En författare, någon?

Ja, jo. Det var ju inte meningen att jag skulle använda den här bloggen som reklamplats för mig själv - den skulle ju handla om skrivandet och livet! Men just nu väntar jag på respons på nya manuset från Elin och allt står stilla - jag kan inte skriva medan jag väntar och i ärlighetens namn verkar hela livet vara on hold just nu. Någon har tryckt på pausknappen, jag står frusen i min rörelse och kommer varken framåt eller bakåt. Vad kan då passa bättre än att kasta ut en länk till yttervärlden? Alltså:

HEJ VÄRLDEN! NU KAN DU BOKA EN JESSICA!

Läs mer och boka här!

Gå en skrivarkurs på distans i höst!

Vill du leka med ord, släppa loss kreativiteten och vara helvild? Då ska du anmäla dig till kursen Släpp loss och skriv 1 i höst! Allt du behöver är en dator, och lust att skriva. Resten tar jag och dina kurskamrater hand om! Genom lekfulla, kravfria skrivövningar får du lära dig grunderna i skrivandets hantverk, samtidigt som du har väldigt roligt! Du väljer själv om du vill dela det du skriver med andra på kursen.
Så skynda skynda, det är många som är sugna och det är först till kvarn som gäller.
Anmäl dig HÄR före 26/10!

Fantastiskt bra recension!

"Jag är faktiskt lite beredd att tycka hjärtligt illa om den här boken. Men det gör jag inte."

läs hela recensionen

Redan de gamla gubbarna - förlåt, grekerna...

... ansåg att läsare var alltför otåliga. 1925 öppnar P.G. Wodehouse sin roman A Damsel in Distress så här:

"Inasmuch as the scene of this story is that historic pile, Belpher Castle, in the county of Hampshire, it would be an agreeable task to open it with a leisurely description of the place, followed by some notes on the history of the Earls of Marshmoreton, who have owned it since the fifteenth century. Unfortunately, in these days of rush and hurry, a novelist works at a disadvantage. He must leap into the middle of his tale with as little delay as he would employ in boarding a moving tramcar. He must get off the mark with the smooth swiftness of a jack-rabbit surprised while lunching. Otherwise, people throw him aside and go out to picture palaces."

Åh, Wodehouse! Om du vetat att författare på 2000-talet FORTFARANDE brottas med samma problem! Men jag ska lägga din kommentar i min ask med Ord till Tröst, och behålla kärleken för den Stillsamma litteraturen levande! Inte för att jag skriver den själv, just nu. Oh nej, tvärtom, jag har tillfälligt hängivit mig fullkomligt till cliff-hangers, dramaturgi och dra-efter-andan-ögonblick. Och Wodehouse själv var kanske inte den Främste Gestaltaren, om man så säger. Hur som helst:vi fortsätter oförtrutet vår botanisering i Litteratur som Berättar hur det Går, och Litteratur som Visar hur det Ser Ut när det Sker. Greppa ditt förstoringsglas!

Mäss-ps

Jo, just det. Om man vill träffa mig på mässan händer det grejer vid följande tillfällen:

Torsdag 14.30-14.50
Miniseminarum: Författarrollen i förändring. Med Hedvig Andersson, vån 2, rum F3

Torsdag 15.30-15.45

Montersamtal om min bok "Om du var jag", Bonnier Carlsens monter B04:02

Fredag 15.30-16.00

"Jourhavande debutant" - kom och fråga mig saker! Bonnier Carlsens monter B04:02

Fredag 16.30-17.30

... sitter jag i "Bokburen" i X-publishings regi. Kom och titta på mig! Monter F01:27

Lördag 12.45-13.15

"Jourhavande debutant" - kom och fråga mig saker! Bonnier Carlsens monter B04:02

Mässa, mässa, massa mässa

Mmm.
Skrivandet, ja. Den Nya Boken. Länge var det bara jag och den, långa dagar, längre nätter. Men nu står mässan för dörren och koncentrationen ger sig allt oftare iväg ut genom fönstret. Jag minns att det var just därför jag startade den här bloggen: för att kunna balansera mellan Skrivandet å ena sidan, och Branschen å andra sidan. Den här veckan är det Branschen som drar i mig, och jag har inget emot det. Det ska bli roligt med mässa, jag ska träffas, minglas, pratas, äta (s?), mötas och läsas. Finfint, jag kommer vara härligt utmattad på söndag. Men det slutar inte att förvåna mig, detta med den absoluta motsatsen mellan att SynasHöras, och att Hålla Käft och Skriva. Så fort jag känner mig sedd, betraktad, hörd - då stannar skrivandet av. Att producera texten, umgås med den, få den att leva, det kräver att jag får vara osedd, ohörd. Jag har lufsat runt i min ateljé i Gamlestan i Göteborg i ett par veckors tid, det har bara varit jag och texten (och en eller annan vän eller pojkvän en dag eller två emellanåt). Jag var totalt insugen i berättelsen, skrev till, drog ifrån, flyttade, ändrade. Såg den växa fram utan att vara helt säker på att det var under min hand det skedde.
Men nu? Jag öppnar dokumentet, ögnar i texten. Tänker: Jaha? Vad har vi här, nu då? Så fort jag försöker bryta in i texten och skriva, så fort jag försöker få något ur mig - då flyger tankarna i väg till mässor och möten, pengabrist, oro. Hur ska jag ha råd att flytta hem till Göteborg igen? Hur ska jag få fler uppdrag som föreläsare, hur ska jag leva mitt liv, hur ska jag hur ska jag hur ska jag...? Hur ska jag någonsin kunna skriva färdigt detta, det glider mig ur händerna, jag vet inte vad det är, vad det blir, det...
Men jag vet det ju, egentligen. Den här uppförsbacken känner jag igen, det är en puckel, en kritisk punkt att ta sig över för att komma till nerförbacken igen, få en rutschande färd utför där orden rinner om varanda ur en. Måste stånka och pusta uppåt först bara, i motvinden. Och att göra det två dagar innan det är Branschdags - å nej. To Shut Up and Write kräver andra omständigheter.
På lördag har jag ett möte med ett nyfiket förlag. Tills dess: ligg i träda, text! Jag går och provar ut lite outfits och leenden så länge.

Läget

Nu har jag varit tyst ett tag. För er som läser min blogg, känner jag att jag blir skyldig en förklaring. Jag kommer att blogga mycket sporadiskt ett tag framöver, för nu har skrivandet tagit tag i mig. Jag har överlevt debuten med god marginal, och jag har landat efter semestern. Efter en fantastisk helg tillsammans med Elin Boardy, text, vin, kantareller och trasiga kopplingspedaler, har jag med full kraft dykt ner i något som kanske kan bli en ny bok en dag. Där tänker jag hållas ett tag.
Au revoir!
Vi ses på bokmässan!

No longer forced to play...

...but doing it out of free will!
Just det: jag leker. Har hittat ett tillfälligt vattenhål dit prestationsångesten inte når, där språk inte är på allvar, där resultatet blir en underbar, härlig smörja. Så här roligt har jag inte haft sedan jag vet inte när. Tjoho!

Wodehouse, wittyness och det enkla dramat

Lustigt hur saker och ting sammanfaller. Jag har varit datorfri några dagar, haft semester med pojkvännen och rensat skallen. Råkade komma över ett par antikvariatexemplar av P.G Wodehouse böcker, som jag slukade med ett leende på läpparna. Dessa lättsmälta, finurliga, receptproducerade små böcker fick mig att fundera. För det första stod det glasklart var min barndoms hjälte Ture Sventon fått sin färg ifrån - författaren Åke Holmberg har mer eller mindre rippat Wodehouse recept rakt av! Utan att direkt anklaga honom för plagiat kan man med rak rygg säga att han lånat språk, karaktärer, miljöer och plot från P.G. Jag frågar mig om jag blir besviken eller imponerad? Imponerad, tror jag. Även om det är snott så är det skickligt!
Vidare tänkte jag på företaget att ta sig an litteratur på Wodehouse vis. Strunta i psykologi, gestaltning och igenkänning, använd vartena billigt knep som står att finna i skrivarhandböckerna, väj inte för det banala, putslustiga eller klyschiga - vips, där har vi en berättelse i sann Wodehouse-stil. Och nu tänker ni: vad enkelt hon får det att låta. Jag tänker samma sak. Det verkar väldigt enkelt, så enkelt att jag får för mig att jag skulle kunna skriva något sådant på ett par veckor. Det är med största säkerhet skitsnack - resultatet skulle bli smörja. Men ändå, att ta sig friheten att FÖRHÅLLA sig till litteratur på det sättet! Att se det som en klar och tydlig väv utan underliggande trådar, att väva för nöjes skull. Jag önskar att jag vågade prova.
Men just det, det var ju hur saker sammanfaller jag skulle säga något om. Jo, när jag vänder åter till datorn hittar jag två nya recensioner av min debut. Den ena i DN:
Lätt men inte viktlös prosa i lyckad debut

och den andra i Hallands nyheter:
Vardagen lockar mer än dramat

Båda recensionerna tar fasta på det som tidigare sagts: välskrivet, inkännande skildring av en ung kvinna, vackert språk, osv. Men båda verka också uppleva att det är något i dramat som skaver lite. Liksom i Aftonbladets recension för en tid sedan tycker jag mig se att recensenterna önskar att boken skulle få vara ifred från damatiska planteringar och dra-efter-andan-ögonblick, att den skulle klarat sig utmärkt om den fått fortsätta att "bara" handla om hur det är att vara 19 år med dålig självkänsla och förvirrade idéer om vad livet ska vara. Och det var ju just det som var meningen från början med boken - men innan jag stoppat in lite planteringar och dra-efter-andan-ögonblick var det ingen som ville publicera den. Hur som helst, här har vi ännu ett par åsikter som pekar mot att det finns ett glapp mellan litteratur som skildrar hur det är, och litteratur som berättar vad som händer. Det finns också ett glapp mellan hur läsarna reagerar på dessa båda stilar. I ryggmärgen är jag en författare som vill skildra hur det är, men min nya idol Wodehouse ägnar sig uteslutande åt att berätta vad som händer. Hmm...

Quote of the day 2

"Jag var alltför oerfaren för att inse att cynism alltid döljer en brist på uthållighet - en sorts impotens, kort och gott; och att förakta all kraftansträngning är den största av kraftansträngningar."

John Fowles: Illusionisten, s. 10

Quote of the day 1

"Nothing is more boring than being forced to play."

Angela Carter: Nights at the cirkus, s. 109

A place where I can shut up and write

Det var ett tag sedan jag skrev något här. Livet består just nu av att hålla skrivarkurs på heltid (en fantastisk liten grupp, krävande dagar, helt slut när jag går hem klockan tre). För övrigt försöker jag hitta mitt skrivande. Det har stillnat kring mig, sommarens lugn börjar nå in i både hjärtat och hjärnan. Jag längtar efter skrivandet. Under en lång tid har jag påstått att jag har längtat efter det, men det har varit lögn. Det har varit så oerhört skönt att slippa skiten, rent ut sagt. Det enda som har känts har varit en tagg av dåligt samvete: nu har du ju både tid och credability, skriv då för helvete din bortskämda medelklassunge! Nu är det annorlunda. Jag är rastlös, grinig, vill bort, vill isolera mig. Känner hur något vill fram, upp, ut. ORDEN! Fast det sitter något i vägen, jag vet inte vad det är. En kulmen av något slag som jag måste ta mig över, ett motstånd. I flera dagar har jag försökt komma över det. Jag har möblerat om, bytt gardiner, flyttat skrivbordet från ett rum till ett annat. Gått promenader, letat efter rätt sorts musik, läst igenom gamla skisser, pratat med vänner om skrivandet. Ingenting verkar hjälpa. Ändå vet jag att det är dags nu, det är ingen idé att gå och vänta på inspirationen längre. Jag måste ta TAG i skiten, helt enkelt. Och livet är ju nu så underfundigt konstruerat att det ofta dyker upp en lösning när man som bäst behöver en. Igår fick jag veta av mina vänner Simon och Liselott att de har ett trapphus på sin bakgård som ingen använder. Egen ingång, högt i tak, bra ljusinsläpp. Nyckel till deras kök där jag kan koka mitt kaffe, en trappa att ställa en krukväxt i, och ett perfekt litet utrymme för skrivbord, stol, lampa och dator. Jag får en nyckel i nästa vecka. Håll tummarna för att någonting kommer kunna börja där!

Om jag kunde teckna...

...skulle jag teckna mig själv så här just nu:
Kroppen utspänd, steglad på ett hjul, som Da Vincis bild av människan. Hand - och fotleder snörda, håller mig stadigt på plats. Håret sprakande av elektricitet, står som en sky kring mitt huvud. Ögonen uppspärrade, fingrarna utspärrade. Och i mitten av min kropp, nedanför revbenen, ett falnande glödande sken. Att vara utåtriktad, möta människor, dela det jag är med andra. Och att vara inåtriktad, sluta sig, dela vad jag har med ingen. Denna ständiga, ständiga slitning.

KORREKTUR, Goddamnit!

Jag skrev nyss ett mail till min moster för att berätta att jag gärna står till tjänst om mormor (senil, 90 bast) behöver hjälp. Först skrev jag: "Jag kommer vara i södra Sverige större delen av sommaren så om ni behöver nån extra hjälp hjälper jag så klart till så mycket jag kan!" Sen tyckte jag att det blev knöligt i mitten, hjälp och hjälper intill varandra, språkögat grät! Jag bestämde mig för att ändra till: "Jag kommer vara i södra Sverige större delen av sommaren så om ni behöver nån extra hjälp ställer jag så klart upp så mycket jag kan!"
Tyvärr gick det lite för fort. Min moster fick följande meddelande av mig:
"Jag kommer vara i södra Sverige större delen av sommaren så om ni behöver nån extra hjälp ställer jag så klart till så mycket jag kan!"
Hoppsan.

För tidigt född litteratur

Jag har varit på turné en vecka, åkt runt med förlagets säljarteam och pratat om boken på bokhandlarnas inköparkonferenser. Det hela slutade med ett besök i Stockholm och BonnierCarlsens vårfest, och i fredags tog jag tåget tillbaka hem till Karlshamn, trött men lycklig.
Ja, nu är jag hemma. Den stillsamma tillvaron återinträder. På skrivbordet ligger högar med saker som inte blivit gjort, och eftersom jag är en Duktig Flicka gör jag dem, en efter en.
Men i huvudet susar tomhet och stress.
Jag har träffat många människor ur bokbranschen de senaste dagarna. Prisbelönta, bästsäljande författare, bokhandlare, marknadsförare. En påpekar att det är karriärmord för en ungdomsboksförfattare att komma med den andra boken senare än två år efter den första, målgruppen växer ju ifrån en! En annan kan inte FÖRSTÅ varför man kan vilja skriva om ungdomar, fast för VUXNA? Nej, säger hon, håll dig till din genre, nu när det går så bra. En tredje är så framgångsrik att han har 8 böcker på gång parallellt och under varje ledig stund under turnén sitter han och skriver. En fjärde säger att man inte ska hoppas för mycket, det kommer ju ut närmare en bok om dagen nu för tiden (bitter matthet i blicken). Och en femte, som jobbar på marknadsavdelningen, puffar mig i sidan gång på gång och kvittrar "ska du inte skriva något nytt, ska du inte skriva något nytt, när kommer det något nytt?"
Ända fram till nu har jag haft den bestämda inställningen att litteratur tar TID. Att litteratur ska ta tid, att den måste ta tid. En berättelse värker fram, den krumbuktar och åmar sig och man kan inte stressa den. Det var förresten det sista jag hörde innan jag lämnade festen i torsdags: "Du ska inte stressa med andra boken, då blir den inte bra."
Herregud!
Jag har en väninna som liksom jag är 30 år, och både hon och omgivningen börjar fundera på om hon inte ska ha barn snart. Hon berättar om hur kollegor och släktingar förmanar, tipsar, uppmuntrar och varnar om vartannat: man ska inte vänta för länge, efter 30 är det jättesvårt att bli gravid, äsch stressa inte, du har tid kvar i livet, om du blir för stressad KAN du inte bli gravid, några vänner till oss försökte i tio år och det var inte förrän de ADOPTERADE som hon blev gravid, för hon hade varit så stressad..."
Förstår ni vad jag är ute efter? Oavsett om det är ett befruktad ägg som ska fästa i livmodern eller en fruktbar berättelse som ska fästa i hjärtan/hjärtat, så är STRESS en farlig faktor. Och när man blir stressad över att man känner stress, då är det riktigt illa.
Alla vill vara lyckade, alla vill göra succé, alla vill leverera. Det verkar som att både författare, bokhandlare och marknadsförare glömmer en sak under dessa intensiva säljarveckor: det är LITTERATUR vi sysslar med. Litteratur tar ingen hänsyn till att målgruppen åldras, att upplevelser är färskvara. Litteraturen gör som den vill, kommer när den vill. För tidigt född litteratur överlever lika dåligt som för tidigt födda barn. Och utan livskraftig litteratur finns det ingenting av äkta värde i den här branschen.

Gomorron Sverige - recension av Magnus Utvik

SHIT! WOW!
Nu blev jag så glad att jag blev helt skakig i benen!

Bokrecensioner med Magnus Utvik

Kvinnlig sexualitet

I Helsingborgs Dagblad har Björn Gunnarsson recenserat min och Marta Söderbergs debut. Fina ord även denna gång, och liksom i Aftonbladet finns det ett stycke som är extra intressant. Gunnarsson skriver: "Jessica Schiefauer har ett utomordentligt trovärdigt sätt att skildra kvinnlig sexualitet, både dess mörkare och ljusare sidor. Hon hittar precis rätt tonfall, mitt emellan blygseln och pornografin, mellan längtan och utsatthet, och inlevelsen i hennes karaktärer är stark." Glad för dessa lovord blir jag naturligtvis, och samtidigt hajar jag till på att - och nu får ni rätta mig om jag har fel - detta är den första MANLIGA recensent som skrivit något om min bok. Han är också den förste att särskilt ta fasta på temat kring kvinnlig sexualitet i berättelsen, medan tidigare recensenter oftast valt att prata om vänskapstemat. När jag skrev om Agnes och Louise var just sexualiteten (hur den tar sig uttryck, hur den formar en personlighet, hur den kan höja eller sänka en människas självrespekt) något jag jobbade mycket med, och det har faktiskt förvånat mig lite att man inte tagit upp det temat mer när man har läst boken. Kan det finnas ett samband (och jag ställer frågan förutsättningslöst, kom ihåg det!) i att den förste manlige recensenten också är den förste att ta fasta på detta? Och om det kan finnas ett samband, vad kan det bero på?

Mer-för-pengarna

Alice Eggers har recenserat min debut i Aftonbladet. Hela recensionen kan man läsa på:
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article5076340.ab

Det som intresserar mig mest är den lilla portion negativ kritik boken får. Det finns något intressant här nämligen, något mycket intressant. Eggers reagerar dels mot hur Konrad och Hannes pratar och beter sig, men det vill jag låta stå okommenterat från min sida (det finns också en läsarkommentar efter artikeln på ämnet). Mer spännande är detta:
"Detaljerna drar ner berättelsen, gör den daterad och mig distanserad. På samma sätt önskar jag bort de 27 sista sidorna, och den deckarvändning boken tar mot slutet. Det är som om Schiefauer försöker skapa ett slags mer-för-pengarna-produkt, att hon hade en fantastiskt fin berättelse som ”bara” handlade om känslor och kände sig tvungen att lägga till lite generationsroman(tik) och mystik."
Kände sig tvungen. Nej. VAR TVUNGEN! Det fanns nämligen en tid då de sista 27 sidorna inte fanns, när boken "bara" handlade om känslor, om hur det var att kastas omkring i vuxenlivet utan förankring vare sig i sig själv eller i någon annan. Vad hände med den versionen av berättelsen? Den blev refuserad av förlagen. Såväl redaktionerna för skönlitteratur som för ungdomslitteratur, alla returnerade berättelsen som "bara" handlade om känslor. Gång på gång returnerades den, med kommentarer som "för lite drama, för lite story, för lite, för lite!"
Jag hittade en medelväg att gå. Berättelsen fick ett slut som förlagen kunde acceptera och som jag kan stå för, även om det från början inte helt var mitt eget. Eggers kommentar ger mig faktiskt hopp. Vi lever i en litterär epok som lägger alldeles för stor vikt vid bladvändarkvalitet, cliffhangers och snabbläsbarhet. Mellan författarens ambition och läsarna finns förlagens nålsöga, så litet att det kan få den starkaste att börja gråta. Själv älskar jag berättelser som inte skyndar sig, som inte driver på om det inte är alldeles nödvändigt. Kanske finns det utrymme för sådan litteratur nu, även för de unga vuxna läsarna? Kanske kan jag vila i Eggers kommentar, och lita till att min lust för att skriva om det som känns, hur det känns, var det känns - att det även för förlagen och läsarna kan vara tillräckligt för att skapa den där underbara, ringande rysningen nedför ryggraden.

Birgitta Trotzig

"Bakom gården var en stig. På den stigen låg en död hasselmus med sina stora mjuka fina liksom ännu lyssnande öron och tassarna uppdragna under den vita buken. Sådan var döden. Men en död hasselmus har ingen lukt. Den är bara någonting som dunstar och är borta: den klara doftande höstluften upptar den i sig som ett andetag - en skälvning och det rörliga, späda, varma är inte längre till. Päls och kött bara liksom drar ihop sig lätt, en torka löper genom dem som en rysning; så är det slut. Den stilla rena gyllene luften bevarar den i sig, både värmen som förgick i en flämtning och den lilla skälvningen som är allt döden är i det ödmjuka jorderiket lågt ner intill gräs och stenar. En död hasselmus är ett ting så till den grad oskyldigt att själva döden i dess närvaro lägger ner sina vapen där mellan gräsets rötter och daggmaskarnas fredliga mörka gångar: vad kan den göra en vars liv bara var denna lilla, så tyst förflyktigande värme? Hasselmusen försvinner i jorden lättare än ett frö. Döden är så helt och hållet enkel här nära gräsets rötter. Det lilla djuret blir åter vad det var, det är alltsammans."

En berättelse från kusten, Bonnierbiblioteket, 1961.

SvD

...har recenserat:

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/unglitteratur/artikel_2801801.svd

Bokhora...

...är en recensionsblogg där man gärna vill få vara med. Nu fick jag var med! Läs på:

http://www.bokhora.se/blog/salong/lasning/2009/04/outvecklad-oerfaren-o-allting/

Lyssna på Jessica i radio!

Igår pratade jag om min bok i P4 Kristianstad. Lyssna i efterhand på:
http://www.sr.se/cgi-bin/kristianstad/program/amnessida.asp?programid=3352&grupp=6134&artikel=2783690

...bläddra ner en liten bit på sidan så hittar ni länkarna!

Så här mysigt var det...

... när jag för första gången i mitt liv satt vid ett bord och signerade min egen bok till människor som ville köpa den och läsa den. En större lyckokänsla i magtrakten kan jag inte föreställa mig, varken i detta livet eller i eventuella kommande! Med mig på bilden min goda vän och kollega Maj. Det är inte utan att jag är lite nervös för vad hon kommer tycka om den...!

Tack, Rebecca Liedman

Det finns recensenter, och det finns recensenter. Här en som jag böjer mitt huvud för, djupt.
Hon funderar verkligen riktigt noga, väger för- och nackdelar mot varandra i boken jag skrivit. Hon ser precis de svagheter jag själv sett, men bedömer (som jag) att de måste få vara där. Hon ser rakt igenom materialet, och hon ger mig godkänt. Det är inte översvallande, men det är rättvist.
Tack, Rebecca Liedman!
http://www.alba.nu/artikel/artikel.php?id=906

UPP TILL KAMP!

Jag skriver, just nu, i ett anfall av STRYKA, TILLTRO och SJÄLVKÄNSLA. Jag sitter i min skrivarlya i Göteborg, tittar ut över takåsarna. Har just haft en lång diskussion med en vän, han är en grym formgivare och illustratör. Vi diskuterade hur det känns när man VET vad man vill göra, och man TROR på det också, egentligen, men det kommer att innebära att man måste ta ett kliv ut i något okänt. Man kommer att behöva stå för sina val inför omgivningen, och det enda man behöver från dem är att de också TROR på en. Men om de inte gör det, om de skulle titta på en med den där blicken ni vet: ena ögonbrynet lätt lyftat, och i ögonen står det: Jasså det tror du, lille vän, och hur skulle det gå till har du tänkt dig? Då kan det där modet, den där styrkan, blåsas bort på en sekund.
Nu vill jag säga, till alla er som är på väg att ta det där steget, till alla er som är på vippen att VÅGA PÅBÖRJA RESAN MOT ATT VARA DEN DU VERKLIGEN ÄR: Jag önskar dig STYRKA! TILLTRO! SJÄLVKÄNSLA!
Och till alla er som lyfter det där förödande ögonbrynet, till alla er som sänker styrkan, tilltron och självkänslan hos den som repar mod att våga:
SKÄMS PÅ ER.

Kom till Mariaplans bokhandel på torsdag!

bokprat, signering och musik!

VÄLKOMMEN till FÖRFATTARKVÄLL
på MARIAPLANS BOKHANDEL

Slottsskogsgatan 46 B, Göteborg
torsdag 16 april kl 19.00

med:

Om du var jag
av Jessica Schiefauer

och:

Gränsglaset
av Anna Mattson

Två svåra ord på K

Kärlek och Kreativitet. Två företeelser som jag inte kan, inte vill leva utan. Men ibland, under de där perioderna när man är på väg in eller ut ur kreativiteten, när det surrar av berättelser i huvudet, eller när det är helt tomt och tyst och övergivet - då blir allt så förtvivlat komplicerat.
Så här: skrivandet är en lång räcka av kriser. Kris 1: inget att skriva om. Kris 2: något att skriva om, men vet inte hur. Kris 3: ett hum om hur jag vill skriva, men vet inte längre vad det var tänkt att handla om. Kris 4: det är inte jag som bestämmer längre, berättelsen gör som den vill. Hjälp! Kris 5: brottas med texten, slå på den med tillhyggen, locka fram de blygaste passagerna... utmattad för jämnan. Kris 6: bli färdig. Plåstra om skrapsåren, sy igen de värsta blessyrerna, sminka kindbenen på de blyga stackarna, pusta och fixa. Kris 7: vara färdig. Enormt tomt. Och sen börjar det om från början.
När man krisar, när det kryper i kroppen, när frustrationen inte lämnar en ifred - då vill man ha tröst. Och tröst finns i mitt liv, min älskade man finns där, alltid, bara några steg bort. Men om jag går till honom då, om jag låter mig smekas, tröstas - då tröstar jag bort min katarsis, och då kommer jag aldrig igenom. Det är som att ta ångestdämpande tabletter: istället för att brottas färdigt med roten till frustrationen lägger man lock på den, kväver den. Men den finns ju kvar, och man står där och stampar inom sig själv, på ruta 1.
Under en kort stund idag, när jag satt på mitt heta plåttak med mitt morgonkaffe, insåg jag att det är så här det fungerar i mitt liv. Vi går båda runt med oförlöst kreativitet, och när den pockar på, när den börjar göra ont - då söker vi tröst hos varandra. Om vi fortsätter så här kommer vi att sluta som två bleka spöken, vi kommer att sitta där och hålla varandra i handen med beniga skelettfingrar, men ingen av oss kommer egentligen att vara levande, och då finns där heller ingenting att älska.
Tröst är en sak. Kärlek är något helt annat.
Det är hög tid att vi börjar ägna oss åt det sistnämnda igen.

På ett fåtal timmar hinner nuet bli till ett minne

... och detta minns jag:

kranarna i den polska hamnstaden, skimrande i morgonljuset

... och detta minns jag:

några vindstilla timmar med havet framför ögonen, smaken av kaffe och en dröm som gått i uppfyllelse.

Fritt förfall

Jag och Patrik var på kryssning i helgen, fredag - lördag kväll. Det kändes som om det var första gången på en evighet som vi verkligen kunde ta oss tid för varandra, se varandra i ögonen ordentligt, sitta tillsammans och bara njuta av varandras sällskap utan att fundera på vad som måste göras härnäst. Det var stiltje och strålande sol, vi satt på terassen och läste medan solen sakta vandrade längs himlen. Jag hade med mig Fritt Förfall (Normal förlag), Birgitta Stenbergs första, refuserade (!) romanmanus från 1951. Efter de första 50 sidorna lyfte jag på huvudet, såg ut över det glittrande vattnet och tänkte: Det är DETTA det handlar om! Stenberg ägnar sig inte åt att jaga dramatik, hon har inga cliffhangers, hon håller inte en benhård storyline som inte tillåter några avstickare. Istället är det karaktärerna, miljöerna och relationerna som är berättelsens kropp: mustiga, mystiska människor, nattliga, dekadent glamorösa miljöer, mer eller mindre lösa förbindelser som inte är direkt livsomvälvande, ibland skänker de inte mer än en säng för natten. Så vad handlar det om, då? Om hur det är att trevande söka efter sig själv i allt det där, att vara en människa som inte accepterar några bojor. Fritt Förfall är ett stycke förflugen verklighet, en skiva av en tid där människorna skulle vara stramt kontrollerade medan litteraturen fick lov att ta sina snåriga omvägar. Det förstnämnda vill vi nog inte tillbaka till, men kanske finns det en chans att litteraturen kan få lov att leva sitt eget liv igen, långt ifrån dramaturgernas vassa knivseggar? Läs Stenbergs debut och fundera på saken!

Avslut

5 veckors vick som svenskalärare är nu över. Kanske kommer jag att jobba på Jämshögs folkhögskola igen, kanske inte. Det har varit fantastiskt: människorna, mötena, skratten, insikterna, frustrationen... allt det där som gör människor till människor. Det finns så många sammanhang där människor betraktas som maskiner, och jag mår lika dåligt varje gång jag hamnar i ett sådant. Ibland får jag för mig att det är sådan man ska vara: duktig, presterande, snabb, tillgänglig... ja, jag vet inte allt. Men nu råkar det vara så att jag inte ÄR sådan, i alla fall inga längre perioder. Jag gillar inte högt tempo, jag bryter ihop under stress, jag förfäktar de långsamma, sakta mognande processerna och resonemangen. Jag njuter av samtal som får ta tid, av verksamheter som inte har ett bestämt mål. Vägen är målet! Det finns ett fåtal platser på jorden där jag känt att jag kunnat vara som jag är, inklusive alla mina later, nycker och infall, och en sådan plats är nog bannemej Jämshögs folkhögskola. Tack, hörni, för att jag har fått vara med i era liv en kort stund!

Gränsländerna

Om jag kunde råda över mina egna känslor skulle jag vara vuxen vid det här laget.
Om jag hade en spärr, en fungerande mekanism som slår till när mina gränser löses upp.
Om det fanns något i mig som kunde säga: "Detta ska du inte vilja".
Men jag är hopplöst, för alltid gränslös.
Jag vet inte var jag slutar, var andra människor börjar.
Jag sugs upp av er, sugs in i er, vill vara där. Vill inte att det ska finnas några gränser mellan dig och mig, mina tankar, dina tankar, min kropp, din kropp.
Detta eviga, smärtsamma sökande efter sammansmältning.
Som att min egen hud aldrig kan bli tjock nog att hålla mig samman.

Jahapp.

Det var det, det.
That was it, it.
Das war das, das.

Et maintenant?

Einfach: SHUT UP AND WRITE!

Morgondagen

Alltså.
Vad hetsar jag upp mig över?
Morgondagen kommer att komma, boken kommer att "släppas". Kanske att det droppar in nån recension. Men i övrigt: det kommer vara en dag som alla andra. Frukost, möten, lunch, människor, skratt, irritation, middag, dator, godnattpuss. En vanligt dag. Vad skönt det ska bli!

Den vidunderliga trötthetens historia

Varför är jag så förtvivlat trött idag?
Är den en vecka av hårt arbete och mycket stress, eller är det snöfallet och kylan som inträdde för några dagar sedan. Är det längtan till västkusten, eller kanske bristen på stunder på tu man hand med min man?
Nej, det är skräcken inför det som börjar hända omkring mig. Recensioner, kommentarer, respons på en berättelse som jag älskat, kämpat och arbetat med under så oändligt lång tid. Det var länge sedan jag kände mig så här sårbar, livrädd för att bli bortstött. Det tar sig underliga, obehagligt närgångna uttryck hos mig, och jag har inte lust att umgås med den typen av känslor just nu. Idag är jag så trött i själen att jag knappt orkar röra mig.
Jag hade en dröm inatt, vaknade klockan fyra när himlen var gråskum utanför. I drömmen hade jag gråtit, och när jag vaknade kom tårarna. Jag drömde om min mamma, att hon några veckor innan hon dog övergav oss. Hon packade sina väskor och begav sig till en gammal kärlek, vi fick inte lov att kontakta henne. Hon ville dö hos honom, utan oss. Hon stötte bort mig, förbjöd mig att vara hos henne under hennes sista dagar i livet.
När jag vaknade gjorde det så ont i bröstet att strupen krampade.
Kanske är det inte förrän nu jag inser vad det är att ge ut en bok. Det är att blotta strupen, att ge okända människor chansen att värdera mig. Att klä av sig naken inför publik och säga: "här är jag, gör vad du vill med mig."
Det finns ingen återvändo, bollen rullar. Jag kan inte backa, bara försöka stå rak medan det händer.
Okej då. Kom an, världen! Jag kan ta dig.

Älskade barn

Älskade barn,
som jag en gång kommer bära.
Om jag dör ifrån dig, om min kropp slutar att fungera, förtvinar, slutar vara ett kärl för min själ.
Då kommer jag inte att vara rädd. Jag är inte rädd för sjukdomen längre, är inte rädd för döden.
Men jag är rädd för, att jag även i döden ska kunna känna din sorg efter mig.
Att höra dina snyftningar långt bortifrån en annan värld, utan att kunna ge dig någon tröst.
Att känna hur din kropp behöver min, utan att kunna vagga dig i min famn.

Rapport om smärtan

För den som är nyfiken, gjorde jag en ögonoperation som heter LASEK, på en klinikkedja som heter Memira.
Okej. Det gjorde fruktansvärt ont. Brände långt in i ögonen under ett helt dygn, som om en ond gnom satt med en liten svetslåga framför min pupill, elakt skrattande. Men det gick över, fortare än jag hade tänkt mig. Efter 2 dygn var jag smärtfri, och nu ser jag så pass att jag kan sitta framför datorn igen. Naturligtvis gör jag inget vettigare än att trakassera er alla med hur ont jag har haft. Jag har högar med texter att gå igenom, lektioner att planera och fix att fixa, men det vill sig inte. Ställtid, kallas det visst.
Alltnog. Det är fortfarande suddigt, lite grusigt i ögonen, torrt som om jag suttit en lång stund i stark vind. När jag hamnar i direkt solljus skriker jag som en gris och känner hur huden börjar smälta och ryka. Vampyren i Blackeberg kan slänga sig i väggen, Jessica Schiefauer är det nya svart när det gäller ljusskygghet. Mystiskt nog infaller vårens hittills soligaste dagar just de datum då jag inte tål skarpt ljus. Konspirationsteori, någon?
Om någon vecka bör synen ha stabiliserat sig, jag kommer förhoppningsvis att se som en falk. Flera gånger har jag redan tyckt mig känna glasögonbågen klia över näsroten, jag har petat dit ett finger för att fösa upp skalmen - och kört fingret rätt in i ögat för där finns ju ingen skalm längre. Lustigt vilka nya typer av dumheter man gör när livet förändras.
Nej, nu får det vara nog, dags att blunda en stund. Ett litet ps bara: den besvärliga Amanda O har blivit mer medgörlig på sistone, det kilar kliar kliar i skrivnerven. Förlaget viskar om nytt släppdatum 2011, jag lovar inget men just nu känns det inte helt främmande. Det är klart, ett litet förskott kan ju bättra på kreativiteten hos vem som helst. Vad säger du, Rod? Lite förhandsroyalty för framtida publikationer? Brukas det? Nähä. Jag anade det. Suck.

Kniven!

På tisdag gäller det. Då lägger jag mina ögon under kniven.
Pratade med en väninna förut idag, hon har genomgått ögonlaser för något halvår sedan. När jag frågade henne exakt hur djävla ont det kommer att göra, vägrade hon att svara på frågan. Istället upprepade hon att det var värt det efteråt; varenda sekund av smärta och varenda krona betald.
Min slutsats: det kommer att göra nåt så in i innersta helvete ont.
Trots det är jag inte orolig. Kanske låter det storvulet, men jag föreställer mig att det jag ska göra är att resa mig ur askan, låta en ny Fenix slå med vingarna. Utan glasrutor mellan mig och världen.
Eller så kan man ser det så här:
jag ska låta en läkare pumpa mig full med lugnande, sätta en järnring kring mina ögon, skrapa bort min hornhinna med en lie och bränna en laserstråle in i min syncentrum. Hur smart låter det på en skala?
I en dröm inatt var jag på vippen att bli våldtagen i ett nattlåst parkeringshus. Kan det finnas ett samband, månne?

Missbruk

Något kryper i kroppen. En ilska är det, ett behov av att spränga en gräns.
Jag känner mig trängd. Livets praktiska:
städdisktvättjobb
återvinningmailboxtankabilen
skoluppsatsredovisningbokamöte
tvättasigrensakattlådanringapappa
Det hopar sig, finns inga himlar, inga öppningar.
Om jag känner mig ofri ruttnar jag.
Patetiskt? Jovars. Men människan är patetisk.
Jag måste åka härifrån, tvätta blicken, se något nytt med nya ögon.
Jag måste hitta en ny gata att gå på, en ny stol att sitta på, en ny fasad att betrakta.
Då, kanske då kan orden få rum i mitt huvud.
Skrivandet är ett missbruk. Om jag har inte tillgång till det, om jag inte vet en plats där jag kan hitta det, om jag inte pumpar i mig en underhållsdos tillräckligt ofta, då känner jag plötsligt inte igen mig själv. Jag får lust att morra, bita tanter i benen. Jag vill skrika åt kassörskor, vill preja barnvagnar på övergångsställen.
Jag tycker inte om mig själv när jag är sån här.
I need my fix, and I need it now.

Hoppsan, på självaste kvinnodagen hittar jag...

... den här länken, som (kanske?) betyder att man tänker försöka lansera min bok utomlands? Här går det undan! Men jag antar att det är en bra sak? Eller? Rätt roligt att se sin egen baksidestext översatt till engelska hur som helst!

http://www.bonniergroupagency.se/200/201.asp?id=3163

Dagens dikt: "Berget"

Hur såg berget ut?
Berget.
Toppen klyver
himlavalvet
rakbladsvasst.
Skärvan snittar
tunt tyg rämnar
stjärnor faller
klirrande.

Hur såg berget ut?
Berget,
bergets brant
en elefantrygg.
Grå granit grus
skrovlor, skrevor.

Hur såg berget ut?
Bergets bas: en
matmor matrona.
Dimslöjor svepta
vit virkad
bomullssjal.

Berget.
Hur såg det ut?
I skrevor ödlor i
ödlans skinn:
kopparblixtar
rostrött mättat
glänser mot
ärgens gröna

Bergets öga.
Urtid, urtidsbest
men i ögat:
åldrig instinkt
visdom hudlock
klipper döljer
djurögat.
Berget
ögat
elefanten
berget
ögat.

Berget, bergets
öga!
Små figurer klänger.
Hänger i eneruskor
greppar förtvivlat
rasar utför
branterna.

Jag är inte den som klänger.
Jag är BERGET.

JAG.

Berget basen branten skärvan
urtidsblick är min.

Katastrof!

Jo, jag satt och skrev på min snåriga Amandaberättelse. Jag hade min lilla dator, min eeePC. Den är väldigt behändig, inte större än en rejäl roman och väger mindre än en liter mjölk! Lite för små tangenter bara, det tar ett tag innan fingrarna vänjer sig. Men i alla fall, jag satt och skrev, i Open Office. Plötsligt craschade hela skiten! Jag kände kallsvetten krypa upp i nacken, jag försökte reparera, kopiera, klippa ut och klistra in... inget hjälpte, filen gick inte att öppna. Nåväl, jag försökte hålla mig lugn. Tog in dokumentet i min stora dator och försökte öppa i word. Det gick inte. Nånstans här började det flimra framför ögonen. Amanda har preciiis börjat få eget liv, hennes konturer skärps så sakteliga, och de fyrtio sidor text jag så mödosamt knattrat fram är stommen i hennes existens. I ett sista desperat försök öppnade jag dokumentet som en txt-fil. Det gick! Texten fanns där! Jag kopierade över den till ett nytt word-dokument, och skrev lättad in filnamnet Amanda O RÄDDAD.doc. Jag tittade på texten. Vartenda ord fanns med, men det såg lite konstigt ut. Jag provade att ändra styckeformat, jag ändrade storlek, typsnitt och marginaler. Det såg fortfarande jättekonstigt ut, och när jag försökte skriva in lite ny text var den helt annorlunda än den gamla. Då insåg jag vad som hade hänt. På något djävla vänster hade datorn lagt in ett mellanslag mellan varje bokstav, och tre mellanslag mellan varje ord. Vad jag vet finns inget kommando för att ta bort något sådant. Det vara bara att sätta igång och radera dem, ett och ett. Kramp i enter-fingret redan efter ett par rader. Suck.

Strax före sänggåendet: Tranströmer

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av alla dem som är "jag". Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.

ur Minnena ser mig (2006)

Woooh my God and sweet Lord in Heaven - första recensionen har landat!

... men pay no attention till omdömet om omslaget - där har de fel! ;)

http://www.bokfreak.se/imported-data-old/2009/2/19/om-riktigt-nara-vanner.html

SÖK och ERSÄTT, goddamnit!!

Jag skrev nästan hundra sidor för ett par år sedan, på ett projekt som fick namnet Pojkarna. Det var något febrigt över skrivandet då, jag satt dagar och nätter, texten rann fram som en smältvattensflod. Sedan dog den. Den torkade ut, sinade, vissnade, stelnade - länge har den bara varit oåtkomliga textblock, obrytbara rader. Jag har inte kunnat skriva vidare och jag har inte kunnat skriva om, de hundra sidorna är som ett cementblock av dåligt samvete och prestationsångest. Så pratade jag med min vän Elin för någon tid sedan, om berättarperspektiv. Jagformens begränsning, problemen som uppstår när jag som författare kommer till analysen, medan min huvudperson samtidigt stiger in i det emotionella kaoset. Och nu slog det mig:
Jag har alltför mycket kontrollbehov för att jagformen ska räcka till.
Jag öppnade Pojkarna och sökte upp ordet jag. Detta ord ersatte jag sedan med huvupersonens namn. Något mycket underligt hände med texten. Den bytte perspektiv och blev skriven i tredje person, men det hände något annat också. Huvudpersonens namn upprepades ideligen, det blev till ett mantra, som om hon författaren (eller kanske hon själv) hela tiden var tvungen att påminna sig om den där benämningen, den där etiketten, den där kroppen som fått ett namn att bära på. Så här till exempel:

Kim simmade länge i tjärnen, öppnade ögonen i det svarta vattnet och såg bara mörker och väta. Det är som att vattnet rinner in i kroppen då, som att vattnet dämpar och skyler och lugnar. Nu brusar det tyst i öronen, huvudet är tomt och dovt som Kim är van att ha det.
När Kim lägger handen på handtaget skär signalen genom fönstrens tunna rutor. Köksklockan skymtar där inne, urtavlan blänker i mörkret och visar kvart över två. Dörren glider upp under Kims hand, i mörkret märker Kim knappt att det sker. I mörkret rör Kim sig över trägolvet, dörren förblir öppen och skogens nattdoft följer henne in. I mörkret sluter Kim sina fuktiga fingrar kring den tunga bakeliten. För den som söker Kim i mörkret, den som väntar till natten och försöker igen, det är någon som vet vem Kim är.

Jag vet inte om det blev varken bra eller användbart. Men en sak vet jag: detta är en ny text, ett nytt levande väsen, inte något dött cementblock som skaver inuti mitt huvud.

Tesen och temat, forskaren och författaren

Helgfrukostar verkar vara ett bra tillfälle för samtal i min familj. I morse satt Patrik och jag återigen länge vid frukostbordet, drack finkaffe och åt smörgåsar (Patrik såg som vanligt till att bre sin macka så noga att leverpastejen verkligen täckte varenda millimeter av brödytan) och pratade. Patrik har chans på en forskartjänst framöver. Han funderar på vad han vill forska om, något inom ljud så klart (det är vad han arbetar med), men exakt vad vet han inte ännu. Och jag tänker mellan tuggorna att detdär är precis som när man vill skriva en ny bok. Jag börjar alltid med en tes, och den tesen vill jag bevisa. Så föddes nog berättelsen om Agnes för länge sedan tror jag, jag hade en tes om att Agnes var ett offer för omständigheterna, och det ville jag beskriva, skildra, gestalta. Men min tes stämde inte, när materialet hade blivit någorlunda omfattande insåg jag att jag aldrig skulle kunna bevisa att Agnes var ett offer, inte om det skulle bli en trovärdig historia. Jag värjde mig länge mot sanningen, jag ville inte att min tes skulle falla, jag ville inte se vad mitt material egentligen innehöll. När jag till slut gav upp, när jag lade alla mina gamla ambitioner åt sidan och tog materialet för vad det egentligen var, DÅ kunde jag se vad min slutsats skulle bli. Det var inte en berättelse om att vara ett offer, det var en berättelse om att ha dålig självkänsla. Agnes känner sig som ett offer, så långt stämmer min tes. Men ju längre berättelsen lider, desto mer står det klart att den känslan kommer inifrån henne själv. Min tes föll, jag kom fram till en helt annan slutsats än jag hade förutsatt.
Forskaren kan börja sitt arbete förutsättningslöst. Man kan börja med att samla data, för att sedan sammanställa den och se vad som framkommer ur materialet. Men man kan lika gärna börja i andra änden: man har en känsla av att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt, och arbetet går sedan ut på att ta reda på om den känslan stämmer eller inte. Jag tror att författarskapet fungerar likadant, man måste börja i antingen den ena eller den andra änden. Själv börjar jag med att sätta upp en tes. Det knepiga är att inse att den första tesen ofta är fel, att fiktiva karaktärer får ett eget liv, egna ambitioner. Om man inte accepterar dem för vad de är, kan man aldrig skriva en trovärdig berättelse.

My definition of skönhetsoperationer

Just nu håller jag verkligen inte käft och skriver. Har inte skrivit på många dagar. Fick ett mail från en bekant som också debuterar i vår, hon frågade hur jag mådde och berättade att hon just nu sitter och skriver på sin andra bok. Jag DOG nästan! Har inte kunnat skriva tillbaka, känns alldeles för jobbigt att behöva erkänna att det står bom still i huvudet just nu. Fast det finns ju en idé, en bra idé faktiskt, kanske till och med en grymt bra idé. Men den vill inte komma ut just nu. Så är det med det. Så vad ägnar jag mig åt istället? Jo (håll i er nu): jag tänker göra en skönhetsoperation. Brösten, tänker ni. Nix. Näsan då? Nej för fan, jag älskar min näsa. Fettsugning? I WISH!
Nej, jag ska på undersökning idag för att se om jag kan operera mitt synfel och slippa ha glasögon mer. När folk frågar om det brukar jag säga att det är:
a) En ekonomisk fråga. Det är billigare att göra en engångsoperation än att köpa nya glasögon vart femte år livet ut.
b) En säkerhetsfråga. Jag är fruktansvärt närsynt, tänk om mina glasögon skulle gå sönder när jag tex. kör bil! Då skulle jag vara en stor trafikfara.
c) En praktisk fråga. Det är så jobbigt att behöva byta till linser när man ska ut och springa eller gå till badhuset osv.
Inget av ovanstående är det riktiga skälet. Det är en skönhetsfråga, ingenting annat. Jag har haft glasögon sen jag var nio, på vartenda skolfoto pryds mitt ansikte av ett par mer eller mindre missklädsamma bågar. Jag ser inte tjusigt intellektuell ut i glasögon, jag ser ut som en djävla mullvad i ett akvarium. Bakom akvarieglaset finns ett par mörka rådjursögon, och det är DEM jag vill åt. Jag vill bli vackrare, helt enkelt, och jag tänker betala 25000:- för det. So there you have it: jag ska göra en skönhetsoperation.
HAAAAAALELUJA!

Se där ja!

Jo alltså nu SKULLE jag ju inte använda den här bloggen för självbeundran och sådant trams, men vem skulle kunna motstå att känna sig stolt över en så här fin artikel? Jag känner mig som en nobelpristagare. Minst!

I vår blir berättelsen bok - Jessica Schiefauers debutroman "Om du var jag"

Nu kan man kommentera om man vill!

Mina kära vänner och läsare har upplyst mig om att det inte går att skriva kommentarer till mig. Så kan vi ju inte ha det! Nu har jag ordnat så att det går bra att kommentera, så: HIT ME!

Hyllning till Hartnett!

På trädgårdsskjulets tak slåss två insekter på liv och död. Den ena, en geting, kommer att vinna; den andra, en bönsyrsa, vet att den kommer att förlora. En dammig liguster skyddar skjulet från eftermiddagssolen. Det är mars och vädret är fint. Kitten Latch ligger i skuggan och skrapar förstrött i rosten på den korrugerade plåten. Inuti hans huvud vänder och vrider demonerna på allt de vet.


Ovanstående är första stycket i Soyna Hartnetts roman Jag är djävulen; berättelsen om 18-årige Kitten och de demoner han bär inom sig. Kitten har blåa troskyldiga ögon, det är något oemotståndligt över honom, grannflickan Aimee lämnar allt för hans skull. Men Kittens farfar, en totalförlamad och sängbunden gammal man, gurglar av hat och fasa varje gång Kitten kommer i hans närhet. Vad är det Kitten gör mot honom? Vad är det han bär inom sig som kan påverka människor så starkt, om än på helt olika sätt?
Man kan läsa Hartnetts roman på två plan. Det kan vara en berättelse som spränger ramen för realismen: Kitten är djävulens hantlangare, ett väsen som skipar rättvisa på jorden utan att sky några medel. Men det kan också vara en berättelse om hur en liten pojke oåterkalleligt skadats av kärlekslöshet och penalism, för att skydda sig bygger han upp en galenskap som håller honom utom de onda människornas räckvidd. Hartnetts språk och berättarteknik skapar rysningar nedför ryggraden, vilken tolkning man än väljer.
Det som intresserar mig är ett annat glapp, nämligen det mellan ungdoms-och vuxenlitteratur. Hartnett publiceras som ungdomsförfattare, vad jag vet riktas i Sverige ingen eller mycket lite marknadsföring av hennes böcker till vuxna läsare. Jag kan inte låta bli att förvånas över denna - ibland mycket underliga - uppdelning av böcker som handlar om människor som befinner sig mellan tonårs- och vuxenvärlden, årton-nitton-tjugoåringarna, alla de enormt komplexa vägskäl som den åldern för med sig. Vissa av dessa berättelser hamnar på ungdomssidan, andra hamnar på vuxensidan. Ibland verkar det enda argumentet vara att författaren tidigare publicerat böcker i den ena eller den andra kategorin, var den nya berättelsen kan tänkas höra hemma verkar vara av mindre betydelse. Jag är djävulen är definitivt en bok för unga. Men inte desto mindre är den en bok för vuxna, både innehållsligt och språkligt.

Den plötsliga känslan av ren lycka

Sitter på kontoret vid datorn, stora fönstret ut mot havet, vattnet upprört därute, vinden ruskar om i träden, fåglarna flyger i lovar över vågorna.
Då kommer det. Som en explosion i bröstet, insikten:
Jag har skrivit en bok, och nu ska den komma ut.
Jag hade en historia att berätta, och snart kommer människor att läsa den.
Jag hade ett mål, jag antog utmaningen. Jag stupade, jag föll, jag reste mig igen. Jag gav aldrig upp för jag visste att det jag hade att berätta var viktigt, jag slutade aldrig att leta efter ord som kunde beskriva det jag ville säga. Under många år levde jag med en liten, glödande boll i bröstet, jag trodde på mig själv, jag trodde på det jag gjorde, jag kämpade mig fram i motvind.
Jag hade ett mål, och nu har jag nått det.
Utanför fönstret glider måsarna på uppvindarna, och jag känner lyckotårarna rinna ner för kinderna.

Låt mig presentera: Lars!

För 10 år sedan flyttade jag hemifrån, in till ett kollektiv i centrala Göteborg. Det var jag, Patrik, Cissi, Johan, Tor, Jenny - och Lars.

Lars föddes en sen kväll när vi hade tråkigt. Johan hade en gammal klädställning, Patrik hade hönsnät och Cissi hade papier maché. Vi byggde Lars under mycket fniss i vårt kök. Några månader senare hade Karin (som bodde ett kvarter från oss) fest, och hon fick Lars i present. Tyvärr såg han inte så snygg ut då, så Karin fixade till honom. Det är hon som givit honom flygarbrillorna, tuppkam, mustasch och ögonbryn. Lars bodde i hennes vardagsrum i flera år, men när hon skulle flytta därifrån hamnade han i mitt vindsförråd. Där har han stått i nästan 8 år, ensam och nerkyld. Men för några dagar sedan fyllde Patrik 30, och vad är en bättre 30-årspresent än en förlorad son som man satt till världen för nästan 10 år sedan? Jag dammade av Lars, sprutade lite herrparfym på honom och klädde upp honom i kavaj och leopardkrage. Sedan fick han åka spårvagn till andra sidan stan, och när Patrik öppnade dörren stod Lars där med en flaska champagne i fickan! Så nu bor han hos Patrik och Helena, sist jag såg honom såg han lite småfull ut (kolla den röda näsan!)

Varför skriver jag om detta, då? Jo, det var just där, i kollektivet i Göteborg, under långa nätter och slöa morgnar, under kaffedrickande och tequilarace, under alldeles för många cigaretter, under gråt, skratt och hångel (med felfelfel person) - det var där jag föddes. Mitt vuxenjag, grunden till den jag är idag, allt tog sin början i det där kollektivet. Allt jag skriver om, alla berättelser som tar form, frodas, försökter ta sig ut, allt detta började där. Så snubben på bilden är min tvillingbror, kan man säga. En av dem som Känner Mig Som Jag Är.

Söndagsfrukost

Kaffe, juice, marmelad på smörgåsen. Gick upp sent (inflyttningskalas igår hos Peter & Mattias). Patrik och jag tuggar och myser, utanför fönstret är januarihimlen faktiskt lite blå här och var. Och vi tar oss tid att prata, om livet och kreativiteten. Tonårens skapande, det var en tid när allt man producerade var tysta skrik, famlande i mörker, ett enormt behov av att göra sig hörd. Det finns en frenesi i de texterna, jag ser den när jag tar fram dem. Den är stark och vacker, men jag kan ändå inte låta bli att dra på munnen åt det. Idag är det något annat som driver oss in i skapandet. Det episka, säger Patrik, med blicken ute i det blå och munnen full av marmeladmacka. Och jag nickar, fäster blicken på en molntuss som ser frusen ut. Han har rätt, det är den episka skildringen som är grejen nuförtiden. Att vara en berättare, en person vars ord får folk att stanna till, lyssna. Men det finns en sak som aldrig kommer att ändras, inser jag när molntussen upplöses till luft. Det är mitt behov av en läsare. När jag skrev om Agnes hade jag flera olika mottagare. Ibland var det för Cecilia jag skrev, ibland skrev jag för Patrik. Jag ville beröra en speciell människa, jag satte mig ner och skrev på samma sätt som man lyfter luren när man känner att man behöver prata med någon, när man behöver bli förstådd och lyssnad på.
Och idag? I morse insåg jag att jag har glömt detdär, jag har inte tagit med det i beräkningen. För vem skriver jag om Pojkarna? För vem skriver jag om Ester? Det vet jag inte, och därför kommer jag inte heller vidare. Amanda O riktar sig till sin E. Den berättelsen är svårskriven för att jag ställer höga krav på den, inte för att den inte har någon mottagare. Det glimmar till i mig när jag kommer på detdär, att jag behöver en mottagare. Det är inte recensenterna, inte läsarna som är min mottagare. Det är en särskild, utvald person som jag gör till min lyssnare. Någon jag behöver nå, beröra, kommer under huden på. Och jag ser att det glimmar till i Patrik också, vi blir så uppspelta av insikten att vi gör en kanna kaffe till och sitter kvar vid frukostbordet, försöker hålla kvar känslan av att ha kommit underfund med något. Kort därefter tittar Patrik på almanackan och kommer på att vi firar vår 6:e förlovningsdag idag. Vi börjar fundera på ett bra sätt att fira det på, snart tar dagen en helt annan vändning och insikten om Mottagaren får ligga kvar på köksbordet. Den skrumpnar i kanterna bredvid brödskalkarna men den ligger nog kvar där än, om jag skulle gå ut och titta efter.

Världens klokaste Johanna

Jag msn:ar med Johanna Thydell (grym författare, vän och peppare) om detta att skynda när man skriver. Att storyn låter vänta på sig och stressen som uppstår, hur ska man få ihop det? Vi kommer fram till att tiden är en lika viktig ingrediens som något annat. En berättelse behöver nerv, inte bara drama, och för att skapa nerv måste man låta texten gro, mogna. I Johannas ord:
"Man blir för... hur ska jag säga... actioninriktad tror jag, om man skyndar. Det blir FÖR dramaturgiskt. Effektsökeri rentav. Tror det kan vara farligt att enbart arbeta efter den kunniga hjärnan utan att kombinera det med hjärtat. Det måste KÄNNAS också. Inte bara vara skickligt gjort."

Amen, sister!

The power of bla bla bla

På årets första Blekinge UPP-möte (http://blekingeupp.blogg.se) föddes ett nytt uttryck av misstag: The power of bla bla bla. Det var någon som sa det i en parentes bara, orden kom flygande över bordet och där satt jag, och så kom de där orden, och de vill inte lämna mig i fred nu.
The power of bla bla bla.
Sannerligen!
Så mycket i denna torktumlare som kallas kulturbranschen handlar om bla bla bla. Snacka snacka snacka, synas synas synas, höras höras höras. SE MIG HÖR MIG SE MIG HÖR MIG!
Det är som en koffeinkick genom kroppen, man är på den där konferensen eller den där festen eller den där företagsfrukosten, och man står i sitt hörn med sitt glas och alla pratar runt omkring en och det står lysande klart i neon: DEN SOM INTE HÖRS FINNS INTE.
Och då börjar munnen att babbla, the power of bla bla bla oh please save me from invisibility och vad som kommer ut spelar mindre roll bara jag talar om MIG SJÄLV MIG SJÄLV MIG SJÄLV jag snackar och snackar och andra snackar och snackar, de snackar om sig själva och jag snackar om mig själv, orden far som projektiler genom rummet, alla hör men:
ingen lyssnar.
The power of bla bla bla blir så lätt till en rymddräkt, inom den andas jag bara mitt eget återvunna syre gång på gång, min läppar rör sig men mellan mig och den som ska höra orden finns ett tjockt, ljudtätt glas. Vi står där, på konferensenfestenföretagsfrukosten, med våra glas, i våra rymdräkter, och vi tröstar oss alla med the power of bla bla bla. Och när vi går därifrån har vi inte hört ett ord av vad någon annan har sagt, det enda som ekar i rymdhjälmen är:
Vad sa jag?
Hur sa jag det?
Tyckte de om mig,
tyckte de att jag var smartsnällsnyggkommersiell?
Minns de mig, finns jag finns jag finns jag?
The power of bla bla bla är motsatsen till samtalet, till kommunikation. Om du inte kan samtala, om du inte kan lyssna istället för att höra, om du inte kan kommunicera istället för att babbla, då har jag bara detta att säga:
SHUT UP AND WRITE!

BOKFREAK - grymt bra bokblogg!

www.bokfreak.se


/enjoy!

Vad fan hände inatt egentligen?

Sov på fel sida kanske, jag vet inte. Kanske var det för varmt, eller för kallt, eller så var laxen vi hade till middag inte riktigt genomstekt. I alla fall: jag fick mardrömmar. Drömde att omslaget satt upp och ner på boken när den kom från tryckeriet, att boken försvann i alla register, ingen recenserade den, ingen köpte den, ingen visste att den fanns, och plötsligt fanns det inga exemplar kvar heller, de hade kommit bort. Jag vaknade och kände mig alldeles groggy. Tänk att det kan finnas så mycket osäkerhet, hela tiden! Så här tänkte jag först: "så fort jag blir färdig med mitt första manus kommer jag att känna mig stark och säker, då kommer jag att få bra självförtroende." Sedan tänkte jag: " så fort jag får mitt första manus publicerat kommer jag att känna mig stark och säker, då kommer jag att få bra självförtroende." Nu tänker jag: "så fort jag får min första positiva recension kommer jag att känna mig stark och säker, då kommer jag att få bra självförtroende." Men det kommer alltid att finnas något att vara nervös över, det är hela tiden en ny bedömningssituation, en ny ribba att klara sig över med nöd och näppe.
Hur som helst, vill ni veta hur dagen fortsatte? Jo, så här:
Jag behövde få mitt korrekturlästa manus kopierat, så att jag kunde skicka originalet till redaktören. Först började det snöa, MYCKET. Eftersom ena hjulet på vår bil är dåligt bestämde jag mig för att gå. När jag kom fram fungerade inte passerkortet, det hade någon idiot stängt av under julhelgen. Sedan fungerade inte koden till kopieringsapparaten. Efter tusen försök gav jag upp. När jag klätt på mig alla vinterkläderna igen tryckte jag in några knappar, bara för att jag var frustrerad. Maskinen gick igång! Då tog jag av mig alla vinterkläderna, och stoppade i ett papper. Det fastnade. Jag lyckades slita ut det med en brevkniv, men jag blev tvungen att stoppa in hela armen i apparaten och jag var fläckig av bläck efteråt. Efter några försök lyckades jag kopiera ett blad tvåsidigt, som det skulle vara. Men kopian var svartrandig och smutsig. Jag hämtade toapapper och började putsa på alla ställen som såg smutsiga ut. När jag var färdig med det testade jag igen, och fick ut en ren, fin, dubbelsidig kopia. Äntligen, tänkte jag. Jag gick igenom manuset en sista gång, och lade alla sextio bladen åt rätt håll i inmatningsfacket. När jag skulle trycka på startknappen hade maskinen gått ner i viloläge. "Var god mata in fyrsiffrig kod" stod det. Jag hade ingen aning om vilka fyra siffror jag slumpmässigt råkat trycka in förra gången. Då hoppade jag runt och skrek lite, sen gick jag hem. Den 3 januari 2009 kommer inte att gå till historien som en av Jessica Schiefauers bästa dagar.

Det nya årets andra dag: inget känns egentligen annorlunda.

Gårdagen spenderades i sängen. Pinsamt, jag vet. 30 år fyllda och har ännu inte lärt mig när det är dags att ställa undan vinflaskan och gå över till vatten. 4.30 kom vi i säng, 13.00 vaknade jag med ett välbekant illamående molande i magen.
Men det var igår, idag är det idag. Inte bara det, det är arbetsdag också. Och jag sitter med mitt korrektur, pekar med den röda pennspetsen på vartenda ett av alla de där orden jag har suttit och vägt på guldvåg under så många år. Det är som att jag faktiskt inte SETT texten förrän nu, även om jag läst och redigerat i word-dokumentet flera gånger innan förlagets layoutade version landade i brevlådan. (Tänk: nuförtiden kommer det tjocka kuvert till mig från Bonniers, och jag känner inget annat än glädje och nyfikenhet i bröstet när jag ser dem. För ett par år sedan hade jag ångest varenda morgon tills posten kom, och om jag INTE fick några tjocka kuvert från förlag andades jag ut och tänkte En dag till! Jag har en dag till att leva! Det var under refuseringarnas tid, det. Varje dag var en walk on the wilde side, varje brevbärare var en potentiell bödel. Shit, att jag orkade!)
I alla fall. Jag känner som sagt att både texten och berättelsen blir synlig för mig nu, när jag får se sidorna i bokform. Inte förrän nu blir jag helt säker på vad det egentligen är jag har skrivit. Lyckligtvis kommer jag hela tiden fram till att jag är ganska nöjd med resultatet. Stolt också, jag har verkligen kämpat för det här, jag har verkligen lagt ner helt sjukt mycket jobb på manuset. Och vet ni, jag tycker inte att det blev så dumt. Vissa rader känns lite överbelastade, ibland tenderar det att bli mer språk än berättelse, mer darlings än nödvändigt. Jag har funderat på att ta bort några till men jag har låtit dem vara. Jag tror nämligen (efter mycket funderande) att en del av skimret kring berättelsen ligger just i att den kan var liite, lite för mycket på sina ställen. Men oj, vad fel jag kan ha. Det får framtiden utvisa. Nu är det nästan exakt 3 månader kvar till releasen.