Katastrof!

Jo, jag satt och skrev på min snåriga Amandaberättelse. Jag hade min lilla dator, min eeePC. Den är väldigt behändig, inte större än en rejäl roman och väger mindre än en liter mjölk! Lite för små tangenter bara, det tar ett tag innan fingrarna vänjer sig. Men i alla fall, jag satt och skrev, i Open Office. Plötsligt craschade hela skiten! Jag kände kallsvetten krypa upp i nacken, jag försökte reparera, kopiera, klippa ut och klistra in... inget hjälpte, filen gick inte att öppna. Nåväl, jag försökte hålla mig lugn. Tog in dokumentet i min stora dator och försökte öppa i word. Det gick inte. Nånstans här började det flimra framför ögonen. Amanda har preciiis börjat få eget liv, hennes konturer skärps så sakteliga, och de fyrtio sidor text jag så mödosamt knattrat fram är stommen i hennes existens. I ett sista desperat försök öppnade jag dokumentet som en txt-fil. Det gick! Texten fanns där! Jag kopierade över den till ett nytt word-dokument, och skrev lättad in filnamnet Amanda O RÄDDAD.doc. Jag tittade på texten. Vartenda ord fanns med, men det såg lite konstigt ut. Jag provade att ändra styckeformat, jag ändrade storlek, typsnitt och marginaler. Det såg fortfarande jättekonstigt ut, och när jag försökte skriva in lite ny text var den helt annorlunda än den gamla. Då insåg jag vad som hade hänt. På något djävla vänster hade datorn lagt in ett mellanslag mellan varje bokstav, och tre mellanslag mellan varje ord. Vad jag vet finns inget kommando för att ta bort något sådant. Det vara bara att sätta igång och radera dem, ett och ett. Kramp i enter-fingret redan efter ett par rader. Suck.

Strax före sänggåendet: Tranströmer

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av alla dem som är "jag". Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.

ur Minnena ser mig (2006)

Woooh my God and sweet Lord in Heaven - första recensionen har landat!

... men pay no attention till omdömet om omslaget - där har de fel! ;)

http://www.bokfreak.se/imported-data-old/2009/2/19/om-riktigt-nara-vanner.html

SÖK och ERSÄTT, goddamnit!!

Jag skrev nästan hundra sidor för ett par år sedan, på ett projekt som fick namnet Pojkarna. Det var något febrigt över skrivandet då, jag satt dagar och nätter, texten rann fram som en smältvattensflod. Sedan dog den. Den torkade ut, sinade, vissnade, stelnade - länge har den bara varit oåtkomliga textblock, obrytbara rader. Jag har inte kunnat skriva vidare och jag har inte kunnat skriva om, de hundra sidorna är som ett cementblock av dåligt samvete och prestationsångest. Så pratade jag med min vän Elin för någon tid sedan, om berättarperspektiv. Jagformens begränsning, problemen som uppstår när jag som författare kommer till analysen, medan min huvudperson samtidigt stiger in i det emotionella kaoset. Och nu slog det mig:
Jag har alltför mycket kontrollbehov för att jagformen ska räcka till.
Jag öppnade Pojkarna och sökte upp ordet jag. Detta ord ersatte jag sedan med huvupersonens namn. Något mycket underligt hände med texten. Den bytte perspektiv och blev skriven i tredje person, men det hände något annat också. Huvudpersonens namn upprepades ideligen, det blev till ett mantra, som om hon författaren (eller kanske hon själv) hela tiden var tvungen att påminna sig om den där benämningen, den där etiketten, den där kroppen som fått ett namn att bära på. Så här till exempel:

Kim simmade länge i tjärnen, öppnade ögonen i det svarta vattnet och såg bara mörker och väta. Det är som att vattnet rinner in i kroppen då, som att vattnet dämpar och skyler och lugnar. Nu brusar det tyst i öronen, huvudet är tomt och dovt som Kim är van att ha det.
När Kim lägger handen på handtaget skär signalen genom fönstrens tunna rutor. Köksklockan skymtar där inne, urtavlan blänker i mörkret och visar kvart över två. Dörren glider upp under Kims hand, i mörkret märker Kim knappt att det sker. I mörkret rör Kim sig över trägolvet, dörren förblir öppen och skogens nattdoft följer henne in. I mörkret sluter Kim sina fuktiga fingrar kring den tunga bakeliten. För den som söker Kim i mörkret, den som väntar till natten och försöker igen, det är någon som vet vem Kim är.

Jag vet inte om det blev varken bra eller användbart. Men en sak vet jag: detta är en ny text, ett nytt levande väsen, inte något dött cementblock som skaver inuti mitt huvud.

Tesen och temat, forskaren och författaren

Helgfrukostar verkar vara ett bra tillfälle för samtal i min familj. I morse satt Patrik och jag återigen länge vid frukostbordet, drack finkaffe och åt smörgåsar (Patrik såg som vanligt till att bre sin macka så noga att leverpastejen verkligen täckte varenda millimeter av brödytan) och pratade. Patrik har chans på en forskartjänst framöver. Han funderar på vad han vill forska om, något inom ljud så klart (det är vad han arbetar med), men exakt vad vet han inte ännu. Och jag tänker mellan tuggorna att detdär är precis som när man vill skriva en ny bok. Jag börjar alltid med en tes, och den tesen vill jag bevisa. Så föddes nog berättelsen om Agnes för länge sedan tror jag, jag hade en tes om att Agnes var ett offer för omständigheterna, och det ville jag beskriva, skildra, gestalta. Men min tes stämde inte, när materialet hade blivit någorlunda omfattande insåg jag att jag aldrig skulle kunna bevisa att Agnes var ett offer, inte om det skulle bli en trovärdig historia. Jag värjde mig länge mot sanningen, jag ville inte att min tes skulle falla, jag ville inte se vad mitt material egentligen innehöll. När jag till slut gav upp, när jag lade alla mina gamla ambitioner åt sidan och tog materialet för vad det egentligen var, DÅ kunde jag se vad min slutsats skulle bli. Det var inte en berättelse om att vara ett offer, det var en berättelse om att ha dålig självkänsla. Agnes känner sig som ett offer, så långt stämmer min tes. Men ju längre berättelsen lider, desto mer står det klart att den känslan kommer inifrån henne själv. Min tes föll, jag kom fram till en helt annan slutsats än jag hade förutsatt.
Forskaren kan börja sitt arbete förutsättningslöst. Man kan börja med att samla data, för att sedan sammanställa den och se vad som framkommer ur materialet. Men man kan lika gärna börja i andra änden: man har en känsla av att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt, och arbetet går sedan ut på att ta reda på om den känslan stämmer eller inte. Jag tror att författarskapet fungerar likadant, man måste börja i antingen den ena eller den andra änden. Själv börjar jag med att sätta upp en tes. Det knepiga är att inse att den första tesen ofta är fel, att fiktiva karaktärer får ett eget liv, egna ambitioner. Om man inte accepterar dem för vad de är, kan man aldrig skriva en trovärdig berättelse.

My definition of skönhetsoperationer

Just nu håller jag verkligen inte käft och skriver. Har inte skrivit på många dagar. Fick ett mail från en bekant som också debuterar i vår, hon frågade hur jag mådde och berättade att hon just nu sitter och skriver på sin andra bok. Jag DOG nästan! Har inte kunnat skriva tillbaka, känns alldeles för jobbigt att behöva erkänna att det står bom still i huvudet just nu. Fast det finns ju en idé, en bra idé faktiskt, kanske till och med en grymt bra idé. Men den vill inte komma ut just nu. Så är det med det. Så vad ägnar jag mig åt istället? Jo (håll i er nu): jag tänker göra en skönhetsoperation. Brösten, tänker ni. Nix. Näsan då? Nej för fan, jag älskar min näsa. Fettsugning? I WISH!
Nej, jag ska på undersökning idag för att se om jag kan operera mitt synfel och slippa ha glasögon mer. När folk frågar om det brukar jag säga att det är:
a) En ekonomisk fråga. Det är billigare att göra en engångsoperation än att köpa nya glasögon vart femte år livet ut.
b) En säkerhetsfråga. Jag är fruktansvärt närsynt, tänk om mina glasögon skulle gå sönder när jag tex. kör bil! Då skulle jag vara en stor trafikfara.
c) En praktisk fråga. Det är så jobbigt att behöva byta till linser när man ska ut och springa eller gå till badhuset osv.
Inget av ovanstående är det riktiga skälet. Det är en skönhetsfråga, ingenting annat. Jag har haft glasögon sen jag var nio, på vartenda skolfoto pryds mitt ansikte av ett par mer eller mindre missklädsamma bågar. Jag ser inte tjusigt intellektuell ut i glasögon, jag ser ut som en djävla mullvad i ett akvarium. Bakom akvarieglaset finns ett par mörka rådjursögon, och det är DEM jag vill åt. Jag vill bli vackrare, helt enkelt, och jag tänker betala 25000:- för det. So there you have it: jag ska göra en skönhetsoperation.
HAAAAAALELUJA!

Se där ja!

Jo alltså nu SKULLE jag ju inte använda den här bloggen för självbeundran och sådant trams, men vem skulle kunna motstå att känna sig stolt över en så här fin artikel? Jag känner mig som en nobelpristagare. Minst!

I vår blir berättelsen bok - Jessica Schiefauers debutroman "Om du var jag"