Vernissage och författarframträdande 13 september i Göteborg!

Den 13 september kl 18 pratar jag om mina böcker och skrivandet på Myra Franklins bokcafé i Göteborg! På samma gång har konstnärerna Ebba Bruce och Hannah Falck vernissage. 100 pix i inträde, inklusive gott kaffe och god kaka. Billiga böcker till försäljning, signerade om man vill! Begränsat antal platser, för att vara säker på att få biljett kan man föranmäla sig på Myra Franklins hemsida.

Välkomna!

Läs mer och föranmäl på www.myrafranklins.se

En recension som sätter fingret på något

Hos Bokbögen läser jag en recension av Pojkarna som gör mig glad. Bland annat skriver han:

Schiefauer har både lyckats fånga och hålla kvar den där känslan man kan ha när man står med en fot i barndomen och en i vuxenvärlden. Avgrunden man har däremellan och under sig. Kanske är det en känsla som blir tydligare för den som i det läget inser att hen faktiskt kommer att bryta normerna, att man kanske inte kommer vara välkommen på andra sidan. Då valet står mellan att falla eller kasta sig ut med förhoppning om att nå kanten på andra sidan.

De kursiverade meningarna sätter fingret på något viktigt för mig. Just det ville jag undersöka, inser jag i efterhand: att den ödesmättade känslan när man är på väg in i vuxenlandet kanske är större, mer drabbande, för någon som vet att man kommer bli tvungen att bryta normerna. Det måste inte handla om könsidentitet, utan kan handla om många olika sorters normbrott. Men den där känslan: att VETA att man inte kan ta den utstakade, srömlinjeformade vägen in i vuxenlivet. Det är en stor känsla att bära med sig under tonåren. Jag har aldrig tänkt på det med de orden förut, men det känns som att det stämmer. TACK, Sebastian!

Och så: att plötsligt känna sig FÖRSTÅDD!

Jag skulle bara gå tillbaka till googlefönstret och stänga ner det,efter mitt senaste dystra inlägg om bloggrecensioner. Då fick ögat syn på den här recensionen. Tack, Bokstävlarna. och tack ni som kommenterat. Ni räddade kanske just en författarsjäl från att lägga ner verksamheten.

Läs Bokstävlarnas recension här ----->

Nu har jag läst bloggrecensioner igen. Stupid me.

Det dummaste jag kan göra är att, när jag haft ett härligt skrivdriv en dag, gå ut på nätet och kolla lite om det skrivits något nytt om mina tidigare böcker. Det ska man inte göra, det är så dumt, så dumt. Bloggrecensioner är sällan något som författare bör läsa, de är ju oftast inte riktade till oss utan till till andra läsare, men oavsett adressat borde jag ta som löfte att sluta läsa dem. För det märkliga är, att jag bara kan minnas de ljumma eller rent av negativa utlåtandena i efterhand. Lovprisningar, hyllningar och hurra-rop går mig genast förbi, jag suger liksom upp dem och smälter ner dem och glömmer bort dem. Men de mer negativa omdömena smälter inte bort, de blir liggande som små proppar i humöret, skaver och retar. Ja, jag önskar att jag kunde låta bli att läsa vad andra tycker om det jag gör. De positiva omdömena når ju oftast fram till mig i alla fall, på omvägar, och de negativa kan min självkänsla gott klara sig utan. Undantaget är naturligtvis recensioner (av amatörer eller professionella) som tar sig tid att analysera berättelserna och hittar luckor, pekar på glipor eller ställer kritiska frågor. Sådana recensioner hjälper mig att få syn på min egen skrivprocess, det blir tydligt för mig hur ambition och resultat går ihop och isär under skrivandet, och det tränar mig i förmågan att själv analysera det jag sysslar med. Men sådana recensioner finns det tyvärr sällan plats för i tidningarna, och i bloggvärlden verkar det vara viktigare att redovisa hur många böcker man läst och med tio ord formulera vad man tyckte, istället för att ägna utrymme åt mer ingående analyser.
Nåja, det där kan jag ju tycka vad jag vill om. Nu går jag ur den här dystra stämningen och återtar den enda rimliga inställningen en författare kan ha till sitt arbete:

Jag skriver mina berättelser för mig själv, för att jag vill höra dem. Om någon annan vill lyssna: be my guest. Om inte: no matter. Jag skriver i alla fall.

S-L-U-T-A S-K-Ä-M-M-A-S!

Under semestern har jag tänkt lite. På sådant som tyngt mig, gäckat mig, retat mig i det undermedvetna. Följande försök till formulering gör jag nu:
En kvinna som skaffar barn förväntas se modersrollen som sitt ultimata självförverkligande. Oavsett vad hon gjort, vem hon varit innan hon får barn, bör hon nu se MODERSKAPET som sin främsta identitet. En kvinna som uttrycker stark längtan till sitt arbete, bort från småbarnsvardagen, får underliga blickar. I dem finns obekväma frågor som sällan ställs rakt ut. Istället vibrerar de under den konstiga tystnaden, lämnar en odefinierbar klåda efter sig.
En man blir sällan ifrågasatt av omgivningen när han absorberas av sitt arbete, även om han har små barn hemma. En kvinna förväntas visserligen också arbeta, men hon bör då ständigt beklaga sig över att hon missar tid med sina barn. Detta är inget vi säger, inget vi svarar om vi blir tillfrågade om könsroller och föräldraskap. Men det finns där, under ytan, hos många av oss. Hos mig med. Men nu lägger jag av mig den manteln. Slutar skämmas över att jag älskar mitt arbete, att jag ibland vill låta det absorbera mig helt och fullt, trots att jag har små barn. Min son ska få ynnesten att växa upp med en mor som är just så passionerad som hon vill vara. Inget och ingen ska lägga band på min kärlek, varken till barn eller litteratur!

Basta.

Filmplanerna, part 2

Att sitta runt ett bord i fyra timmar och tala med andra människor om en berättelse som jag skrivit. Vad dess kärna är, vilka som är nyckelscenerna, vad man skulle kunna ta bort eller lägga till,  hur berättandet ska göras. Det är, allvarligt talat, något av det mest fantastiska jag varit med om. Och det kommer att göras igen, massor av gånger, för alla inblandade var förtjusta i treatment till filmen "Pojkarna" och alla var överens om hur nästa utkast av detsamma bör utvecklas. Nytt möte snart, alltså, och för er som undrar vad de andra inblandade heter, kommer det inom kort att avslöjas i lite större sammanhang än bloggvärlden. Jag länkar såklart, stay tuned!

På tal om MÅLGRUPP

Bloggaren Bokbabbel har läst några böcker. Notera vad de heter. Notera hur många ungdomsböcker som lästs.

http://bokbabbel.com/2012/07/02/manadssummering-juni-2012/

Heja pocketutgivning! Målgruppernas murbräcka!

Arbetet med FILMEN "Pojkarna" har börjat!

Att skriva filmkontrakt på en bok visade sig vara en hel vetenskap. Redan före jul fick jag ett samtal från ett bolag som var intresserade. Därefter följde en lång rad möten, inkopplande av agent, fler bolag som hörde av sig, avtal om rättigheter osv mm etc i en låååååång process. Men för ett par månader sedan skrevs kontrakt med ett av Sveriges största filmbolag, på onsdag ska jag få läsa regissörens treatment till filmen och på torsdag ska vi äta lunch och prata. DET. SKA BLI. SÅ. ROLIGT!

Varför jag inte skriver vad bolaget heter, eller regissörens namn?
För jag vågar inte tro att det är sant att min bok ska bli film! Att människor tycker så mycket om det jag skrivit att de vill satsa miljoner på att sprida berättelsen, det är helt obegripligt fantastiskt. Dessutom vill jag fråga dem på torsdag om katten får hoppa ur säcken helt och hållet nu. Om de säger ja, får ni veta namn på bolag och regissör på torsdag.


När filmen blir klar?

Ingen aning. Om ... några år?

Är det SÄKERT att det blir en film?
Nja. Bolaget har än så länge köpt rätten att starta arbetet med filmen, en s.k. filmoption. När förarbetet är klart, köper de själva filmrättigheten. Fnurror på trådar och ekonomiska problem kan alltid uppstå när man jobbar med film, har jag förstått. Men än så länge är svaret: JA! "Pojkarna" blir film!

Utsnitt ur mitt arbetsliv

Igår: satt vid datorn i 1,5 timme och stirrade på det enda ord jag skrivit. Drack mer kaffe mot bättre vetande. Skrev fram emot lunch vidare på det enda ordet och åstadkom knappt en sida. Kände mig utmattad efteråt. Åt lunch. Ägnade eftermiddagen åt administration av mig själv, på flera nivåer. Tack gode Gud för att det blev helg.

Varför jag följer en nazist på Twitter

Jag kan inte sluta tänka på hat just nu. Varför det uppstår, vart det riktas, hur det kan bli så starkt att man kan döda på grund av sitt hat. Impulsen att börja hata, att rikta hat mot en annan människa, en grupp människor eller ett helt folkslag, tror jag inte är så konstig egentligen. Om man känner sig hotad (med eller utan reella hot) letar man efter en ventil, och vart man riktar sin frustration är mer eller mindre godtyckligt. Men jag tror mer om människan, jag tror att det som gör henne mänsklig är att inte följa hatets impulser. Hon har förmågan att stanna upp, hon har förmågan att vara ödmjuk inför sina egna känslor, hon kan plocka ut dem och se på dem från flera håll. Förutsättningarna för detta är naturligtvis mycket olika beroende på vem du är och vad du har i bagaget, men jag är övertygad om att alla människor har förmågan. Jag skulle inte orka tro på människans inneboende godhet om jag inte utgick från att vi alla egentligen skulle välja kärleken framför hatet, om vi kunde.
Men vilka är förutsättningarna? Hur uppstår en hatare i en människa som egentligen skulle vilja välja att inte hata? Ja, kom ihåg att detta är min personliga, kanske enligt vissa naiva, inställning till människans natur. Jag måste tro att ingen på riktigt vill hatet, annars orkar jag inte leva i den här världen. Om detta kan ni tycka vad ni vill, men det är min utgångspunkt. Och som ett led i min egen, helt privata och icke-vetenskapliga forskning kring hatet, kring människans impuls att utrota, separera, bygga stängsel kring dem som vi av någon anledning valt att hata, börjar jag idag följa en uttalat aktiv nationalsocialist på Twitter. Hennes inlägg kommer från en annan verklighet än den jag själv lever i, det intresserar mig och oroar mig mycket.
Med detta inlägg vill jag egentligen bara tydligt och med hög röst göra klart att jag inte delar hennes åsikter. Jag har inte heller något intresse av att gå in i debatt henne, håna henne eller baktala henne. Jag är bara nyfiken på hur hennes verklighet ser ut.
Så. Nu står det här, svart på vitt, ifall någon börjar bekymra sig över att jag följer en nazist på Twitter.

Sedär, nu fick jag tråkigt...

... och gjorde om min blogg lite. Kanske att den kommer till liv igen, efter den lilla makeovern?

Några rader om en sjö

Vad är sjön?

Sjön är en varelse med två ansikten.

Glittrande försommardagar, ljumma försommarkvällar, en klippa som bara de unga söker sig till. Vägen dit är sank och snårig, tygskor sjunker ner i dy och nya tröjor fastnar i taggbuskarna. Men vid vägens ände hägrar den där klippan som höjer sig över vattnet, ärrad av ett oändligt antal improviserade eldstäder. En undanskymd plats där man kan få bli vuxen i lugn och ro, där man kan treva sig fram till nya erfarenheter i skenet av brinnande torra granruskor och utköpta bag-in-box-kartonger. De slippriga, äventyrliga stenarna strax under ytan, att kliva ner i det svarta vattnet och ta några simtag, känna hur den alkoholvarma huden svalkas, känna tankarna klarna innan man återvänder till vuxenblivandet.  

Historierna om att sjön är bottenlös viskas från örat till öra, blåses ner i ölflaskornas halsar, sväljs av nästa mun som dricker. Man har lodat, ingen botten nåddes. Man har dykt, ingen botten syntes. Man har forskat, ingen botten gick att bevisa. Sjön är en krater efter en enorm meteorit, sjön är en spricka i jordskorpan efter en väldig jordbävning, sjön är utkarvad av ett milstjockt istäcke för tiotusen år sedan.

Sjön är en varelse som en dag vänder upp sitt onda öga, en grym svart vattenblick mellan granar och hällar.

Ett bottenlöst gap som lapar i sig blod och skräck, en ung pojke simmar i panik över avgrunden, på klippan står fyra andra pojkar och ropar att de kommer att slå ihjäl hans kompis om han inte vänder tillbaka, om han inte ställer sig till förfogande för deras hat.

Ett stycke text

När han gått står hon länge och tittar på kolskissen.

En huvudlös pojktorso, en hals som skurits av strax under adamsäpplet.

Nyckelbenen som en fjäderanordning mellan axlarna och bröstkorgen, en snillrik, avancerad anordning som varit färdig redan i det ofödda fostret och sedan vuxit upp genom barnet, vidare in i tonårspojken. Bröstet med de hårda hårlösa bröstvårtorna, de släta muskelplattorna som är varken barnets eller mannens. Midjan som liksom rinner nedåt mot papprets slut, navelns inbuktning, den ljusa behåringen som tätnar till ett fiskbensmönster ner mellan ljumskarna.      

Och hon låter pekfingret glida över de vita ytorna, det som nu är papper men så småningom ska bli hans hud, och hennes fingertopp smälter rakt in i det blivande gyllenbruna sammetslena. 

"En härligt queer bok som skildrar en ung transperson och hens vänner"

En av få läsningar som sett transtemat som centralt! Kim hälsar och tackar.

Edward Summanen recenserar "Pojkarna" på Transbloggen ->

Favorit i repris

Japp, så är det!

"The best book ever":

http://www.youtube.com/watch?v=8Fsa2ePqeJM

Augustpriset, kaoset och den tillfälliga tystnaden

Hej bloggvärld!

Har inte lagt hand vid detta tangentbord sedan 18 november. 21 november delades nämligen Augustpriset ut. Jag fick ett, för boken "Pojkarna". Ett kaos tog vid och det har ännu inte lagt sig. Jo, utanför mig, men inte INUTI. Stor glädje och förvirring samsas i hjärnan. Fingrarna når liksom inte riktigt ner till tangenterna, om ni fattar hur jag menar. Men de kommer växa ut igen, och då jäklar skriver jag både här och där!

Ville bara säga det. Hav tålamod!