Kaffe, juice, marmelad på smörgåsen. Gick upp sent (inflyttningskalas igår hos Peter & Mattias). Patrik och jag tuggar och myser, utanför fönstret är januarihimlen faktiskt lite blå här och var. Och vi tar oss tid att prata, om livet och kreativiteten. Tonårens skapande, det var en tid när allt man producerade var tysta skrik, famlande i mörker, ett enormt behov av att göra sig hörd. Det finns en frenesi i de texterna, jag ser den när jag tar fram dem. Den är stark och vacker, men jag kan ändå inte låta bli att dra på munnen åt det. Idag är det något annat som driver oss in i skapandet. Det episka, säger Patrik, med blicken ute i det blå och munnen full av marmeladmacka. Och jag nickar, fäster blicken på en molntuss som ser frusen ut. Han har rätt, det är den episka skildringen som är grejen nuförtiden. Att vara en berättare, en person vars ord får folk att stanna till, lyssna. Men det finns en sak som aldrig kommer att ändras, inser jag när molntussen upplöses till luft. Det är mitt behov av en läsare. När jag skrev om Agnes hade jag flera olika mottagare. Ibland var det för Cecilia jag skrev, ibland skrev jag för Patrik. Jag ville beröra en speciell människa, jag satte mig ner och skrev på samma sätt som man lyfter luren när man känner att man behöver prata med någon, när man behöver bli förstådd och lyssnad på.
Och idag? I morse insåg jag att jag har glömt detdär, jag har inte tagit med det i beräkningen. För vem skriver jag om Pojkarna? För vem skriver jag om Ester? Det vet jag inte, och därför kommer jag inte heller vidare. Amanda O riktar sig till sin E. Den berättelsen är svårskriven för att jag ställer höga krav på den, inte för att den inte har någon mottagare. Det glimmar till i mig när jag kommer på detdär, att jag behöver en mottagare. Det är inte recensenterna, inte läsarna som är min mottagare. Det är en särskild, utvald person som jag gör till min lyssnare. Någon jag behöver nå, beröra, kommer under huden på. Och jag ser att det glimmar till i Patrik också, vi blir så uppspelta av insikten att vi gör en kanna kaffe till och sitter kvar vid frukostbordet, försöker hålla kvar känslan av att ha kommit underfund med något. Kort därefter tittar Patrik på almanackan och kommer på att vi firar vår 6:e förlovningsdag idag. Vi börjar fundera på ett bra sätt att fira det på, snart tar dagen en helt annan vändning och insikten om Mottagaren får ligga kvar på köksbordet. Den skrumpnar i kanterna bredvid brödskalkarna men den ligger nog kvar där än, om jag skulle gå ut och titta efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar