Nu kan man kommentera om man vill!

Mina kära vänner och läsare har upplyst mig om att det inte går att skriva kommentarer till mig. Så kan vi ju inte ha det! Nu har jag ordnat så att det går bra att kommentera, så: HIT ME!

Hyllning till Hartnett!

På trädgårdsskjulets tak slåss två insekter på liv och död. Den ena, en geting, kommer att vinna; den andra, en bönsyrsa, vet att den kommer att förlora. En dammig liguster skyddar skjulet från eftermiddagssolen. Det är mars och vädret är fint. Kitten Latch ligger i skuggan och skrapar förstrött i rosten på den korrugerade plåten. Inuti hans huvud vänder och vrider demonerna på allt de vet.


Ovanstående är första stycket i Soyna Hartnetts roman Jag är djävulen; berättelsen om 18-årige Kitten och de demoner han bär inom sig. Kitten har blåa troskyldiga ögon, det är något oemotståndligt över honom, grannflickan Aimee lämnar allt för hans skull. Men Kittens farfar, en totalförlamad och sängbunden gammal man, gurglar av hat och fasa varje gång Kitten kommer i hans närhet. Vad är det Kitten gör mot honom? Vad är det han bär inom sig som kan påverka människor så starkt, om än på helt olika sätt?
Man kan läsa Hartnetts roman på två plan. Det kan vara en berättelse som spränger ramen för realismen: Kitten är djävulens hantlangare, ett väsen som skipar rättvisa på jorden utan att sky några medel. Men det kan också vara en berättelse om hur en liten pojke oåterkalleligt skadats av kärlekslöshet och penalism, för att skydda sig bygger han upp en galenskap som håller honom utom de onda människornas räckvidd. Hartnetts språk och berättarteknik skapar rysningar nedför ryggraden, vilken tolkning man än väljer.
Det som intresserar mig är ett annat glapp, nämligen det mellan ungdoms-och vuxenlitteratur. Hartnett publiceras som ungdomsförfattare, vad jag vet riktas i Sverige ingen eller mycket lite marknadsföring av hennes böcker till vuxna läsare. Jag kan inte låta bli att förvånas över denna - ibland mycket underliga - uppdelning av böcker som handlar om människor som befinner sig mellan tonårs- och vuxenvärlden, årton-nitton-tjugoåringarna, alla de enormt komplexa vägskäl som den åldern för med sig. Vissa av dessa berättelser hamnar på ungdomssidan, andra hamnar på vuxensidan. Ibland verkar det enda argumentet vara att författaren tidigare publicerat böcker i den ena eller den andra kategorin, var den nya berättelsen kan tänkas höra hemma verkar vara av mindre betydelse. Jag är djävulen är definitivt en bok för unga. Men inte desto mindre är den en bok för vuxna, både innehållsligt och språkligt.

Den plötsliga känslan av ren lycka

Sitter på kontoret vid datorn, stora fönstret ut mot havet, vattnet upprört därute, vinden ruskar om i träden, fåglarna flyger i lovar över vågorna.
Då kommer det. Som en explosion i bröstet, insikten:
Jag har skrivit en bok, och nu ska den komma ut.
Jag hade en historia att berätta, och snart kommer människor att läsa den.
Jag hade ett mål, jag antog utmaningen. Jag stupade, jag föll, jag reste mig igen. Jag gav aldrig upp för jag visste att det jag hade att berätta var viktigt, jag slutade aldrig att leta efter ord som kunde beskriva det jag ville säga. Under många år levde jag med en liten, glödande boll i bröstet, jag trodde på mig själv, jag trodde på det jag gjorde, jag kämpade mig fram i motvind.
Jag hade ett mål, och nu har jag nått det.
Utanför fönstret glider måsarna på uppvindarna, och jag känner lyckotårarna rinna ner för kinderna.

Låt mig presentera: Lars!

För 10 år sedan flyttade jag hemifrån, in till ett kollektiv i centrala Göteborg. Det var jag, Patrik, Cissi, Johan, Tor, Jenny - och Lars.

Lars föddes en sen kväll när vi hade tråkigt. Johan hade en gammal klädställning, Patrik hade hönsnät och Cissi hade papier maché. Vi byggde Lars under mycket fniss i vårt kök. Några månader senare hade Karin (som bodde ett kvarter från oss) fest, och hon fick Lars i present. Tyvärr såg han inte så snygg ut då, så Karin fixade till honom. Det är hon som givit honom flygarbrillorna, tuppkam, mustasch och ögonbryn. Lars bodde i hennes vardagsrum i flera år, men när hon skulle flytta därifrån hamnade han i mitt vindsförråd. Där har han stått i nästan 8 år, ensam och nerkyld. Men för några dagar sedan fyllde Patrik 30, och vad är en bättre 30-årspresent än en förlorad son som man satt till världen för nästan 10 år sedan? Jag dammade av Lars, sprutade lite herrparfym på honom och klädde upp honom i kavaj och leopardkrage. Sedan fick han åka spårvagn till andra sidan stan, och när Patrik öppnade dörren stod Lars där med en flaska champagne i fickan! Så nu bor han hos Patrik och Helena, sist jag såg honom såg han lite småfull ut (kolla den röda näsan!)

Varför skriver jag om detta, då? Jo, det var just där, i kollektivet i Göteborg, under långa nätter och slöa morgnar, under kaffedrickande och tequilarace, under alldeles för många cigaretter, under gråt, skratt och hångel (med felfelfel person) - det var där jag föddes. Mitt vuxenjag, grunden till den jag är idag, allt tog sin början i det där kollektivet. Allt jag skriver om, alla berättelser som tar form, frodas, försökter ta sig ut, allt detta började där. Så snubben på bilden är min tvillingbror, kan man säga. En av dem som Känner Mig Som Jag Är.

Söndagsfrukost

Kaffe, juice, marmelad på smörgåsen. Gick upp sent (inflyttningskalas igår hos Peter & Mattias). Patrik och jag tuggar och myser, utanför fönstret är januarihimlen faktiskt lite blå här och var. Och vi tar oss tid att prata, om livet och kreativiteten. Tonårens skapande, det var en tid när allt man producerade var tysta skrik, famlande i mörker, ett enormt behov av att göra sig hörd. Det finns en frenesi i de texterna, jag ser den när jag tar fram dem. Den är stark och vacker, men jag kan ändå inte låta bli att dra på munnen åt det. Idag är det något annat som driver oss in i skapandet. Det episka, säger Patrik, med blicken ute i det blå och munnen full av marmeladmacka. Och jag nickar, fäster blicken på en molntuss som ser frusen ut. Han har rätt, det är den episka skildringen som är grejen nuförtiden. Att vara en berättare, en person vars ord får folk att stanna till, lyssna. Men det finns en sak som aldrig kommer att ändras, inser jag när molntussen upplöses till luft. Det är mitt behov av en läsare. När jag skrev om Agnes hade jag flera olika mottagare. Ibland var det för Cecilia jag skrev, ibland skrev jag för Patrik. Jag ville beröra en speciell människa, jag satte mig ner och skrev på samma sätt som man lyfter luren när man känner att man behöver prata med någon, när man behöver bli förstådd och lyssnad på.
Och idag? I morse insåg jag att jag har glömt detdär, jag har inte tagit med det i beräkningen. För vem skriver jag om Pojkarna? För vem skriver jag om Ester? Det vet jag inte, och därför kommer jag inte heller vidare. Amanda O riktar sig till sin E. Den berättelsen är svårskriven för att jag ställer höga krav på den, inte för att den inte har någon mottagare. Det glimmar till i mig när jag kommer på detdär, att jag behöver en mottagare. Det är inte recensenterna, inte läsarna som är min mottagare. Det är en särskild, utvald person som jag gör till min lyssnare. Någon jag behöver nå, beröra, kommer under huden på. Och jag ser att det glimmar till i Patrik också, vi blir så uppspelta av insikten att vi gör en kanna kaffe till och sitter kvar vid frukostbordet, försöker hålla kvar känslan av att ha kommit underfund med något. Kort därefter tittar Patrik på almanackan och kommer på att vi firar vår 6:e förlovningsdag idag. Vi börjar fundera på ett bra sätt att fira det på, snart tar dagen en helt annan vändning och insikten om Mottagaren får ligga kvar på köksbordet. Den skrumpnar i kanterna bredvid brödskalkarna men den ligger nog kvar där än, om jag skulle gå ut och titta efter.

Världens klokaste Johanna

Jag msn:ar med Johanna Thydell (grym författare, vän och peppare) om detta att skynda när man skriver. Att storyn låter vänta på sig och stressen som uppstår, hur ska man få ihop det? Vi kommer fram till att tiden är en lika viktig ingrediens som något annat. En berättelse behöver nerv, inte bara drama, och för att skapa nerv måste man låta texten gro, mogna. I Johannas ord:
"Man blir för... hur ska jag säga... actioninriktad tror jag, om man skyndar. Det blir FÖR dramaturgiskt. Effektsökeri rentav. Tror det kan vara farligt att enbart arbeta efter den kunniga hjärnan utan att kombinera det med hjärtat. Det måste KÄNNAS också. Inte bara vara skickligt gjort."

Amen, sister!

The power of bla bla bla

På årets första Blekinge UPP-möte (http://blekingeupp.blogg.se) föddes ett nytt uttryck av misstag: The power of bla bla bla. Det var någon som sa det i en parentes bara, orden kom flygande över bordet och där satt jag, och så kom de där orden, och de vill inte lämna mig i fred nu.
The power of bla bla bla.
Sannerligen!
Så mycket i denna torktumlare som kallas kulturbranschen handlar om bla bla bla. Snacka snacka snacka, synas synas synas, höras höras höras. SE MIG HÖR MIG SE MIG HÖR MIG!
Det är som en koffeinkick genom kroppen, man är på den där konferensen eller den där festen eller den där företagsfrukosten, och man står i sitt hörn med sitt glas och alla pratar runt omkring en och det står lysande klart i neon: DEN SOM INTE HÖRS FINNS INTE.
Och då börjar munnen att babbla, the power of bla bla bla oh please save me from invisibility och vad som kommer ut spelar mindre roll bara jag talar om MIG SJÄLV MIG SJÄLV MIG SJÄLV jag snackar och snackar och andra snackar och snackar, de snackar om sig själva och jag snackar om mig själv, orden far som projektiler genom rummet, alla hör men:
ingen lyssnar.
The power of bla bla bla blir så lätt till en rymddräkt, inom den andas jag bara mitt eget återvunna syre gång på gång, min läppar rör sig men mellan mig och den som ska höra orden finns ett tjockt, ljudtätt glas. Vi står där, på konferensenfestenföretagsfrukosten, med våra glas, i våra rymdräkter, och vi tröstar oss alla med the power of bla bla bla. Och när vi går därifrån har vi inte hört ett ord av vad någon annan har sagt, det enda som ekar i rymdhjälmen är:
Vad sa jag?
Hur sa jag det?
Tyckte de om mig,
tyckte de att jag var smartsnällsnyggkommersiell?
Minns de mig, finns jag finns jag finns jag?
The power of bla bla bla är motsatsen till samtalet, till kommunikation. Om du inte kan samtala, om du inte kan lyssna istället för att höra, om du inte kan kommunicera istället för att babbla, då har jag bara detta att säga:
SHUT UP AND WRITE!

BOKFREAK - grymt bra bokblogg!

www.bokfreak.se


/enjoy!

Vad fan hände inatt egentligen?

Sov på fel sida kanske, jag vet inte. Kanske var det för varmt, eller för kallt, eller så var laxen vi hade till middag inte riktigt genomstekt. I alla fall: jag fick mardrömmar. Drömde att omslaget satt upp och ner på boken när den kom från tryckeriet, att boken försvann i alla register, ingen recenserade den, ingen köpte den, ingen visste att den fanns, och plötsligt fanns det inga exemplar kvar heller, de hade kommit bort. Jag vaknade och kände mig alldeles groggy. Tänk att det kan finnas så mycket osäkerhet, hela tiden! Så här tänkte jag först: "så fort jag blir färdig med mitt första manus kommer jag att känna mig stark och säker, då kommer jag att få bra självförtroende." Sedan tänkte jag: " så fort jag får mitt första manus publicerat kommer jag att känna mig stark och säker, då kommer jag att få bra självförtroende." Nu tänker jag: "så fort jag får min första positiva recension kommer jag att känna mig stark och säker, då kommer jag att få bra självförtroende." Men det kommer alltid att finnas något att vara nervös över, det är hela tiden en ny bedömningssituation, en ny ribba att klara sig över med nöd och näppe.
Hur som helst, vill ni veta hur dagen fortsatte? Jo, så här:
Jag behövde få mitt korrekturlästa manus kopierat, så att jag kunde skicka originalet till redaktören. Först började det snöa, MYCKET. Eftersom ena hjulet på vår bil är dåligt bestämde jag mig för att gå. När jag kom fram fungerade inte passerkortet, det hade någon idiot stängt av under julhelgen. Sedan fungerade inte koden till kopieringsapparaten. Efter tusen försök gav jag upp. När jag klätt på mig alla vinterkläderna igen tryckte jag in några knappar, bara för att jag var frustrerad. Maskinen gick igång! Då tog jag av mig alla vinterkläderna, och stoppade i ett papper. Det fastnade. Jag lyckades slita ut det med en brevkniv, men jag blev tvungen att stoppa in hela armen i apparaten och jag var fläckig av bläck efteråt. Efter några försök lyckades jag kopiera ett blad tvåsidigt, som det skulle vara. Men kopian var svartrandig och smutsig. Jag hämtade toapapper och började putsa på alla ställen som såg smutsiga ut. När jag var färdig med det testade jag igen, och fick ut en ren, fin, dubbelsidig kopia. Äntligen, tänkte jag. Jag gick igenom manuset en sista gång, och lade alla sextio bladen åt rätt håll i inmatningsfacket. När jag skulle trycka på startknappen hade maskinen gått ner i viloläge. "Var god mata in fyrsiffrig kod" stod det. Jag hade ingen aning om vilka fyra siffror jag slumpmässigt råkat trycka in förra gången. Då hoppade jag runt och skrek lite, sen gick jag hem. Den 3 januari 2009 kommer inte att gå till historien som en av Jessica Schiefauers bästa dagar.

Det nya årets andra dag: inget känns egentligen annorlunda.

Gårdagen spenderades i sängen. Pinsamt, jag vet. 30 år fyllda och har ännu inte lärt mig när det är dags att ställa undan vinflaskan och gå över till vatten. 4.30 kom vi i säng, 13.00 vaknade jag med ett välbekant illamående molande i magen.
Men det var igår, idag är det idag. Inte bara det, det är arbetsdag också. Och jag sitter med mitt korrektur, pekar med den röda pennspetsen på vartenda ett av alla de där orden jag har suttit och vägt på guldvåg under så många år. Det är som att jag faktiskt inte SETT texten förrän nu, även om jag läst och redigerat i word-dokumentet flera gånger innan förlagets layoutade version landade i brevlådan. (Tänk: nuförtiden kommer det tjocka kuvert till mig från Bonniers, och jag känner inget annat än glädje och nyfikenhet i bröstet när jag ser dem. För ett par år sedan hade jag ångest varenda morgon tills posten kom, och om jag INTE fick några tjocka kuvert från förlag andades jag ut och tänkte En dag till! Jag har en dag till att leva! Det var under refuseringarnas tid, det. Varje dag var en walk on the wilde side, varje brevbärare var en potentiell bödel. Shit, att jag orkade!)
I alla fall. Jag känner som sagt att både texten och berättelsen blir synlig för mig nu, när jag får se sidorna i bokform. Inte förrän nu blir jag helt säker på vad det egentligen är jag har skrivit. Lyckligtvis kommer jag hela tiden fram till att jag är ganska nöjd med resultatet. Stolt också, jag har verkligen kämpat för det här, jag har verkligen lagt ner helt sjukt mycket jobb på manuset. Och vet ni, jag tycker inte att det blev så dumt. Vissa rader känns lite överbelastade, ibland tenderar det att bli mer språk än berättelse, mer darlings än nödvändigt. Jag har funderat på att ta bort några till men jag har låtit dem vara. Jag tror nämligen (efter mycket funderande) att en del av skimret kring berättelsen ligger just i att den kan var liite, lite för mycket på sina ställen. Men oj, vad fel jag kan ha. Det får framtiden utvisa. Nu är det nästan exakt 3 månader kvar till releasen.