It's been AGES, darling!

Tre månader, närmare bestämt. Att använda bloggen för att lufta tankarna har inte känts aktuellt. För det är ju det jag vill ha den till, först och främt: att kunna tänka i text och vara tvungen att tänka på hur jag formulerar mig. Nu har formulerandet skett på andra platser, i skrivandet och under läsandet, i många långa samtal med Elin. Vi har haft en skrivande höst, hon och jag. Det börjar dra ihop sig, en berättelse som slingrat och vindlat sig fram börjar snart likna något som inte är alls många hundra mil från att kallas färdig.
Det är vid sådan tillfällen, när jag plötsligt yrvaket tittar upp ur skrivandet och inser att det finns en annan värld, ett annat liv än de fiktiva, som jag kommer att tänka på att jag har en blogg. Våren kommer att - helt mot bättre ekonomiskt vetande - ägnas åt en magister i litteraturvetenskap. Jag börjar på tisdag och jag längtar så jag blir blank i ögonen! Det var så länge sedan jag fick närma mig litteraturen från det hållet. Jag har haft ett underbart 2009, med föreläsningar och skrivarkurser och workshops och mässor och lärarvikariat, men det har funnits ganska lite tid för egna studier. Skrivandet är ett undersökande, ett forskande, men det är inte samma sak som när man får en färdigformulerad uppgift, börjar bläddra i böckerna och känner hur hjärnans analysmotor kommer igång. Det slog mig för någon månad sedan: jag vill bli litteraturforskare när jag blir stor! Dammig vill jag bli, dammig och inåtvänd och glosögd av allt läsande och tänkande. That's my new black!
Så vi får väl se, kanske blir det lite mer frekventa inlägg här ett tag framöver. Det kommer bli en vår med mycket att tänka på!

En författare, någon?

Ja, jo. Det var ju inte meningen att jag skulle använda den här bloggen som reklamplats för mig själv - den skulle ju handla om skrivandet och livet! Men just nu väntar jag på respons på nya manuset från Elin och allt står stilla - jag kan inte skriva medan jag väntar och i ärlighetens namn verkar hela livet vara on hold just nu. Någon har tryckt på pausknappen, jag står frusen i min rörelse och kommer varken framåt eller bakåt. Vad kan då passa bättre än att kasta ut en länk till yttervärlden? Alltså:

HEJ VÄRLDEN! NU KAN DU BOKA EN JESSICA!

Läs mer och boka här!

Gå en skrivarkurs på distans i höst!

Vill du leka med ord, släppa loss kreativiteten och vara helvild? Då ska du anmäla dig till kursen Släpp loss och skriv 1 i höst! Allt du behöver är en dator, och lust att skriva. Resten tar jag och dina kurskamrater hand om! Genom lekfulla, kravfria skrivövningar får du lära dig grunderna i skrivandets hantverk, samtidigt som du har väldigt roligt! Du väljer själv om du vill dela det du skriver med andra på kursen.
Så skynda skynda, det är många som är sugna och det är först till kvarn som gäller.
Anmäl dig HÄR före 26/10!

Fantastiskt bra recension!

"Jag är faktiskt lite beredd att tycka hjärtligt illa om den här boken. Men det gör jag inte."

läs hela recensionen

Redan de gamla gubbarna - förlåt, grekerna...

... ansåg att läsare var alltför otåliga. 1925 öppnar P.G. Wodehouse sin roman A Damsel in Distress så här:

"Inasmuch as the scene of this story is that historic pile, Belpher Castle, in the county of Hampshire, it would be an agreeable task to open it with a leisurely description of the place, followed by some notes on the history of the Earls of Marshmoreton, who have owned it since the fifteenth century. Unfortunately, in these days of rush and hurry, a novelist works at a disadvantage. He must leap into the middle of his tale with as little delay as he would employ in boarding a moving tramcar. He must get off the mark with the smooth swiftness of a jack-rabbit surprised while lunching. Otherwise, people throw him aside and go out to picture palaces."

Åh, Wodehouse! Om du vetat att författare på 2000-talet FORTFARANDE brottas med samma problem! Men jag ska lägga din kommentar i min ask med Ord till Tröst, och behålla kärleken för den Stillsamma litteraturen levande! Inte för att jag skriver den själv, just nu. Oh nej, tvärtom, jag har tillfälligt hängivit mig fullkomligt till cliff-hangers, dramaturgi och dra-efter-andan-ögonblick. Och Wodehouse själv var kanske inte den Främste Gestaltaren, om man så säger. Hur som helst:vi fortsätter oförtrutet vår botanisering i Litteratur som Berättar hur det Går, och Litteratur som Visar hur det Ser Ut när det Sker. Greppa ditt förstoringsglas!

Mäss-ps

Jo, just det. Om man vill träffa mig på mässan händer det grejer vid följande tillfällen:

Torsdag 14.30-14.50
Miniseminarum: Författarrollen i förändring. Med Hedvig Andersson, vån 2, rum F3

Torsdag 15.30-15.45

Montersamtal om min bok "Om du var jag", Bonnier Carlsens monter B04:02

Fredag 15.30-16.00

"Jourhavande debutant" - kom och fråga mig saker! Bonnier Carlsens monter B04:02

Fredag 16.30-17.30

... sitter jag i "Bokburen" i X-publishings regi. Kom och titta på mig! Monter F01:27

Lördag 12.45-13.15

"Jourhavande debutant" - kom och fråga mig saker! Bonnier Carlsens monter B04:02

Mässa, mässa, massa mässa

Mmm.
Skrivandet, ja. Den Nya Boken. Länge var det bara jag och den, långa dagar, längre nätter. Men nu står mässan för dörren och koncentrationen ger sig allt oftare iväg ut genom fönstret. Jag minns att det var just därför jag startade den här bloggen: för att kunna balansera mellan Skrivandet å ena sidan, och Branschen å andra sidan. Den här veckan är det Branschen som drar i mig, och jag har inget emot det. Det ska bli roligt med mässa, jag ska träffas, minglas, pratas, äta (s?), mötas och läsas. Finfint, jag kommer vara härligt utmattad på söndag. Men det slutar inte att förvåna mig, detta med den absoluta motsatsen mellan att SynasHöras, och att Hålla Käft och Skriva. Så fort jag känner mig sedd, betraktad, hörd - då stannar skrivandet av. Att producera texten, umgås med den, få den att leva, det kräver att jag får vara osedd, ohörd. Jag har lufsat runt i min ateljé i Gamlestan i Göteborg i ett par veckors tid, det har bara varit jag och texten (och en eller annan vän eller pojkvän en dag eller två emellanåt). Jag var totalt insugen i berättelsen, skrev till, drog ifrån, flyttade, ändrade. Såg den växa fram utan att vara helt säker på att det var under min hand det skedde.
Men nu? Jag öppnar dokumentet, ögnar i texten. Tänker: Jaha? Vad har vi här, nu då? Så fort jag försöker bryta in i texten och skriva, så fort jag försöker få något ur mig - då flyger tankarna i väg till mässor och möten, pengabrist, oro. Hur ska jag ha råd att flytta hem till Göteborg igen? Hur ska jag få fler uppdrag som föreläsare, hur ska jag leva mitt liv, hur ska jag hur ska jag hur ska jag...? Hur ska jag någonsin kunna skriva färdigt detta, det glider mig ur händerna, jag vet inte vad det är, vad det blir, det...
Men jag vet det ju, egentligen. Den här uppförsbacken känner jag igen, det är en puckel, en kritisk punkt att ta sig över för att komma till nerförbacken igen, få en rutschande färd utför där orden rinner om varanda ur en. Måste stånka och pusta uppåt först bara, i motvinden. Och att göra det två dagar innan det är Branschdags - å nej. To Shut Up and Write kräver andra omständigheter.
På lördag har jag ett möte med ett nyfiket förlag. Tills dess: ligg i träda, text! Jag går och provar ut lite outfits och leenden så länge.

Läget

Nu har jag varit tyst ett tag. För er som läser min blogg, känner jag att jag blir skyldig en förklaring. Jag kommer att blogga mycket sporadiskt ett tag framöver, för nu har skrivandet tagit tag i mig. Jag har överlevt debuten med god marginal, och jag har landat efter semestern. Efter en fantastisk helg tillsammans med Elin Boardy, text, vin, kantareller och trasiga kopplingspedaler, har jag med full kraft dykt ner i något som kanske kan bli en ny bok en dag. Där tänker jag hållas ett tag.
Au revoir!
Vi ses på bokmässan!

No longer forced to play...

...but doing it out of free will!
Just det: jag leker. Har hittat ett tillfälligt vattenhål dit prestationsångesten inte når, där språk inte är på allvar, där resultatet blir en underbar, härlig smörja. Så här roligt har jag inte haft sedan jag vet inte när. Tjoho!

Wodehouse, wittyness och det enkla dramat

Lustigt hur saker och ting sammanfaller. Jag har varit datorfri några dagar, haft semester med pojkvännen och rensat skallen. Råkade komma över ett par antikvariatexemplar av P.G Wodehouse böcker, som jag slukade med ett leende på läpparna. Dessa lättsmälta, finurliga, receptproducerade små böcker fick mig att fundera. För det första stod det glasklart var min barndoms hjälte Ture Sventon fått sin färg ifrån - författaren Åke Holmberg har mer eller mindre rippat Wodehouse recept rakt av! Utan att direkt anklaga honom för plagiat kan man med rak rygg säga att han lånat språk, karaktärer, miljöer och plot från P.G. Jag frågar mig om jag blir besviken eller imponerad? Imponerad, tror jag. Även om det är snott så är det skickligt!
Vidare tänkte jag på företaget att ta sig an litteratur på Wodehouse vis. Strunta i psykologi, gestaltning och igenkänning, använd vartena billigt knep som står att finna i skrivarhandböckerna, väj inte för det banala, putslustiga eller klyschiga - vips, där har vi en berättelse i sann Wodehouse-stil. Och nu tänker ni: vad enkelt hon får det att låta. Jag tänker samma sak. Det verkar väldigt enkelt, så enkelt att jag får för mig att jag skulle kunna skriva något sådant på ett par veckor. Det är med största säkerhet skitsnack - resultatet skulle bli smörja. Men ändå, att ta sig friheten att FÖRHÅLLA sig till litteratur på det sättet! Att se det som en klar och tydlig väv utan underliggande trådar, att väva för nöjes skull. Jag önskar att jag vågade prova.
Men just det, det var ju hur saker sammanfaller jag skulle säga något om. Jo, när jag vänder åter till datorn hittar jag två nya recensioner av min debut. Den ena i DN:
Lätt men inte viktlös prosa i lyckad debut

och den andra i Hallands nyheter:
Vardagen lockar mer än dramat

Båda recensionerna tar fasta på det som tidigare sagts: välskrivet, inkännande skildring av en ung kvinna, vackert språk, osv. Men båda verka också uppleva att det är något i dramat som skaver lite. Liksom i Aftonbladets recension för en tid sedan tycker jag mig se att recensenterna önskar att boken skulle få vara ifred från damatiska planteringar och dra-efter-andan-ögonblick, att den skulle klarat sig utmärkt om den fått fortsätta att "bara" handla om hur det är att vara 19 år med dålig självkänsla och förvirrade idéer om vad livet ska vara. Och det var ju just det som var meningen från början med boken - men innan jag stoppat in lite planteringar och dra-efter-andan-ögonblick var det ingen som ville publicera den. Hur som helst, här har vi ännu ett par åsikter som pekar mot att det finns ett glapp mellan litteratur som skildrar hur det är, och litteratur som berättar vad som händer. Det finns också ett glapp mellan hur läsarna reagerar på dessa båda stilar. I ryggmärgen är jag en författare som vill skildra hur det är, men min nya idol Wodehouse ägnar sig uteslutande åt att berätta vad som händer. Hmm...

Quote of the day 2

"Jag var alltför oerfaren för att inse att cynism alltid döljer en brist på uthållighet - en sorts impotens, kort och gott; och att förakta all kraftansträngning är den största av kraftansträngningar."

John Fowles: Illusionisten, s. 10

Quote of the day 1

"Nothing is more boring than being forced to play."

Angela Carter: Nights at the cirkus, s. 109

A place where I can shut up and write

Det var ett tag sedan jag skrev något här. Livet består just nu av att hålla skrivarkurs på heltid (en fantastisk liten grupp, krävande dagar, helt slut när jag går hem klockan tre). För övrigt försöker jag hitta mitt skrivande. Det har stillnat kring mig, sommarens lugn börjar nå in i både hjärtat och hjärnan. Jag längtar efter skrivandet. Under en lång tid har jag påstått att jag har längtat efter det, men det har varit lögn. Det har varit så oerhört skönt att slippa skiten, rent ut sagt. Det enda som har känts har varit en tagg av dåligt samvete: nu har du ju både tid och credability, skriv då för helvete din bortskämda medelklassunge! Nu är det annorlunda. Jag är rastlös, grinig, vill bort, vill isolera mig. Känner hur något vill fram, upp, ut. ORDEN! Fast det sitter något i vägen, jag vet inte vad det är. En kulmen av något slag som jag måste ta mig över, ett motstånd. I flera dagar har jag försökt komma över det. Jag har möblerat om, bytt gardiner, flyttat skrivbordet från ett rum till ett annat. Gått promenader, letat efter rätt sorts musik, läst igenom gamla skisser, pratat med vänner om skrivandet. Ingenting verkar hjälpa. Ändå vet jag att det är dags nu, det är ingen idé att gå och vänta på inspirationen längre. Jag måste ta TAG i skiten, helt enkelt. Och livet är ju nu så underfundigt konstruerat att det ofta dyker upp en lösning när man som bäst behöver en. Igår fick jag veta av mina vänner Simon och Liselott att de har ett trapphus på sin bakgård som ingen använder. Egen ingång, högt i tak, bra ljusinsläpp. Nyckel till deras kök där jag kan koka mitt kaffe, en trappa att ställa en krukväxt i, och ett perfekt litet utrymme för skrivbord, stol, lampa och dator. Jag får en nyckel i nästa vecka. Håll tummarna för att någonting kommer kunna börja där!

Om jag kunde teckna...

...skulle jag teckna mig själv så här just nu:
Kroppen utspänd, steglad på ett hjul, som Da Vincis bild av människan. Hand - och fotleder snörda, håller mig stadigt på plats. Håret sprakande av elektricitet, står som en sky kring mitt huvud. Ögonen uppspärrade, fingrarna utspärrade. Och i mitten av min kropp, nedanför revbenen, ett falnande glödande sken. Att vara utåtriktad, möta människor, dela det jag är med andra. Och att vara inåtriktad, sluta sig, dela vad jag har med ingen. Denna ständiga, ständiga slitning.

KORREKTUR, Goddamnit!

Jag skrev nyss ett mail till min moster för att berätta att jag gärna står till tjänst om mormor (senil, 90 bast) behöver hjälp. Först skrev jag: "Jag kommer vara i södra Sverige större delen av sommaren så om ni behöver nån extra hjälp hjälper jag så klart till så mycket jag kan!" Sen tyckte jag att det blev knöligt i mitten, hjälp och hjälper intill varandra, språkögat grät! Jag bestämde mig för att ändra till: "Jag kommer vara i södra Sverige större delen av sommaren så om ni behöver nån extra hjälp ställer jag så klart upp så mycket jag kan!"
Tyvärr gick det lite för fort. Min moster fick följande meddelande av mig:
"Jag kommer vara i södra Sverige större delen av sommaren så om ni behöver nån extra hjälp ställer jag så klart till så mycket jag kan!"
Hoppsan.