Sov på fel sida kanske, jag vet inte. Kanske var det för varmt, eller för kallt, eller så var laxen vi hade till middag inte riktigt genomstekt. I alla fall: jag fick mardrömmar. Drömde att omslaget satt upp och ner på boken när den kom från tryckeriet, att boken försvann i alla register, ingen recenserade den, ingen köpte den, ingen visste att den fanns, och plötsligt fanns det inga exemplar kvar heller, de hade kommit bort. Jag vaknade och kände mig alldeles groggy. Tänk att det kan finnas så mycket osäkerhet, hela tiden! Så här tänkte jag först: "så fort jag blir färdig med mitt första manus kommer jag att känna mig stark och säker, då kommer jag att få bra självförtroende." Sedan tänkte jag: " så fort jag får mitt första manus publicerat kommer jag att känna mig stark och säker, då kommer jag att få bra självförtroende." Nu tänker jag: "så fort jag får min första positiva recension kommer jag att känna mig stark och säker, då kommer jag att få bra självförtroende." Men det kommer alltid att finnas något att vara nervös över, det är hela tiden en ny bedömningssituation, en ny ribba att klara sig över med nöd och näppe.
Hur som helst, vill ni veta hur dagen fortsatte? Jo, så här:
Jag behövde få mitt korrekturlästa manus kopierat, så att jag kunde skicka originalet till redaktören. Först började det snöa, MYCKET. Eftersom ena hjulet på vår bil är dåligt bestämde jag mig för att gå. När jag kom fram fungerade inte passerkortet, det hade någon idiot stängt av under julhelgen. Sedan fungerade inte koden till kopieringsapparaten. Efter tusen försök gav jag upp. När jag klätt på mig alla vinterkläderna igen tryckte jag in några knappar, bara för att jag var frustrerad. Maskinen gick igång! Då tog jag av mig alla vinterkläderna, och stoppade i ett papper. Det fastnade. Jag lyckades slita ut det med en brevkniv, men jag blev tvungen att stoppa in hela armen i apparaten och jag var fläckig av bläck efteråt. Efter några försök lyckades jag kopiera ett blad tvåsidigt, som det skulle vara. Men kopian var svartrandig och smutsig. Jag hämtade toapapper och började putsa på alla ställen som såg smutsiga ut. När jag var färdig med det testade jag igen, och fick ut en ren, fin, dubbelsidig kopia. Äntligen, tänkte jag. Jag gick igenom manuset en sista gång, och lade alla sextio bladen åt rätt håll i inmatningsfacket. När jag skulle trycka på startknappen hade maskinen gått ner i viloläge. "Var god mata in fyrsiffrig kod" stod det. Jag hade ingen aning om vilka fyra siffror jag slumpmässigt råkat trycka in förra gången. Då hoppade jag runt och skrek lite, sen gick jag hem. Den 3 januari 2009 kommer inte att gå till historien som en av Jessica Schiefauers bästa dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar