Jahapp.

Det var det, det.
That was it, it.
Das war das, das.

Et maintenant?

Einfach: SHUT UP AND WRITE!

Morgondagen

Alltså.
Vad hetsar jag upp mig över?
Morgondagen kommer att komma, boken kommer att "släppas". Kanske att det droppar in nån recension. Men i övrigt: det kommer vara en dag som alla andra. Frukost, möten, lunch, människor, skratt, irritation, middag, dator, godnattpuss. En vanligt dag. Vad skönt det ska bli!

Den vidunderliga trötthetens historia

Varför är jag så förtvivlat trött idag?
Är den en vecka av hårt arbete och mycket stress, eller är det snöfallet och kylan som inträdde för några dagar sedan. Är det längtan till västkusten, eller kanske bristen på stunder på tu man hand med min man?
Nej, det är skräcken inför det som börjar hända omkring mig. Recensioner, kommentarer, respons på en berättelse som jag älskat, kämpat och arbetat med under så oändligt lång tid. Det var länge sedan jag kände mig så här sårbar, livrädd för att bli bortstött. Det tar sig underliga, obehagligt närgångna uttryck hos mig, och jag har inte lust att umgås med den typen av känslor just nu. Idag är jag så trött i själen att jag knappt orkar röra mig.
Jag hade en dröm inatt, vaknade klockan fyra när himlen var gråskum utanför. I drömmen hade jag gråtit, och när jag vaknade kom tårarna. Jag drömde om min mamma, att hon några veckor innan hon dog övergav oss. Hon packade sina väskor och begav sig till en gammal kärlek, vi fick inte lov att kontakta henne. Hon ville dö hos honom, utan oss. Hon stötte bort mig, förbjöd mig att vara hos henne under hennes sista dagar i livet.
När jag vaknade gjorde det så ont i bröstet att strupen krampade.
Kanske är det inte förrän nu jag inser vad det är att ge ut en bok. Det är att blotta strupen, att ge okända människor chansen att värdera mig. Att klä av sig naken inför publik och säga: "här är jag, gör vad du vill med mig."
Det finns ingen återvändo, bollen rullar. Jag kan inte backa, bara försöka stå rak medan det händer.
Okej då. Kom an, världen! Jag kan ta dig.

Älskade barn

Älskade barn,
som jag en gång kommer bära.
Om jag dör ifrån dig, om min kropp slutar att fungera, förtvinar, slutar vara ett kärl för min själ.
Då kommer jag inte att vara rädd. Jag är inte rädd för sjukdomen längre, är inte rädd för döden.
Men jag är rädd för, att jag även i döden ska kunna känna din sorg efter mig.
Att höra dina snyftningar långt bortifrån en annan värld, utan att kunna ge dig någon tröst.
Att känna hur din kropp behöver min, utan att kunna vagga dig i min famn.

Rapport om smärtan

För den som är nyfiken, gjorde jag en ögonoperation som heter LASEK, på en klinikkedja som heter Memira.
Okej. Det gjorde fruktansvärt ont. Brände långt in i ögonen under ett helt dygn, som om en ond gnom satt med en liten svetslåga framför min pupill, elakt skrattande. Men det gick över, fortare än jag hade tänkt mig. Efter 2 dygn var jag smärtfri, och nu ser jag så pass att jag kan sitta framför datorn igen. Naturligtvis gör jag inget vettigare än att trakassera er alla med hur ont jag har haft. Jag har högar med texter att gå igenom, lektioner att planera och fix att fixa, men det vill sig inte. Ställtid, kallas det visst.
Alltnog. Det är fortfarande suddigt, lite grusigt i ögonen, torrt som om jag suttit en lång stund i stark vind. När jag hamnar i direkt solljus skriker jag som en gris och känner hur huden börjar smälta och ryka. Vampyren i Blackeberg kan slänga sig i väggen, Jessica Schiefauer är det nya svart när det gäller ljusskygghet. Mystiskt nog infaller vårens hittills soligaste dagar just de datum då jag inte tål skarpt ljus. Konspirationsteori, någon?
Om någon vecka bör synen ha stabiliserat sig, jag kommer förhoppningsvis att se som en falk. Flera gånger har jag redan tyckt mig känna glasögonbågen klia över näsroten, jag har petat dit ett finger för att fösa upp skalmen - och kört fingret rätt in i ögat för där finns ju ingen skalm längre. Lustigt vilka nya typer av dumheter man gör när livet förändras.
Nej, nu får det vara nog, dags att blunda en stund. Ett litet ps bara: den besvärliga Amanda O har blivit mer medgörlig på sistone, det kilar kliar kliar i skrivnerven. Förlaget viskar om nytt släppdatum 2011, jag lovar inget men just nu känns det inte helt främmande. Det är klart, ett litet förskott kan ju bättra på kreativiteten hos vem som helst. Vad säger du, Rod? Lite förhandsroyalty för framtida publikationer? Brukas det? Nähä. Jag anade det. Suck.

Kniven!

På tisdag gäller det. Då lägger jag mina ögon under kniven.
Pratade med en väninna förut idag, hon har genomgått ögonlaser för något halvår sedan. När jag frågade henne exakt hur djävla ont det kommer att göra, vägrade hon att svara på frågan. Istället upprepade hon att det var värt det efteråt; varenda sekund av smärta och varenda krona betald.
Min slutsats: det kommer att göra nåt så in i innersta helvete ont.
Trots det är jag inte orolig. Kanske låter det storvulet, men jag föreställer mig att det jag ska göra är att resa mig ur askan, låta en ny Fenix slå med vingarna. Utan glasrutor mellan mig och världen.
Eller så kan man ser det så här:
jag ska låta en läkare pumpa mig full med lugnande, sätta en järnring kring mina ögon, skrapa bort min hornhinna med en lie och bränna en laserstråle in i min syncentrum. Hur smart låter det på en skala?
I en dröm inatt var jag på vippen att bli våldtagen i ett nattlåst parkeringshus. Kan det finnas ett samband, månne?

Missbruk

Något kryper i kroppen. En ilska är det, ett behov av att spränga en gräns.
Jag känner mig trängd. Livets praktiska:
städdisktvättjobb
återvinningmailboxtankabilen
skoluppsatsredovisningbokamöte
tvättasigrensakattlådanringapappa
Det hopar sig, finns inga himlar, inga öppningar.
Om jag känner mig ofri ruttnar jag.
Patetiskt? Jovars. Men människan är patetisk.
Jag måste åka härifrån, tvätta blicken, se något nytt med nya ögon.
Jag måste hitta en ny gata att gå på, en ny stol att sitta på, en ny fasad att betrakta.
Då, kanske då kan orden få rum i mitt huvud.
Skrivandet är ett missbruk. Om jag har inte tillgång till det, om jag inte vet en plats där jag kan hitta det, om jag inte pumpar i mig en underhållsdos tillräckligt ofta, då känner jag plötsligt inte igen mig själv. Jag får lust att morra, bita tanter i benen. Jag vill skrika åt kassörskor, vill preja barnvagnar på övergångsställen.
Jag tycker inte om mig själv när jag är sån här.
I need my fix, and I need it now.

Hoppsan, på självaste kvinnodagen hittar jag...

... den här länken, som (kanske?) betyder att man tänker försöka lansera min bok utomlands? Här går det undan! Men jag antar att det är en bra sak? Eller? Rätt roligt att se sin egen baksidestext översatt till engelska hur som helst!

http://www.bonniergroupagency.se/200/201.asp?id=3163

Dagens dikt: "Berget"

Hur såg berget ut?
Berget.
Toppen klyver
himlavalvet
rakbladsvasst.
Skärvan snittar
tunt tyg rämnar
stjärnor faller
klirrande.

Hur såg berget ut?
Berget,
bergets brant
en elefantrygg.
Grå granit grus
skrovlor, skrevor.

Hur såg berget ut?
Bergets bas: en
matmor matrona.
Dimslöjor svepta
vit virkad
bomullssjal.

Berget.
Hur såg det ut?
I skrevor ödlor i
ödlans skinn:
kopparblixtar
rostrött mättat
glänser mot
ärgens gröna

Bergets öga.
Urtid, urtidsbest
men i ögat:
åldrig instinkt
visdom hudlock
klipper döljer
djurögat.
Berget
ögat
elefanten
berget
ögat.

Berget, bergets
öga!
Små figurer klänger.
Hänger i eneruskor
greppar förtvivlat
rasar utför
branterna.

Jag är inte den som klänger.
Jag är BERGET.

JAG.

Berget basen branten skärvan
urtidsblick är min.