På trädgårdsskjulets tak slåss två insekter på liv och död. Den ena, en geting, kommer att vinna; den andra, en bönsyrsa, vet att den kommer att förlora. En dammig liguster skyddar skjulet från eftermiddagssolen. Det är mars och vädret är fint. Kitten Latch ligger i skuggan och skrapar förstrött i rosten på den korrugerade plåten. Inuti hans huvud vänder och vrider demonerna på allt de vet.
Ovanstående är första stycket i Soyna Hartnetts roman Jag är djävulen; berättelsen om 18-årige Kitten och de demoner han bär inom sig. Kitten har blåa troskyldiga ögon, det är något oemotståndligt över honom, grannflickan Aimee lämnar allt för hans skull. Men Kittens farfar, en totalförlamad och sängbunden gammal man, gurglar av hat och fasa varje gång Kitten kommer i hans närhet. Vad är det Kitten gör mot honom? Vad är det han bär inom sig som kan påverka människor så starkt, om än på helt olika sätt?
Man kan läsa Hartnetts roman på två plan. Det kan vara en berättelse som spränger ramen för realismen: Kitten är djävulens hantlangare, ett väsen som skipar rättvisa på jorden utan att sky några medel. Men det kan också vara en berättelse om hur en liten pojke oåterkalleligt skadats av kärlekslöshet och penalism, för att skydda sig bygger han upp en galenskap som håller honom utom de onda människornas räckvidd. Hartnetts språk och berättarteknik skapar rysningar nedför ryggraden, vilken tolkning man än väljer.
Det som intresserar mig är ett annat glapp, nämligen det mellan ungdoms-och vuxenlitteratur. Hartnett publiceras som ungdomsförfattare, vad jag vet riktas i Sverige ingen eller mycket lite marknadsföring av hennes böcker till vuxna läsare. Jag kan inte låta bli att förvånas över denna - ibland mycket underliga - uppdelning av böcker som handlar om människor som befinner sig mellan tonårs- och vuxenvärlden, årton-nitton-tjugoåringarna, alla de enormt komplexa vägskäl som den åldern för med sig. Vissa av dessa berättelser hamnar på ungdomssidan, andra hamnar på vuxensidan. Ibland verkar det enda argumentet vara att författaren tidigare publicerat böcker i den ena eller den andra kategorin, var den nya berättelsen kan tänkas höra hemma verkar vara av mindre betydelse. Jag är djävulen är definitivt en bok för unga. Men inte desto mindre är den en bok för vuxna, både innehållsligt och språkligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar