in i tonårspojken. Bröstet med de hårda hårlösa bröstvårtorna, de släta muskelplattorna som är varken barnets eller mannens. Midjan som liksom rinner nedåt mot papprets slut, navelns inbuktning, den ljusa behåringen som tätnar till ett fiskbensmönster ner mellan ljumskarna.      

Och hon låter pekfingret glida över de vita ytorna, det som nu är papper men så småningom ska bli hans hud, och hennes fingertopp smälter rakt in i det blivande gyllenbruna sammetslena.