För 10 år sedan flyttade jag hemifrån, in till ett kollektiv i centrala Göteborg. Det var jag, Patrik, Cissi, Johan, Tor, Jenny - och Lars.
Lars föddes en sen kväll när vi hade tråkigt. Johan hade en gammal klädställning, Patrik hade hönsnät och Cissi hade papier maché. Vi byggde Lars under mycket fniss i vårt kök. Några månader senare hade Karin (som bodde ett kvarter från oss) fest, och hon fick Lars i present. Tyvärr såg han inte så snygg ut då, så Karin fixade till honom. Det är hon som givit honom flygarbrillorna, tuppkam, mustasch och ögonbryn. Lars bodde i hennes vardagsrum i flera år, men när hon skulle flytta därifrån hamnade han i mitt vindsförråd. Där har han stått i nästan 8 år, ensam och nerkyld. Men för några dagar sedan fyllde Patrik 30, och vad är en bättre 30-årspresent än en förlorad son som man satt till världen för nästan 10 år sedan? Jag dammade av Lars, sprutade lite herrparfym på honom och klädde upp honom i kavaj och leopardkrage. Sedan fick han åka spårvagn till andra sidan stan, och när Patrik öppnade dörren stod Lars där med en flaska champagne i fickan! Så nu bor han hos Patrik och Helena, sist jag såg honom såg han lite småfull ut (kolla den röda näsan!)
Varför skriver jag om detta, då? Jo, det var just där, i kollektivet i Göteborg, under långa nätter och slöa morgnar, under kaffedrickande och tequilarace, under alldeles för många cigaretter, under gråt, skratt och hångel (med felfelfel person) - det var där jag föddes. Mitt vuxenjag, grunden till den jag är idag, allt tog sin början i det där kollektivet. Allt jag skriver om, alla berättelser som tar form, frodas, försökter ta sig ut, allt detta började där. Så snubben på bilden är min tvillingbror, kan man säga. En av dem som Känner Mig Som Jag Är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar